Idag, den första mars tjugohundrasjutton, drar årets #blogg100-utmaning igång, och jag är på. Detta är mitt första inlägg, av etthundra i rad, och för första gången har jag en tydlig tanke vad jag ska skriva om, hur jag ska göra det, och varför, de kommande etthundra dagarna. Årets utmaning har ett tema, en bakomliggande önskan, bär en förhoppning om att göra skillnad:

”Vi deltagare enas i entusiasmen och engagemanget, snarare än det beräknande, dömande och cyniska. Vi tar chansen att manifestera det fria ordet genom vårt bloggande, något som länge setts som självklart, men som i år är viktigare än någonsin. Vi respekterar andras åsikter, men accepterar inte kränkningar eller hot mot någon.”

Jag kommer blogga på två ställen, men håller mig (mestadels) till ett inlägg om dagen. Svenska inlägg här, och engelska på helenaroth.com. Min avsikt är att i text djupdyka i böcker jag läser, eller läst. Böcker som väcker tankar inom mig, meningar, fraser, stycken, som rör runt i mig, lockar till djupare upptäckter, till utforskande och funderingar, och till att bara landa i, sitta, som förblindad, av det oerhört vackra, ord som emellanåt bländar i all sin skönhet och dito skörhet.

Som En kvinna i Berlin, av Anonym. En bok som gav mig en omtumlande läsupplevelse, på ett sätt som stack ut. Jag läser mycket, men detta var något alldeles extraordinärt.

”Stilla kväll. För första gången på flera veckor har jag slagit upp en bok, Joseph Conrads Skugglinjen. Men det är svårt att komma in i den, jag är själv alldeles för fylld av bilder.”

Där en fras ”…jag är själv alldeles för fylld av bilder” som likt ett spjut tränger rätt in i mig. Sårar inte, men fyller mig, med just bilder. Minnesbilder av den enda gången i mitt liv, då jag inte förmådde läsa, på ett helt år. En omständighet som orsakades av något oändligt mycket härligare än det krigsslut som var Anonyms anledning till ett inre fyllt av bilder. Men likväl, igenkänningen. Och det vackra i frasen, som fyller mig med värme, en värme som berör och omsluter mig.

Att vara så fylld av bilder, att inget mer förmår tränga in. Att leva ett rikt liv, att uppleva, se, uthärda. Anonym släppte också ut de inre bilderna. Hela boken bygger på hastigt nedklottrade dagboksanteckningar i stolpform, nedplitade på varhelst pappersliknande hon fick fatt i. Papperslappar, marginaler i små bokhäften, gamla kvitton. Processen – att ta in, fyllas med bilder, och därefter släppa ut, skriva ned, berätta, drömma, måla, dansa, skapa musik, gå i timmar. Olika sätt att låta bilderna bli mindre akuta inombords, låta dem få finnas, men inte vara i vägen för livet som samtidigt ska levas.

För kvinnan i Berlin handlade det som överlevnad. Efter krigsslutet, när något liknande normalt liv uppstod igen, gick hon igenom sina anteckningar och renskrev dem, utvecklade till löpande text det som endast var fragment av upplevelser och känslor. Genom hennes berättelse hjälper hon mig att leva. Fylld av bilder skriver jag. Släpper ut, en bokstav i taget, så det finns utrymme att ta in mer. En evig dans; Livet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 1 av 100.
Boken ”En kvinna i Berlin” av Anonym.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.