Etikettarkiv: känslor

En vecka…

Publicerad den av
2

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

Jag vill separera

Publicerad den av
16

Jag vill separera, sa han.
Det vill inte jag, svarade jag, men vad kan jag göra? Det krävs två för att dansa tango. 

Så han flyttade en månad senare.

Nu har det gått ytterligare en och en halv månad, och livet snurrar på. Lite extra nedstämdhet. Emellanåt känslor som frustration, rädsla, ilska, uppgivenhet, ensamhet och sorg. Men också mycket kärlek. Längtan. Drömmar och önskningar.

Och sorg. Sorg över det som inte blir. Över det som inte gavs en chans. Samtidigt som det finns en nyfikenhet, en pirrande bubblig känsla, kring det som kommer att bli. När framtiden helt plötsligt känns öppen för vad som helst. Den inslagna vägen har helt plötsligt grenat sig, gått från en någorlunda rak landsväg till ett rutnät av gator, där vad som helst kan finnas runt nästa hörn.

ett stegLivet. Precis det här är vad livet innebär. För vet du. Livet var inte en landsväg tidigare heller. Det var bara bilden jag (åtminstone emellanåt) skapat av livet, att allt skulle trilla på i sakta mak, rakt fram, utan större överraskningar. Men livet är inte så. Det finns alltid hörn att runda, nya väderstreck att utforska. Saker och ting händer, förutsedda likväl som oförutsedda. Och jag har inte en susning vad som komma skall, varken gällande vår relation eller allt annat. Vet inte var vår relation tar vägen, hur den utvecklar sig. Om den blommar ut, eller ger vika för något annat?

Det lär visa sig, och under tiden – de där ögonblicken som ett efter ett sammantaget utgör ett liv, mitt liv – så har jag ett val: Var – och hur – ska jag sätta ner foten härnäst?

Ett steg. Mitt nästa steg.
Framåt? Åt sidan? Snurra runt? Sätta mig ned en stund, eller dansa loss?

Livet är inte skapt så

Publicerad den av
7

Ibland är livet tufft. Till min hjälp i sådana stunder har jag två saker som ger stöd, värme, kärlek. Dels ofantligt fina vänner. Vänner som håller om mig – fysiskt eller virtuellt – och finns där. Sådana jag kan sträcka ut en hand till och be om stöd. Blotta mitt allra ynkligaste jag, mina rädslor, min ilska, förtvivlan och sorg.

Men också Mig själv. Jag finns här också. För mig. Jag vänder mig till Mig och den visdom jag vet finns inom Mig. Varsamt är jag tålmodig med mig själv. Låter mig vara i det ledsna. I det ensamma. Och när jag är i det så är jag det utan att skrämmas av det. Utan att vilja fly därifrån. Utan att begrava mig i det. Bara vara i det – låta det skölja över mig. I varsam samvaro med mig själv. I dessa stunder är det som att känslorna är rena. Hundraprocentiga. Äkta. De sköljer över mig och sveper vidare. Som en tsunami väller de över mig, fyller varenda cell i min kropp… Och sveper sedan förbi. Ibland är det en lång upplevelse, som stannar kvar i mig i timmar, i dagar. Ibland sveper de över mig snabbt, på en enda minut kan jag förnimma hur den närmar sig, känslan, översköljer mig, sveper vidare.sköljer över migDet spelar ingen roll. För jag vet att de aldrig blir permanenta. Känslor stannar inte för evigt. Livet är inte skapt så. De kommer – de upplevs – de passerar. Så är livet skapt.

PMS-häxa

Publicerad den av
Svara

PMS-häxa. I osynk med mig själv. Hårda tankar studsar runt inom mig, som en pingpong-boll som fått frispel. Varje träff för ont och skada, stöter till, ger en ömhet. Kort i tonen, både i min inre dialog och i det yttre. Aaaarrrrgggghhhh!

PMS-häxanOgillar. Och vet, att det gör det inte ett dugg bättre att jag ogillar mig själv just nu. Snarast tvärt om. Ogillandet i sig är ett slags motstånd. Med motståndet följer spänningen, önskan om nånting annat, att bli kvitt det som är. Som att stå mitt på en öde åker i skyfall. Och önska att jag vore i goda vänners lag, skönt uthälld i en soffa eller fåtölj, med en katt i knät.

Så futilt.

