Det berättas om Rabbi Susha att han, när han låg på sin dödsbädd, kallade samman sina lärljungar och sa ”I den tillkommande världen kommer man inte att fråga mig ‘Varför var du inte Abraham?’ eller ‘Varför var du inte Moses?’, utan man kommer att fråga ‘Varför var du inte Susha?*”.
Pelle Bengtsson lyfter fram en berättelse från den chassidiska traditionen. Jag läser och igenkänningen slår sina starka klor i mig. Just så! Vem är jag? Jag? Hur är Jag, när jag är som allra mest mitt stora jag? Pelle följer upp med frågor som rör runt:
Är du dig själv? Eller har du blivit ett med masken du satt framför ditt verkliga ansikte? Vem är du när du slutar spela roller? När du klätt av dig egenskaperna du skyler din nakenhet med?
Ja. Och nej.
Jag medger öppet och ärligt, att jag fortfarande ikläder mig masker, som skydd, som rustning, som ett bekvämt tillhåll, som jag kan tillskansa mig en paus bakom. Men mindre ofta. Mer sällan. Oftare träder jag fram, naken och sårbar, delar med mig av osäkerhet, rädsla, förvirring, missförstånd och längtan. Och därmed, föder jag min egen styrka. Få saker har gett mig sådan kraft, som att släppa mitt krampaktiga tag om rollen jag spelat (spelar…) och likt en bebis som just lärt sig ta sina första stapplande steg, så testar jag: bär mina ben mig fortfarande? Trots att jag kastat rustningen, som fungerat som ett exo-skelett, en krycka, vars stabilitet jag lutat mig på, till den milda grad, att muskler förtvinat, för de helt enkelt inte kommit till användning.
Kastar kryckan och stapplar fram. Steg för steg, starkare, säkrare på foten.
Snart springer jag som om jag inte gjort annat.
Det ger bränsle att kasta loss från nästa roll, och nästa, och nästa. Många är de.
Förälder. Kvinna. Sjuttiotalist. Duktig flicka. Projektledare. Egenföretagare. Valideringsingenjör. Hustru. Syster, dotter, kusin, barnbarn. Kollega. Vän. Fiende?
Enkelt hade jag kunnat addera bra många fler roller till listan.
Vad händer i mig, och i dig som möter mig, när jag inte identifierar mig med rollen jagduvi ålagt mig utan möter världen, naken?
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 13 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
HERO - the coach 
I am many.
Jag är alltid lite olika och jag tror att jag medvetet kan välja vilka delar av mig som jag vill ha mer av i godispåsen och vilka delar jag vill ha mindre av. Och jag kan morphs alla delar om jag vill…. kanske 😀
Det gäller ju i alla lägen att framförallt vara sin egen vän – eller ?
Ja. Det är en klok vinkling på det hela. Och eftersom jag verkligen gjort en kovändning och i oerhört hög utsträckning är en riktigt fin vän till mig själv idag, så vet jag vilken skillnad det kan göra i en människas liv!
Grattis !
Själv ”sliter” jag med frågan – för som halvvägs 150 år LivsEfaren så är det svårt att bli vän med bl a mina ålderskrämpor och min förestående fysiska död – som ju rimligen kommer inom ett antal år.