”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”
Tänk på den där meningen. Verkligen gå på djupet. Vad säger den? Stämmer det? Kan det verkligen vara så? Är det inte lite väl enkelt? Eller för svårt kanske?
Det är när förståelsen förändrar oss.
Testa och se om det stämmer, ta lite vanliga vardagliga ”sanningar” som florerar.
Jag vet att det är bra att röra på mig. Rör jag tillräckligt mycket på mig för det?
Jag vet att det är bra att äta sunt, inte för mycket, inte för lite, inte för ensidigt. Äter jag sunt för det?
Jag vet att det inte är bra att röka. Har jag slutat röka för det?
Jag vet att det inte är bra att flyga med tanke på klimathotet. Har jag slutat, eller dragit ner på mitt flygande för det?
Jag vet att det är bra att återvinna konservburkar och tidningar, glödlampor och inte minst batterier. Gör jag det, fullt ut, för det?
”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”
Slut efter den dagliga morgon-Sjuan
För egen del så stämmer det. Jag kan se hur vissa saker har skiftat i mitt liv, från en intellektuell förståelse, till en faktisk, levd och upplevd förståelse. Som dessutom, i de allra flesta fall (alla?) inte är tillnärmelsevis så jobbigt som det är att vara fast i ”förstadiet”, då jag vet allt jag borde, skulle, måste, men likförbannat inte lyckas förmå mig till alla dessa borden, skullen och måsten.
Så hur sker skiftet då?
Ja, däri ligger kanske utmaningen?
Och precis som med det mesta, så är det sant att skiftet sker när det sker. När insikten slår in. När beslutet fattas, och världen upplevs från en annan utgångspunkt, där det som tidigare var, liksom bara löses upp, som dimma. Och ju mer jag ”gör” för att putta mig själv över från ett paradigm till ett annat, desto mer sätter jag mig själv i vägen för det som kommer att ske. När det sker. Helt av sig själv.
Har du, liksom jag, upplevt denna typen av paradigmskifte inom dig själv, som gör att världen helt plötsligt ter sig helt annorlunda, och det är svårt att ens förstå att man nånsin upplevt den på ett annat vis?
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 32 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
Upptäcksfärden, som gör att livet förändras, ibland i tvära kast, ibland ytterst långsamt, så som stora delar av norra halvklotet fortsätter att stiga, ytterst lite, år efter år, efter inlandsisens tillbrakadragande, för femton årtusenden sedan.
Jag ställer frågorna som ingen annan ställer, kanske av rädsla? Eller av ovana? Av en tro att det inte är i deras roll att göra det? Jag vet inte. Jag ställer dem dock. Och tänker att bara det, det faktum att jag ställer dem – trots egen rädsla emellanåt, trots att det kanske inte ligger uttalat i min roll heller att göra det – kanske ger folk i min närhet en liten knuff i riktning att själva börja ställa den typen av frågor?
När jag förstod att jag inte behövde falla i diktatorns fälla (eller någon av de andra inre rösterna, för den delen), utan att det gick att observera den, så gick de just från att vara fakta till förslag. Och ärligt talat – varför skulle jag lyda förslag från en mer eller mindre totalt galen inre röst vars enda drivkraft verkade vara att få mig att må skit? 
När det enda som är, är det som är, just nu. Och när jag fastnar i grämelsen över det förflutna, eller oron för framtiden, så går jag miste om det som är, just nu. Njuter inte av stunden med barnet uppkrupet bredvid mig i soffan, för att jag redan – i tanken – är i morgondagens möte på jobb. Eller så kan jag inte glädjas åt en nyvunnen vänskap, för att jag inte kan sluta tänka på hur en annan vänskap, i det förflutna, slutade i ovänskap. Och tänk om denna gör detsamma, kanske det är lika bra att låta den knoppande vänskapen dö, innan den ens fått en chans att bli till, på riktigt?
Läser den nätta 
HERO - the coach 