Etikettarkiv: fokus

Som vi fastnar…

Publicerad den av
Svara

Som vi fastnar.

I tanken.
I vanan.
I rädslan.

Men inte kan väl jag.
Det här blev inte bra alls.
Ska jag, jag? Nej. Jag är ju inget speciellt…

Just detta, är en av de saker en Mastermindgrupp är riktigt bra på att rucka på.
Med vänlig men fast hand trycka rädslan, osäkerheten, tvivlet åt sidan. Säga Jag hör, jag ser. Det är ok. Jag hör på dig att det inte är här du vill vara. Ta min hand så följer jag dig en bit på vägen.

Ibland krävs tyngre doningar. Då kan det vara läge för en verbal örfil, något som skakar om, bidrar till fokus, en plötslig höjning av skärpan. Klarsyn uppnås. Insikter trillar in. Och… bäst av allt, systemet fylls med lite ny energi som resulterar i ett görande. Ta itu med det där som skaver, det där som lagts åt sidan i väntan på bättre tider och därför agerar pyspunka på skapandekraften och ta-sig-för-samheten.

Som vi fastnar… tills vi får hjälp – inifrån, eller utifrån – att komma loss! Ut och gör, människa. Världen väntar, längtar, bubblar av glädje, iver och nyfikenhet. Vill se, vill veta, vill smaka, höra, känna, ta på, vad det nu än är som just du är satt på denna jord för att förmedla!

Samtal om världsbild och fokus – en podklubb

Publicerad den av
4

På söndag är det dags igen för mitt och Caspians andra gemensamma ChattyMeals på temat: samtal om världsbild och fokus – en podklubb. Anmäl dig gärna på ChattyMeals hemsida!

Anledningen till att jag och Caspian bjuder in till podklubb är dels att vi båda lyssnar mycket till poddar och dessutom att vi skulle vilja prata av oss mer om de poddar vi lyssnat till.

Nu experimenterar vi även med formatet – för ikväll kommer vi ha en ”privat” podklubb på samma tema som söndagens ChattyMeal, med personligt inbjudna gäster. Ett sätt för oss att leka med formatet för att se vad som ger oss (alla) mest, och för att se om det kan berika mig och Caspian extra mycket att få en chans att djupdyka i poddarna två gånger.

En av de saker jag hoppas kvällens privat-podklubb kan leda till är att någon annan väljer poddar till kommande podklubbsträffar, så det inte varje gång blir avsnitt som jag och/eller Caspian redan lyssnat till.

Så är det dock inte denna gången, då det är jag som valt båda poddarna. På tema världsbild och fokus ska vi djupdyka i ett samtal om följande två poddar: avsnittet Juggling and bicycles från podden AKIMBO som är Seth Godins senaste skapelse, och avsnittet How to become batman ur podserien INVISIBILIA, en av mina favoritpoddar som sänts i fyra säsonger hittills. Vissa avsnitt är absolut briljanta och levererar tankespjärn i världsklass. Precis som jag vill ha det med andra ord.

Om du inte har möjlighet att komma, så kan du alltid inleda ett samtal med oss om världsbild och fokus i FB-eventet. Fast jag hoppas så klart få se dig på söndag!

Det vackra. I allt?

Publicerad den av
4

Skrev: Jag ser det vackra. I allt.

Fick en kommentar på inlägget som gör att jag spinner vidare i tanken.
För, det gör jag, ser det vackra i allt, alltså. Och ändå inte.

Jag menar att jag ser vackert, i alla möjliga saker, i sådant jag tidigare inte var observant på, sådant jag tidigare inte uppmärksammade. Betyder det att allt jag ser är vackert? Nej. Jag kan se det fula i saker också, självklart. Men samtidigt… på något vis uppmärksammar jag det vackra mer. Och jag noterar min upplevelse av skönhet. Jag märker att jag hajar till inför någons/någots skönhet.

Kanske är det så enkelt att det jag glömde formulera i inlägget Jag ser det vackra handlar om var jag har mitt fokus? För det vi fokuserar på får vi mer av. En enkel formel, men ack så sann. Det jag lägger värde på, lär sig min hjärna att jag värderar, och min mönstersökande hjärna (för sådana är de, människans hjärnor!) kommer därför att att leta efter mer av samma.

