En lärares vardag?

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?

Adventslyft nr 20 – Värme

värmeVÄRME. Jag har börjat avsluta brev och meddelanden med ordet värme. Ja, ibland varierar jag med solsken, hopp, kärlek eller tjing. Men värme är fint. Värme ger mig just vibbar av värme, av hjärta. Och då tänker jag på ytterligare två av mina vänner, som kommit in i mitt liv tack vare Twitter.

Susanne Jönsson träffade jag första gången afk på Gotland under Almedalsveckan i somras, då hon kom för att #skolvåra tillsammans med ett gäng #skolvårare. Rak. Det är ett av orden jag får upp när jag tänker på henne. För rak är hon. Inget knussel här inte. Och det gillar jag. Men framför allt lyser Susanne av värme. Hon brinner för barnen, framför allt de barn som verkligen behöver en sådan naturkraft som Susanne på sin sida. Och då fylls jag av värme och tänker att hon gör gott för barn i behov, och därmed gör hon gott i världen.

Ninna Kristiansen är också en #skolvåren-vän, som jag fick äran att krama om afk redan den allra första #afkSkolvåren som gick av stapeln i juni 2013.Och här har ni en kvinna med ett hjärta fyllt av värme. Värmen hon strålar ut är så påtaglig att jag tror många har svårt se förbi den. Och då är det nog lätt att tro att Ninna inte är en att räkna med. Men jag lovar, det är hon. Hon är värme, men hon är också styrka. Delar av hennes livsberättelse har hon delat med sig av, och när jag lyssnade till den podden, så föll tårarna på mig. Där visar hon både värmen och styrkan, dessa förmågor som hon besitter i så stor grad.

Och jag gläder mig så åt #afkUmeå 30-31 januari, för då får jag krama om dem båda igen!

Värme – jag tänker på mina vänner Ninna och Susanne, som på olika sätt är fantastiska förebilder i att bemöta världen med utgångspunkt i värme.
Värme – vem eller vad tänker du på?

Momos gåva

När jag skrev om mina läsande barn så spann hjärnan loss på det där med gåvor. Jag mindes min handarbetande momo och hur hon gav mig gåvan att virka och sedermera även att sticka. Som liten, jag gick på förskola, lärde hon mig att virka luftmaskor. Och som jag virkade. Jag kunde virka upp ett helt nystan bara med luftmaskor, vilket gav mig ett helt nystan som jag i sin tur kunde fortsätta virka luftmaskor av. Tjockare och tjockare blev det. Roligt hade jag. Jag har ett svagt minne av ett förskolerum, ganska stort, med gulaktiga väggar, där jag satt i bortre änden – kan det ha funnits lite kuddar och madrasser och annat där (sådana där i galontyger, blåa och röda, minns du?) kanske? – och virkade, och virkade och virkade.

Har också ett mycket distinkt minne av att min mamma försökt lära mig sticka men utan framgång, för jag greppade inte alls hur jag skulle hålla händerna, fingrarnas position i förhållande till garnet och stickorna, och så skulle man vifta garnet fram och tillbaka på något vis. Gick inte alls. Kan min mamma tom ha sagt ”Du är för liten för detta, du får vänta några år, sen går det nog ska du se”. Men jag ville nog inte släppa det där, utan övertalade min momo att visa mig…. och av någon anledning så gick det då.

Min egenhändigt nålbundna sjal

Min egenhändigt nålbundna sjal

Har handarbetat mycket i mina dagar och det är en för liten del av mitt liv i nuet, senaste tio åren har det inte riktigt funnits plats för det. Eller. Det stämmer ju inte så klart. Jag har inte gjort plats åt det, är mer med sanningen överensstämmande. Men så ibland får jag ett ryck, river i förråden och hittar strumpstickor och yllegarn och skapar ett par handledsvärmare eller något annat användbart. Inte utan att det lockar att göra just det, ska nog se vad jag kan hitta i mina gömmor.

garnhärva

Vad har du fått för gåvor av de vuxna i din omgivning, som barn/ungdom? Är det en gåva du fortfarande bär med dig och gläds åt?

Gåvan och mina läsande barn

Tåg lockar till läsning, se bara på mina läsande barn:

Läsande dotter

Läsande son

Jag älskar böcker, och deras far likaså, och även i släkten i övrigt finns det bokmalar i parti och minut. När jag reser har jag börjat låna eböcker, just för att slippa släpa på ytterligare vikt, men jag har på sistone insett att jag verkligen älskar den fysiska boken.

