Framtidshopp!

När ungdomar tappat tron på sig själva och sin framtid – då är det nått som är snett.

När jag lyssnar till radion (månne Ring P1?) och hör någon säga att förklaringen till att det nu sätts fyr på bilar och att lokaler vandaliseras, är för att det saknas andra sätt att göra sin röst hörd – då är det nått som är snett.

När närpolisen i Stockholmsförorter på Facebook skriver ett inlägg där de förklarar sin rätt att bruka våld, och gör det med en ton som jag, och många med mig, uppfattar som väldigt stridslystet – då är det nått som är snett.

När nånannanismen frodas, alla vet vad som måste göras, men det är nån annan som bör göra det – då är det nått som är snett.

Men vems ansvar är det?
Vem bär ansvaret för att samhället ser ut som det gör?
Vem är ansvarig för att vi hamnat så snett?

De som tänder eld och förstör, de har ett ansvar. De har ett val. Och det val de tagit är främmande för mig. Våld är inte lösningen. Men de är inte ensamt skyldiga till att situationen ser ut som den gör.

20130522-105751.jpg

Det är inte heller Husby-polisens fel att det brinner i Husby.
Det är inte politikernas fel, eller rektorns, arbetsförmedlarens, förälderns, socialtjänstchefens, företagargruppens, sophämtarens eller snabbköpskassörskans fel heller.

Eller rättare sagt. Det är det. Men inte enskilt. Det är detta och allt annat. Det är vi alla. Det är jag, du, vi, som bär ansvaret. Var och en av oss. Tillsammans.

När ungdomar tappat tron på livet så kan inte någon enskild pekas ut. Det är ett systemfel. Och vi är alla del i det systemet, på ett eller annat sätt, mer eller mindre. Vi röstar, betalar skatt, driver företag, är anställda, startar ideella initiativ, är tränare i barnens handbollslag, sjunger i kör, hjälper gamla Greta över gatan, besiktigar bilen, är aktiva konsumenter, hejar fram hockeylandslaget i VM och nyttjar vårdcentralen vid behov. Ingen av oss står utanför det system som heter Sverige.

20130522-105935.jpg

Jag varken vill eller kan skygga från det ansvaret. Jag drömmer om en annan värld, en värld som fungerar bättre än den värld vi skapar varje dag. Men jag gör mer än bara drömmer. Jag agerar också, varje dag, för att ge min framtidsvision större möjligheter att slå in.

20130522-110317.jpg

Det finns fler som agerar tillsammans för att göra världen lite bättre, ett steg i taget. Tack eleverna i årskurs åtta på Fittjaskolan – ni är underbara förebilder!

Vad kan du göra idag för att skapa framtidshopp?

UOSB

28 februari började jag skriva detta inlägg. Sen föll det i glömska men nu fångar jag bollen igen, inte minst för att UOSB just släppt en ny spoken word-video. Vem sa du, och vad är spoken word, säger du kanske?

UOSB står för The University of Suli Breaks. Och spoken word är en form av enmansuppträdande, som är baserat på det talade ordet. Har du upptäckt Suli Breaks än?

Själv fick jag upp ögonen för honom med Why I hate school but love education som lades upp på YouTube i början av december 2012. Uppföljaren The American’t Dream är lika tänkvärd, och nu har har nyligen släppt sin tredje video, I will not let an exam result decide my fate, som på kort tid setts nästan en miljon gånger (orden kan du hitta här):

Det finns mycket att säga om det budskap Suli Breaks vill förmedla – men framför allt gör det mig glad! Glad för att det runt om i hela världen finns människor, av alla åldrar, som reagerar på det samhälle och det skolsystem vi skapat. Bådadera behöver ifrågasättas i sin helhet, tycker jag.

20130501-220532.jpg

För vad ska vi egentligen med skolan till?

Var gömmer sig guldkornen?

Rasmus Ankersen är en ny bekantskap, som jag först upptäckte på #StayConnected-evenemanget i Malmö förförra veckan.

Rasmus pratade om hur man hittar de guldkorn som inte ligger synliga vid ytan, utan som döljer sig, av ett eller annat skäl. Och han gör det sensationellt bra. Han satte därmed standarden för resten av dagen anordnad av StayConnected!