Så när jag säger att jag ser det vackra i allt, så menar jag att jag värderar det vackra (och det är högst subjektivt, det vackra kan vara estetiskt vackert, men det kan likaväl vara något som berör andra sinnen än synen, något som väcker känslor i mig av ett eller annat slag; kan vara något så enkelt som en gest – en blick – mellan två personer på bussen som rörde mig till tårar härförleden) och noterar det.

Där har jag mitt fokus – och tack vare det så är min upplevelse av världen så oerhört mycket… vackrare. Det gör livet härligare att leva idag, än hur jag upplevde det på den tiden var då jag hade annat i (omedvetet) fokus.

Simmande meditation

Publicerad den av
2

1 – 1 – 1 – 1…. 1 – 1 – 1.
Om och om igen, hör jag siffran ett i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, vänder och låter siffran två tas ettans plats.

2 – 2 – 2 – 2…. 2 – 2 – 2.
Om och om igen, hör jag siffran två i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, vänder och låter siffran tre tas tvåans plats.

Och så håller det på. I en dryg halvtimme, medan jag crawlar 25 meter, vänder, crawlar 25 meter till, vänder. Om och om igen, och för varje vändning töms sinnet lite mer. För varje vändning blir siffran lite mer tydlig och glimrande inom mig. Att släppa taget; om allt. Armar och ben rör sig, som de lärt sig att röra sig när jag crawlar. Andningen, oftast vart fjärde armtag, alltid åt höger, andas ut under vatten, för att långsamt dra in ett djupt andetag medan ansiktet är i lä under min höjda arm, redo att dyka ned i det lätt klorerade vattnet.

Så skönt det är att under en halvtimme bara hålla fokus på en siffra i taget, som vid vändningen lämnar över till nästa siffra, likt en stafettpinne. När jag tar de första simtagen, ackompanjerad av ettans ensamma ekande ton, får den emellanåt en följeslagare som säger Du har precis bara börjat, du har hur långt kvar som helst. Det kommer ta en evighet. Du har inte ens gjort en fyrtiondel av det du föresatt dig idag. Gisses! Tankar som får komma och gå, medan jag håller mitt fokus på ettan.

Lika oviktiga som tankarna som följer den flödande och fylliga fyrtio i spåren, Nu är du klar, bara ett par armtag till, sen är du klar. 100% avklarat. Nu är du i mål, kilometern du föresatt dig ligger bakom dig. Tänk så snabbt det ändå går, bara du är ihärdig och låter armtag följas av armtag, bensprattel följas av bensprattel, ett andetag i taget. Tankar som får komma och gå, medan jag håller mitt fokus på fyrtio.

40 – 40 – 40 – 40…. 40 – 40 – 40.
Om och om igen, hör jag siffran fyrtio i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, stannar upp, och tar mig bort till bassängkanten. Klättrar uppför stegen och med en härlig känsla i kroppen tar mig bort till bubbelpoolen, den varma. Glider ner och låter kroppen slappna av efter en kilometers crawl.

Nätverkande

Publicerad den av
2

För ett bra tag sedan så ställde Charlotte Rudenstam frågan: Vilken slags nätverkande tycker du fungerar? på Facebook, och jag gick igång direkt. Jag svarade på hennes fråga så här:

Jag insåg när jag la ut min 100-coachkonversationer-utmaning via blogg, Facebook & Twitter att jag skapat ett nätverk som är fantastiskt, som kunde svälja det jag bad om hjälp med. Och då insåg jag att jag HAR ett fantastiskt nätverk, som jag inte skapat ”för att skapa ett nätverk”. Utan det har växt fram organiskt, för att jag följt mitt hjärta, möter världenengagerat mig i frågor/saker/personer/rörelser som jag vurmar för, och på det viset varit öppen för att bygga broar och skapa kontakter.

Och då har jag ändå varit väldigt restriktiv själv med att skicka vänförfrågningar här på FB t ex. Älskar att få, skickar sällan.

Så, mitt korta svar blir: det som inte ”är nätverkande” utan är du som möter världen, med nyfikenhet och intresse. Det nätverkandet fungerar!

