Pelle Bengtsson delar ännu en liten sedelärande berättelse om två munkar, och landar här:
”Jag går miste om livet nu därför att jag inom mig antingen är i det förgångna eller i framtiden.”
Känner du igen det?
Grämelsen.
Varför gjorde jag så? Varför sa jag inte ifrån? Varför åt jag den där semlan? Varför tog jag inte tillfället i akt medan jag hade chansen? Oh, tänk om det är kört för alltid? Jag kommer aldrig mer få träffa henne! Jag kan lika gärna sluta, för jag duger ingenting till, se bara så värdelös jag är, jag lyckades ju inte ens…
Oron.
Oh, hur ska det gå? Kommer jag klara av det? Tänk om hon inte gör som jag säger? Kommer pengarna räcka till eller kommer jag få gå hungrig? Tänk om planet kraschar. Tänk om jag blir magsjuk? Tänk om han trillar ner och bryter benet, eller springer ut på gatan på jakt efter bollen och så kommer det en bil!
Så lätt det är att landa in i tanke- och känslospiraler som i en evigt nedåtgående rörelse leder mig djupare och djupare ner i det förflutna – det som redan hänt. Det som är gjort. Eller inte. Det som inte går att o-göra, eller göra, för att ögonblicket redan är passerat.
Så lätt det är att landa in i tanke- och känslospiraler som i en evigt nedåtgående rörelse leder mig djupare och djupare in i fantasins framtidsvärld – det som ännu inte blivit, men som jag tar ut i förskott, inbillar mig allsköns hemskheter och katastrofer på min väg. Som kanske gör att jag tackar nej, till något jag egentligen vill tacka ja till. Eller så tackar jag Ja, fast jag egentligen inget hellre vill än tacka Nej. Men livrädd för (de i fantasins framtidsvärld påhittade) konsekvenserna av mina val, så går jag i fällan, gör våld på mig själv, går emot min inre visdom och intuition.
När det enda som är, är det som är, just nu. Och när jag fastnar i grämelsen över det förflutna, eller oron för framtiden, så går jag miste om det som är, just nu. Njuter inte av stunden med barnet uppkrupet bredvid mig i soffan, för att jag redan – i tanken – är i morgondagens möte på jobb. Eller så kan jag inte glädjas åt en nyvunnen vänskap, för att jag inte kan sluta tänka på hur en annan vänskap, i det förflutna, slutade i ovänskap. Och tänk om denna gör detsamma, kanske det är lika bra att låta den knoppande vänskapen dö, innan den ens fått en chans att bli till, på riktigt?
”Hjulet vidrör marken blott vid en punkt åt gången. Lev så: från ögonblick till ögonblick.”
– Asiatiskt ordspråk
Just så – just nu.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 19 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
HERO - the coach 
När mitt inre haltar, då går jag ut på en lång promenad med mina stavar. Stavarnas diagonala rörelser får min mentala disharmoni att hitta mer harmoniska mönster. Fint beskrivet med hjulen, ungefär så känns livet när det går bra.
Ja!
Långa långsamma promenader, det är livgivande – och själv coachar jag ju ofta ofta genom CoachWalks, då vi är ute och promenerar i naturen. Händer mycket i människan då!
Ja, det är en fantastisk medicin för själen.
Sliter med det dagligen! Och tror att jag kanske just under denna vår skapar förutsättningar att leva mer i nuet till sommaren. Men just det att skapa de förutsättningarna tar verkligen bort nuet just nu. Det skaver…
Jag är en av dem som anser att vi behöver leva i då, nu och sedan simultant. Vi tar erfarenhet av då in i sedan. Självklart ska vi inte låta oss fastna i oro och ångest. Det är inte nyttigt.
Nuet är såklart viktigast eftersom det är där vi är.
Tror inte det är görbart som människa med alla sinnen i behåll att inte göra just det, leva både i då, nu och sedan.
Men samtidigt ser jag svårigheterna i att lägga enormt mycket energi på då och sedan på ett sätt som kostar, som inte gagnar och gör oss gott, precis som du också skriver. Och det ser jag också som en vanesak – dvs, det går att lära sig bli observant på, och därmed också kunna vara i då och sedan på ett sätt som inte kostar oss så hiskeligt.
Yey, ja exakt så mycket skönare att tänka så!
Jag är en av de som tycker att vi behöver leva i både då, nu och sedan simultant men att någon gång varje dag landa lite extra i nuet. Dock utan de mer negativa känslorna. Ta av erfarenheterna in i nuet och framtiden. Ibland kan oro också bidra så länge det inte landar i ständig oro och sedan ångest.
Nuet är såklart viktigt. Det är ju där vi är.
Underbar betraktelse Helena! Dagligen trillar jag i den här fällan, och dagligen tar jag mig ur den. Tack och lov! En får vara uppmärksam på sitt nu, för det är bara i nuet som jag kan märka att jag halkar omkring I andra tidsdimensioner. 🙂
Delar på min gillasida. Precis vad mina följare vill ta del av!