Titta själv på en kortversion av hans tes, om hur vi kan hitta den viskande talangen, som han kallar det:

Eftersom jag brinner för skolutveckling och har enormt fokus på frågan Varför skola? just nu så kopplingar jag direkt dit. Det jag ser är inte smickrande. För jag tror vi missar en ofantlig mängd viskande talang. Och ärligt talat, systemet är inte ens bra på att fånga upp alla de skrikande talangerna heller! För vad är det egentligen vi mäter och bedömer? Och varför?

Men, men, jag ska inte avslöja för mycket – det är bättre att du tittar på Rasmus själv och bildar dig en egen uppfattning. Så lovar jag återkomma med mer av mina egna tankar.

Ge mig gärna något att tankespjärna mot dock: Tycker du att samhället är bra på att ta tillvara den inneboende potentialen i varje unik varelse?

Smälter intryck!

Skriver detta på tåget på vägen hem, efter 4 intensiva dagar i Stockholm. Många intryck att bearbeta och smälta. Nya bekantskaper att ta tillvara. Insikter att reflektera över.20130423-132443.jpg

Fredagen ägnades åt förberedelser inför Barnverkets riksmöte, framför allt tillsammans med Martin. Lördagen och söndagen var det just riksmötet som stod främst på agendan. Och i söndags träffade jag ju @frokenann för första gången in the flesh! Ann är en av de fyra kvinnor som med stor glädje och entusiasm drar runt #skolvåren, bakom scenen, så att säga. Det var första gången någon av oss träffades fysiskt.

Måndag hade jag ynnesten att följa med Ann till hennes arbete, där hon är klasslärare för klass 3A på Edboskolan i Östra Skogås. Fick mycket att tänka på, och en stor dos igenkänning eftersom min son går i årskurs två. En fundering jag fick när jag stod och tittade på skolkomplexet, där dryga 900 elever F-9 går, är:

Är vi människor evolutionärt skapade för att samlas i stor skara med andra i samma ålder i en skolbyggnad? Är det verkligen det bästa sättet till lärande och utveckling?

Eftersom skoldagen slutade runt halvtvå kunde vi ta det lite lugnt ett par timmar innan vi begav oss till Babylon för en miniträff med #skolvårare. Och vilken träff det blev! Vi var totalt 12 #skolvårare som träffades och snackade, pratade, skrattade, tankespjärnade, funderade, reflekterade, fotograferade, spånade, snackade lite till, frågade, svarade och kramades!

20130423-132244.jpg20130423-132311.jpg

Att träffas fysiskt är verkligen en kick, efter att i olika utsträckning ha interagerat över nätet, på Twitter och Facebook. En av insikterna jag fick igår är att det ju inte alls är ett nytt fenomen detta med att knyta vänskaper per distans. Brevvänner är ju ett väldigt gammalt koncept, det enda som skiljer sig åt är ju egentligen att vi kan kommunicera i realtid numera.

Jag upplever en enorm tacksamhet och förundran över att det som jag drömt om, som mynnat ut i #skolvåren-initiativet, uppfattas och uppskattas av olika människor på precis de sätt som jag har fantiserat om. Det ger en enorm kick ska ni veta, att vara en del i detta från allra första början. Dessutom ger det bekräftelse av att vi är många som drömmer om och agerar för att ta oss dit, ett steg i taget. Och det – det är hoppfullt!20130423-132404.jpg

Vågar du drömma och vara hoppfull inför framtiden?

Hur ser framtiden ut?

För ett tag sedan släppte Kommissionen för socialt hållbart Malmö sin slutrapport. Samma dag skrev de en artikel under Aktuella frågor i Sydsvenskan, och när jag läste den så fångades mitt intresse framför allt av två saker.

20130301-162645.jpg

Det tål att sägas igen:

För att få önskad effekt av de insatser som görs krävs ett nytt synsätt och ett styrsystem som sträcker sig över flera budget- och mandatperioder.

Ju mer jag tänker och funderar, pratar och reflekterar kring en värld där vi faktiskt tar itu med dagens och morgondagens problem och skapar en framtid som är hållbar och lärande, ju mer landar jag i följande: Vi har ett skolsystem, ett politiskt system och ett ekonomiskt system som inte hjälper oss att faktiskt skapa ett hållbart lärande samhälle. Och de hänger ihop. Mitt fokus är skolsystemet, men jag vet ju att frågan är större än så. Allt hänger samman. Det är ju därför jag tycker den intressanta frågan är vilket samhälle vi vill skapa, och hur ett skolsystem ska se ut för att ta oss dit.