De senaste dagarna har jag funderat på min närvaro på Twitter, och övervägt att lämna det. Har fattat beslutet att att fortsätta twittra, men att städa i mitt flöde och också vara tydligare med vem och hur jag interagerar. Och därför kändes det extra värdefullt att trilla över detta mitt svar om nätverkande som jag lagt som ett utkast på WordPress.

För detta är precis vad jag önskar göra – möta världen med nyfikenhet och intresse. Det ska jag hålla i fokus än mer framöver. Jag är tacksam för påminnelsen, för jag har snöat in på de negativa ankdammsaktiga sidorna av Twitter ett tag, och det ger mig inget gott.

Skickar därför frågan vidare till dig, för kanske även du får syn på något du glömt bort, eller tappat sikte om: Vilken slags nätverkande tycker du funkar?

Varför då?

Publicerad den av
Svara

Fröken Ann länkade till en krönika av Staffan Forssell, generaldirektör på Kulturrådet, där han berättar om de tre farligaste frågorna i världen:

Varför då?
Varför då?
Varför då?

Länkade artikeln vidare på Facebook och fick medhåll direkt från min vän, tänkar-ninjan Michael Sillion, som kommenterade:

Farliga frågor

I krönikan skriver Staffan följande:

”Det sägs att toleranta, dynamiska samhällen ska klara barnets tre svåra frågor: ”Varför då? Varför då? Varför då?” Barnet ifrågasätter och utforskar. Att kunna ifrågasätta gängse världsbilder och föreställningar är en av konstens uppgifter, att utmana våra invanda tankar, att våga prova och tänka nytt.”

Dessutom påstår han att ”Totalitära styren och ideologier avskyr varför-frågorna”.

Jag har de senaste åren blivit alltmer förtjust i frågan Varför och kommer att fortsätta ställa den frågan, i olika former och sammanhang. När människor vet sitt varför så händer något i dem, och det säger jag av egen erfarenhet.

Simon Sinek on whyNär jag kom på mitt varför så var det lite som att mentalt gå från att vara lite här och där, utan syfte, utan tydlighet, ganska tunnsått liksom, till att helt plötsligt få en extrem klarhet, tydlighet, ett fokus, som en laserstråle.

Jag frågar mig själv varför på daglig basis, på olika vis, och det hjälper mig att hålla mitt fokus tydligt i mitt sinne. Vad skulle hända om du började fråga varför då lite oftare?

Velar, vacklar, väntar…

Publicerad den av
Svara

Sitter här vid datorn och får inget gjort… Eller, tja, jag twittrar för #skolvåren denna veckan, så jag kollar Tweetdeck nu och då. Har ett fönster öppet med Facebook, kollar mailen, både den privata och företaget, och svarar på något enstaka. Läser lite ur Gränsbrytnings fantastiska specialnummer om skola samtidigt som jag pratar med barnbarnet som sitter i soffan med farfar och tittar på Bamse.

Hela tiden med den diffusa känslan att det vore skönt att få dagens bloggande gjort, så att resten av dagen kan få gå i umgängets tecken.

20130510-114849.jpg

Men jag kommer liksom inte riktigt loss. Velar, vacklar, väntar på inspiration. Tänker att om jag bara skriver, ord efter ord, så kanske det blir något av det. Frågan är om det blir något som går att publicera. Känner mig lite som rödkålen nedan – snacka om invecklad. Frågan är vilken väg som leder framåt?

Invecklad!

Fastnar du någonsin på detta vis? Vad gör du för att ta dig ur det? Har du något riktigt bra tips så dela gärna med dig!

Ledarskap i fokus – Entris 2.0

Publicerad den av
1

Kommunförbundet Skåne med sitt projekt Entris 2.0 (Entreprenörskap i skolan) arrangerade Ledarskap i fokus idag, på Media Evolution City. Jag såg information om konferensen för flera månader sedan, men eftersom målgruppen är skolledare så valde jag bort det. Men igår berättade Annhild Månsson om evenemanget inne i en Facebook-grupp och det lät så himla spännande. Men fullsatt. Så jag skrev ett litet ”Ohhh, där skulle jag vilja vara!”. Fick bums ett svar att det kanske fanns en möjlighet, för det hade kom20130426-190534.jpgmit in några återbud. Så sagt och gjort, jag kontaktade koordinatorn och kom med!