För jag är där jag är, och istället för att förbanna det och göra mentalt motstånd, något som fungerar som kardborre på känslan jag vill bli kvitt, så skulle jag kunna se det som är, ta in det, bara vara i och med det. Utan att för den delen klänga mig fast.

Jag vet av erfarenhet att då förvandlas kardborren till teflon och det blir möjligt för PMS-häxan att lämna när andan faller på, och en ny känsla kan kliva in på arenan.

Men ibland är det där lättare sagt än gjort. Och just nu är en av de stunderna. Så jag får väl dras med PMS-häxan ett tag till. Oavsett vilket så vet jag att hon inte är här för att stanna. För känslor kommer och går. Snabbare när de är omgivna av teflon än kardborre, men oavsett vilket så är de inte permanenta. Aldrig. Nånsin.

Det är så skönt att veta det.
Framför allt nu.
När PMS-häxan rasar som allra värst i mitt inre och yttre.

Dramaträsket

Publicerad den av
8

Vet du vad jag menar med dramaträsk? Du vet, när någon blivit lämnad, lurad, plastikopererat sig, köpt flådigaste huset, bytt jobb tre gånger senaste året och snacket drar igång. Det är svårt att värja sig och så lätt att falla in i det:

Har du hört? 

Har du sett? 

Visste du att?

Hur är det möjligt? 

Jag skulle väl aldrig…! 

Hur kan hon se något i honom?

Nää, har du sett så misslyckad operationen blev? 

Hon är ju värsta hoppjerkan och snart kommer hon bli portad från branschen om hon fortsätter så där!

Känslorna vallar höga, indignation, avundsjuka, skadeglädje, missunnsamhet.

Än värre är det ju om man själv är del i ekvationen. Den som blivit lämnad, lurad, sparkad…

Snacket går, ältandet, tyckandet, dömandet. Intriger och hämndplaner, strategier och utfrysningar. Vilda drömmar, både dag- och nattetid. Känslorna vallar än högre. Och välbefinnandet är långt borta. Fast lite av en adrenalinkick kan det onekligen ge att fastna i dramaträsket. Blodet hettar, pulsen rusar. Men välbefinnandet är långt borta. Ron, friden, känslan av samhörighet finns inte på kartan. Åtminstone inte min.

BoldomaticPost_Vet-du-att-du-har-ett-val-attHar du tänkt på att det är ett val du har, att kliva ner i dramaträsket eller ej? För så är det. Du har ett val.

Ju mer sällan jag väljer träsket, desto obehagligare upplever jag det de gånger jag medvetet eller omedvetet faller ner i det. Ju mer sällan jag väljer träsket, desto mindre lockar det, känslosvallet sparar jag gärna till annat, till känslor som verkligen ger mig äkta glädje, samhörighet, och ökat välbefinnande.

Dramaträsket. Funkar verkligen som ett riktigt träsk. När du väl trillat i, så fungerar det så att ju mer du sprallar, desto djupare sjunker du. Lösningen för att ta sig ur ett träsk är att stillna, att lugnt fördela vikten på så stor yta som möjligt och sakta men säkert sträcka sig mot, dra sig ålandes, till fast mark. På det viset tar jag mig lugnt och målmedvetet ur dramaträsket de gånger jag halkar dit. För mig har dramaträsket nämligen helt förlorat sin tjusning. Jag vill inte vara där. Alls. Lockar det dig?

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Publicerad den av
1

Häromveckan skrattade jag högt åt Nemi i Sydsvenskan, det måtte varit en söndag eftersom det är versionen som inte enkom är en strip utan nästan en hel baksida av kulturdelen. Tog raskt ett foto och tänkte Det här måste jag lägga upp på bloggen! Så då gör jag det:

Nemi

Jag hoppas du kan läsa. Om inte kommer här själva poängen (sista rutan):

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Ja. Just precis så är det. Och vet du varför? För när jag har på mig jag-hatar-världen-för-alla-är-idioter-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Och lika sant är det då att när jag har på mig jag-älskar-världen-och-jag-älskar-alla-människor-för-de-är-underbart-mänskliga-allesammans-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Grejen är att jag har dessa, och en sjudundrandes massa andra glasögon i min garderob, och det är inte alltid jag är medveten om vilka som hamnar på nästippen. Men när jag blir medveten om vilka glasögon jag ser världen genom, så blir också världen och jag själv, lite enklare att fördra. För när jag upptäcker att jag sitter där med mina alla-är-en-idiot-glasögon på så är det nästan som om de liksom löses upp och försvinner i det blå och lämnar plats åt några nya. Och då kan ett annat par glasögon närmast magiskt hoppa upp på nästippen min, och så upplever jag världen helt annorlunda än alldeles alldeles nyss.