Jag tror vi behöver göra mer, annat, annorlunda, otänkt, oprövat, och på helt andra premisser än det rådande politiska och socio-ekonomiska systemet är uppbyggt kring. Och jag vet att jag inte är ensam att tänka i dessa banor.

Har bara skummat rapporten, men ska definitivt läsa den noggrannare. Under #sv3rige kom den upp, mer än en gång, inte minst eftersom Anna Balkfors, som fungerade som huvudsekreterare för kommissionen, var en av deltagarna.

20130301-162703.jpg

Det som jag tycker är allra viktigast i detta stycke är:

… verka för en hållbar utveckling ur alla perspektiv.

Just så. Långsiktighet. Hälsosamt leverne – där vi inser att vi är fysiska, psykiska och sociala varelser. Alla delarna behövs för att vi ska uppnå balans. Hållbarhet. Utveckling. Om vi, som individer och samhälle, möter upp varje individ där just den individen befinner sig – vad skulle hända då?

Och förresten – hur ser du på framtiden och vilken roll spelar skolan? Om du vill, skriv ned den och maila skolvaren at gmail.com så kan den komma med i #skolvårens artikelserie.

Strategin Bådeock!

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

GreynessFör betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Quest2Matter

Att vara behövd är något jag länge både tyckt och tänkt mycket om. Jag tror det är det allra mest grundläggande behov vi har, bortsett från de rent biologiska behoven, att vara behövd, av någon utöver mig själv.

Därför blir jag glad när jag ser hur en massa barn och ungdomar reagerar på Angela Maiers fantastiska TED Talk ”You matter”, eftersom jag tycker det säger mycket om den inneboende kraft vi besitter. Att inse att vi spelar roll, och att vår röst är värd att höras och lyssnas till. Och att vi kan åstadkomma stor skillnad. Ensamt eller tillsammans – en enda individs bidrag kan göra enorm skillnad!

Därför blir jag så enormt glad när jag trillar över en artikel som beskriver Quest2Matter – där barn och ungdomar säger att de, steg för steg, ska förändra världen! Och det börjar idag, den 15 april 2013, drar Quest2Matter igång:

I expect great things from you! Och jag förväntar mig stora saker av mig själv också – utifrån mina individuella förutsättningar. För om vi alla gör det vi kan, då förändrar vi världen. Tillsammans!

Jag tycker det vore underbart om svenska barn och ungdomar hakade på Quest2Matter. Tänker på Seth Godin som sagt:

”Are we asking our kids to collect dots, or connect dots?”

Quest2Matter går definitivt in under den andra kategorin!

Tycker du det vore ett spännande initiativ att se mer av, stödja eller rent av delta i? Kontakta dem direkt, och hjälp även till att sprida detta vidare!

För-kraft vs Mot-kraft

För ett par veckor sedan träffade jag Lou Rossling, som sa något som legat och grott i mig sedan dess. Hon berättade att hon inte vill engagera sig i strejker och mot-rörelser, för hon vill vara för, snarare än mot saker och ting.

Det där har jag landat i nu:

20130402-105729.jpg

För mig handlar det i stor utsträckning om skillnaden mellan symtomlindring och rotorsaksåtgärder. Precis som med allt annat så behövs bådadera, det inser jag! Men om vi har för mycket mot-krafter, dvs sådana som arbetar med det direkt avhjälpande och de som är emot något, kanske utan att ha ett alternativ i tanken, så är jag rädd att vi som samhälle inte kommer vidare. Någon/Några måste arbeta med det förebyggande och skapa alternativ till det befintliga.

Jag är nyfiken på hur du ställer dig till för- respektive mot-kraft?
Går du igång på motståndsrörelser, eller är du mer inne på att förebygga och/eller att skapa något helt nytt?

PS – Å andra sidan väcktes nya tankar kring ordet mot idag när jag var hos min coach. Men de tankarna sparar jag till ett framtida blogginlägg.

Visualiseringsövning

Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar nuet. Gå dit.
Det är 2013.
Hur känns det?
Hur lever du, arbetar, roar dig, kommunicerar etc?