Cyklade ivrigt iväg i morse och gisses, vilket bra beslut att ta mig hit!

Dagen inledde med Richard Gerver, som är lysande. Så rolig att lyssna till, och dessutom med en massa kloka saker – på ett högst mänskligt plan. Väldigt mycket #skolvåren över hans tankar ska ni veta!

Därefter tog Tomas Kroksmark plats och även han gjorde det med den äran. Lite mindre skådespeleri, men oerhört öppenhjärtlig och rak. Gillas skarpt. Han berättade bla för oss om Ribbaskolan i Gränna, som är en modellskola för ett forskningsprojekt. 20130426-223318.jpg

Cindia Escalante Mattson från Drottning Blankas gymnasium rev snabbt igenom den resa hon agerat kapten för, i sin roll som rektor. Inspirerande och härligt att höra, inte minst hennes exempel på hur eleverna samarbetar på riktigt med företag runt om i världen. Och så körde hon en Alice i underlandet-berättelse, som vi la upp på #skolvårens sida eftersom det passar som hand i handske med det vi vill göra, nämligen att ställa Varför-frågor för att förankra vårt Hur.

20130426-190503.jpg

Ida Karlberg Gidlund, cerksamhetschef på Rektorsakademien, avslutade med en vandring längs framtidskompetenser och berättelser om hur olika vi kan vara, vi människor.

20130426-190759.jpg

Jag har twittrat lite under #entrisledare, men det finns även några #entris-tweets från fåtalet andra twittrande deltagare.

Det viktigaste jag tar med mig från idag är följande:
Om du vill knyta kontakt med någon – bara gör det, tänk inte så mycket! Gå fram till personen, sträck ut handen och säg Hej, sen är konversationen igång. Och vilka konversationer det kan bli av det.

Har du någonsin hållit dig själv tillbaka från att kontakta någon du verkligen vill inleda en dialog med? Kanske tänkt ”Äsch, hen vill säger inte prata med mig ändå” istället för att bara skapa kontakten?

Rädslorna

Publicerad den av
2

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

LIVET!!!!!

Publicerad den av
8

Är uppfylld, påfylld, energifylld! Vilken förmiddag. Solen skiner, #Skolvåren har ett sanslöst momentum och jag älskar livet. Jag älskar den möjlighet vi alla har att göra det bästa utifrån just våra egna förutsättningar.

För att vi ska växa behöver vi utmana oss själva, och vi behöver få kämpa. Barn, fjärilar, fågelungar och sköldpaddor behöver alla kämpa för att komma ut i livet, och den utmaningen stärker dem. Hjälper du fjärilen ut ur puppan, så den inte själv behöver kämpa för att ta sig ut, så dör den. Vingarna vecklas inte ut och stärks, och i vår strävan att hjälpa den, så har vi de facto dödat den, förstört dess chans att växa och utvecklas på egna premisser. Vi kan mer än vi tror!

Jag behöver knådas av livet,
annars kan jag inte bli
det vackra jag som finns i mig!
                        – Helena Roth

Tack mina vänner i MasterMind-gruppen för att ni ger mig tankespjärn att komma vidare, för på det viset växer mitt vackra jag, blir starkare och större, vågar ta plats och gör att jag i högre utsträckning låter min eld synas.

Sunshine

Jag ska låta min eld, min passion, synas ännu mer än den gör idag.
Allt som måste göras kommer trilla på plats, för agera gör jag, tillsammans med många andra. (Viktoria, Ann, Therese och många andra gör ett enstående arbete för att skapa #skolvåren!)

Men elden, passionen, den är den som kan tända andras eldar. Jag ska se till att den syns, att det inte ligger en massa saker i vägen. Elden ska fram. Och jag ska rikta den så den förmår tutta fjutt på både en och två andra eldar.

Det är elden som är min framgångsfaktor. Det är med hjälp av min eld jag visar mig själv och min omgivning att det omöjliga är möjligt. För det är det. Det vet jag. Vet du?