PMS-häxa

PMS-häxa. I osynk med mig själv. Hårda tankar studsar runt inom mig, som en pingpong-boll som fått frispel. Varje träff för ont och skada, stöter till, ger en ömhet. Kort i tonen, både i min inre dialog och i det yttre. Aaaarrrrgggghhhh!

PMS-häxanOgillar. Och vet, att det för det inte ett dugg bättre att jag ogillar mig själv just nu. Snarast tvärt om. Ogillandet i sig är ett slags motstånd. Med motståndet följer spänningen, önskan om nånting annat, att bli kvitt det som är. Som att stå mitt på en öde åker i skyfall. Och önska att jag vore i goda vänners lag, skönt uthälld i en soffa eller fåtölj, med en katt i knät.

Så futilt.

För jag är där jag är, och istället för att förbanna det och göra mentalt motstånd, något som fungerar som kardborre på känslan jag vill bli kvitt, så skulle jag kunna se det som är, ta in det, bara vara i och med det. Utan att för den delen klänga mig fast.

Jag vet av erfarenhet att då förvandlas kardborren till teflon och det blir möjligt för PMS-häxan att lämna när andan faller på, och en ny känsla kan kliva in på arenan.

Men ibland är det där lättare sagt än gjort. Och just nu är en av de stunderna. Så jag får väl dras med PMS-häxan ett tag till. Oavsett vilket så vet jag att hon inte är här för att stanna. För känslor kommer och går. Snabbare när de är omgivna av teflon än kardborre, men oavsett vilket så är de inte permanenta. Aldrig. Nånsin.

Det är så skönt att veta det.
Framför allt nu.
När PMS-häxan rasar som allra värst i mitt inre och yttre.

Upp i ringhörnan!

Ibland förundras jag över hur gärna vi försöker ställa meningsmotståndare i motsatt ringhörna, för att direkt snöra på oss boxhandskarna och puckla på för fulla muggar. Hur ska jag då kunna dra nytta av allt det som min meningsmotståndare bär med sig, i form av visdom, insikter, erfarenheter och kunskap? Oavsett vem av oss som blir mest gul och blå är det ju onekligen svårt att ta del av allt som döljs bakom blåtiror och fläskläppar.

20140106-162821.jpgJag rör mig mycket i skolutvecklingssammanhang, och fast jag tror vi alla egentligen vill åt samma håll, dvs till ett hållbart lärande samhälle, så hamnar jag och många med mig i ringhörnan där vi pucklar på varandra istället för att mötas på riktigt. De som tycker si kontra de som tycker så. Jag gör vad kan jag för att inte hamna där, men det är svårt ibland!

Jag förstår dock inte hur vi ska kunna komma framåt om vi går i polemik kring saker som vem som har mest rätt/fel, vilka som får vara med på förändringsresan och hur man får uttrycka sig. Begrepp som snömos, flumskola och katederundervisning dyker upp med jämna mellanrum, likväl som traditionalister, progressiva och många fler tillmälen.

Om det verkligen är ett förändrat samhälle vi önskar, så vore ju ett reellt första steg på vägen vara att försöka lyssna för att förstå, och därigenom se vad vi är ense om och vilka likheter vi har – eller?

Fröken Ann skrev om det på #skolvåren:s blogg och det kunde väl vara på sin plats med en påminnelse om vikten av att just lyssna för att förstå. Rekommenderar att du tittar på det TED Talk som lyfts fram, för just ”argument-as-war”-metaforen påverkar onekligen hur vi argumenterar. Och det märks ju också i så många av orden som kringgärdar detta. Ta meningsmotståndare till exempel, för att inte tala om metaforen med boxningsringen, våldsam om nått!

Vi behöver hjälpas åt – dra nytta av varandras engagemang, kunskap, erfarenheter och dådkraft! Jag har mina verktyg, du har några andra. Med tanke på hur stor mångfalden är bland individer och elever (!) så kommer vi garanterat behöva alla verktyg i världen!

Nä minsann, vi behöver snöra av oss boxhandskarna och sluta tänka i termer av MOTstånd. Kroka arm och tillsammans se hur vi kan använda våra olika – och därmed oerhört värdefulla! – insikter och åsikter, och hur dessa kan berika och ta oss framåt, gemensamt. Kanhända via olika vägar, men åtminstone åt samma håll, mot ett hållbart lärande samhälle. Är det någon som inte skriver under på det?

Jag vill gärna förstå, samtala och mötas, med alla möjliga individer och grupper, för det är så jag utvecklas. Jag vill göra det utan att känna att jag hamnar i ringhörnan och inte heller vill jag tvinga någon annan upp i ringhörnan!

Jag hoppas att jag inte är ensam om att önska detta?! Kroka arm någon?