Tänk dig tillbaka sju år, till 2006.
Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar 2006. Gå dit.
Jämför ditt nu med ditt då.
Skillnader?
Vad visste du 2006?
Skulle du då (2006) ha kunnat tänka dig – och satt ord på – allt du har runt omkring dig idag (2013) som är fullständigt naturligt för dig i nuet?

Jag tror inte det. Åtminstone är det sant för mig.

Gå tillbaka till din 2013-punkt och titta på 2006.
Hur känns det?
Vad vet du idag om 2006?
Vad var helt okänt 2006, som du nu är trygg med, som är en del av din vardagsverklighet?

Tänk dig nu framåt sju år, till 2020.
Kan du veta idag, med din 2013-kunskap och insikt, hur livet ser ut 2020?
Hur du arbetar, roar dig, kommunicerar?

Jag tror inte det.

Titta omkring dig. Hitta punkten som symboliserar 2020. Gå dit.
Hur vill du känna dig nu, i 2020?
Vilket samhälle vill du vara omgiven av, leva i, ur ett känslomässigt perspektiv?
Hur känns det?

Tänk dig nu att du står där i 2020 och tittar tillbaka till nuet, 2013.

Ser du, att samma sak som du ser när du står i 2013 och tittar tillbaka till 2006, kommer att vara sant även 2020?
Att du inte 2013 kan sätta ord på hur:en för 2020.
Men att du kan sträva efter att ha en tydlig bild av känslan, av syfte, av varför.
Då kommer hur:en på vägen.

Hur känns det?

Radartornet - hur ska jag kunna veta vad som komma skall?

Det är lite som att sitta i radartornet och inte riktigt veta vad det kommer att dyka upp på skärmen framför dig.

Vågar du kasta loss?

PS – Tack Alan Seale för inspirationen till dagens visualiseringsövning.

Våga kasta loss

Fick en uppgift igår som består i att beskriva ett drömscenario, ur min personliga synvinkel. Ska bli roligt att kasta mig över uppgiften, men också utmanande eftersom jag har så mycket jag tycker och tänker i frågan.

En av de svåraste sakerna med denna uppgift är att kasta loss från det som finns idag. Strukturen. Systemet. Reglerna – både de uttalade och outtalade. Organisationen. Utövandet. Allt som sitter i väggarna. Alla förutfattade meningar.

Och häri ligger verkligen utmaningen. Att ifrågasätta det som är – för att försöka komma till kärnan av det hela. Att våga leka fritt i mitt huvud, i tanken och på papper. Kanske utan att jag har en aning om hur det är görbart i verkligheten. Just dit ska jag! Det är så jag utmanar på riktigt!

För att hitta essensen i mina tankar och idéer, behöver jag både känna mig själv väl, och vara villig att stretcha mina egna uppfattningar. Att ta mig till yttersta kanten av min egen förmåga att tänka fritt, det är dit jag ska.

Most of us won’t let ourselves believe something can happen unless we can see ahead of time how all the pieces are going to fit together. – Lynn Grabhorn

Jag möter detta argument dagligen. Människor som frågar hur min vision ska kunna förverkligas. Och jag svarar att jag har idéer men inget färdigt recept än. Och jag vill faktiskt inte ha det heller, för visionen, eller syftet, måste bli tydligare först. Måste först veta vad det är som ska byggas innan vi tillsammans bestämmer utseende på huset. Det kanske inte ens ska bli ett hus, vad vet väl vi!

Sia in i framtidenMen bara för att jag idag inte har en susning om hur någonting ska kunna åstadkommas betyder ju inte att jag inte åtminstone ska tänka tanken!

Idag ska jag tydliggöra min bild av framtiden, som för enkelhetens skull sätts till 2020. Till min hjälp tar jag en liten visualiseringsövning (dagens bonusinlägg). Jag ska beskriva ett framtida drömscenario, där jag försöker att inte begränsa mig utifrån mina 2013-kunskaper, eftersom jag helt saknar faktiska 2020-kunskaper och erfarenheter. Men jag kan beskriva ett 2020 i känslor. Och den bilden kan jag försöka rita lite tydligare. Faran med det är att jag begränsar min bild av framtiden, och det är jag försiktig med att göra. Men lite tydligare, det kan jag göra den. Och det ska jag göra.

Vad har du för bild av framtiden? Vilken känsla vill du omge dig med 2020?