Så är det. I varje stund upplever jag världen utifrån den sinnesstämning och de tankar och känslor jag har. Har du tänkt på vad det betyder egentligen? I. Varje. Stund. 

Själv vet jag detta. Men likförbaskat fastnar jag ibland i tron på att det finns vissa undantag. Snurrigt det där. Som om gravitation vore ett tillval jag kunde göra, när det passade mig liksom. Så är det ju inte (med mindre att jag befinner mig i omloppsbana en god bit från jorden eller något dylikt), utan gravitationen påverkar mig i varje stund, oavsett om jag är medveten om den eller inte. Så funkar min upplevelse av världen också.

Fast ibland vore det bra skönt om gravitation och det faktum att min sinnesstämning i varje stund avgör hur jag uppfattar världen runt mig kunde vara tillval, om så bara för en minut eller två, eller hur?

 

Ensam i sällskap

Publicerad den av
1

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?

 

 

Ta inte åt dig!

Publicerad den av
2

Ta inte åt dig, sa någon till mig. Och jag blev ilsk, arg, upprörd, irriterad. Tyckte hen hade sagt något så urbota dumt, att det var fullt förståeligt och närmast logiskt att jag tog illa vid mig.

Nu, många år och erfarenheter senare, tänker jag att hen hade rätt.

Ja, jag tycker fortfarande att det var himla onödigt att säga det där som hen sa åt mig. Det fanns ingen anledning. Men nu sa hen det, och i den situationen har jag ett val. Jag valde att ta illa vid mig, att bli ledsen och stött.

Och det hade jag inte behövt välja! Jag hade kunnat välja att tänka helt annorlunda. Kanske kunde jag tänkt ”Det handlar inte om mig, utan om dig.”. Eller ”Jag vet mitt värde, och det kan inte förringas av något du säger.”.

Jag säger inte att det är lätt. Men likväl som jag tänker tanken som gör att jag känner mig sårad, kan jag tänka en annan tanke som gör att jag inte känner mig sårad. Valet är mitt. Och ansvaret. Ibland undrar jag om det inte är det som är kruxet – det är nästan enklare att skylla ifrån sig på någon annan, än att fullt ut ta eget ansvar för mina känslor.

20131125-212742.jpgNär lyckas du med konststycket att inte ta åt dig?

Om reflektion, del 1

Publicerad den av
6

Att reflektera.

Det är det mest värdefulla jag kan göra, att ge mig själv en stund att fundera över, och landa i, mina varför. För mig är detta inte en vana jag fick med mig under min uppväxt. Det är inte heller något jag fick lära mig i skolan. Och inte har någon chef bistått mig till insikt om värdet av reflektion.

Nä, för egen del är detta en vana som kommit till mig under de senaste åren. Successivt började jag göra olika saker som gav reflektionstid:

  • läsa böcker som gav tankespjärn
  • skriva journal
  • följa bloggar som liksom böckerna gav tankespjärn
  • twittra och facebooka utifrån ett tydligt syfte att göra ett positivt avtryck

Och så utbildade jag mig till coach. Började coacha. Blev själv coachad, och utbildade mig ännu mer. Läste ännu mer. Då tog det fart på riktigt, mitt reflekterande. Jag lärde känna mig själv mer och mer.

Nu bloggar jag dagligen, och det är i sanning ett av mina främsta reflektionsverktyg. Jag vet sällan vad jag kommer att skriva om, och under resans gång när jag skriver, så tar jag mig tid att gå på upptäcksfärd bland upplevelser, tankar och känslor.

20131107-190434.jpgHur ofta tar du dig tiden till reflektion?

Berätta din historia!

Publicerad den av
Svara

Fick en fråga hur man ska tänka 20131024-130959.jpginför ett framträdande – och precis som Dennis Westerberg sa på #skolvåren:s #afkMalmö, så säger jag, att det viktigaste är att du berättar din historia! Inte min, utan din. Gör det utifrån dig själv, var äkta, och våga skapa känslor hos publiken. Dela din resa, både oops-händelser och aha-ögonblick. När du är äkta så spelar det mindre roll exakt vad du säger, och hur du säger det för det som åhörarna minns är känslan du väckte i dem.

Vad är din berättelse?