Den kittlar, lockar, pockar på att jag ska vända på den för att kolla in baksidestexten, bläddra lite för att se om jag attraheras av typsnitt och layout, färgen på omslaget kan ge mig varm eller kall känsla…. och jag får inte det i alla samma utsträckning när jag ska hitta en ebok på Elib, Scribd osv. Det förtar lite av glädjen på något vis.

Och ja, detsamma gäller när jag t ex handlar böcker via nätet också, det är inte samma sak som att gå in i en bokhandel och bara ta in atmosfären, läsa titlar på bokryggar, se personalens utvalda favoriter, känna in om det är någon eller några böcker som ropar på mig.

Dock är jag kanske alltför restriktiv nuförtiden med inköp, jag lånar faktiskt mest böcker på biblioteket. Men det finns en diger hög med olästa köpta böcker på mitt nattygsbord; det är en balansakt att gå i säng, och plocka den för dagen aktuella boken överst i högen, utan att få hela halvmetern av olästa böcker över mig.

Mmmm. Jag njuter även nu, när jag påminns i tanken om alla timmar jag vandrat runt i bokhandlar och bara varit, det bringar mig stor glädje. Jag antar att jag tillhör ett utdöende släkte som föredrar den fysiska boken… eller rättare sagt, jag inser att boken kommer att fortsätta sin utveckling, eller kanske måhända står den inför en verklig transformation, en resa som ju varit igång i årtusenden redan och självfallet kommer fortgå.

Mina läsande barn, jag gläds åt att se er försvinna in i fantasin, att för en stund uppleva en annan värld, olika människoöden och kulturer. Det är en gåva som givits er till skänks, och jag är tacksam för att ni öppnat famnen för den. Jag hoppas att ni ger den vidare i er tur, till de ni möter på era livs resor.

Och där spann hjärnan iväg, på begreppet gåvor. Det kommer mera! Men du, på tal om gåvor, har du fått en sådan här gåva av någon, så som både jag och mina barn fått och tagit emot läsningen?

Skolstart

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Den yngsta ska börja på samma skola som storasyster. En i fyran, och en i nian. Som tiden går. Det känns som igår jag fick min förstfödda i famnen för första gången. Men icke, det är snart 15 år sedan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag känner mig ganska maktlös. Eftersom jag vet hur stor inverkan i en ung människas liv skoltiden har, känns det ganska frustrerande att inte kunna göra så mycket för att dra mitt strå till stacken, för att se till att det blir så fantastiskt bra som skoltiden KAN vara för en ung människa.

20140817-215653-79013588.jpg
Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag är rädd. Jag är rädd för att de inte ska få uppleva en sån där fantastiskt bra skoltid. Jag är rädd för att loppet redan är kört, åtminstone för den äldsta. Den yngste ska få en nyrekryterad lärare som jag inte vet något om, i en ny klass med en handfull vänner från gamla klassen. Och jag håller tummarna.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag håller tummarna för att hans nya mentor ska vara en av de där helt fantastiskt outstanding jävlaridetfenomenala lärarna som jag vet finns. De där som jag har äran att ha lärt känna, främst via Twitter, #skolvåren och det utvidgade kollegiet. De där som jag stött på något enstaka exemplar av i levandes livet i stadsdelsområdet där jag bor. Vågar jag hoppas att sonens nya mentor kan vara en sådan? Jag vill så gärna. För jag vet hur fantastiskt bra skoltiden kan vara för en ung människa.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag vet också hur fantastiskt hemsk skoltiden kan vara för en ung människa. Jag vet hur skoltiden varit hittills för mina båda barn, och jag kan se att det finns förbättringspotential för dem båda. Ingen av dem har – som jag ser det – upplevt det där WOW-iga som man som ung människa KAN uppleva under sin skoltid.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag önskar att det kommande året blir ett WOW-år för dem båda. Ett år där de utmanas, uppmuntras och uppmanas att utvecklas, att bibehålla sin nyfikenhet, sin iver att lära, lusten att ställa kluriga frågor, att nå insikter om världen vi lever i och i hur de själva fungerar. Och kanske framför allt, att de inte lär sig att anpassa sig så till den milda grad att de tappar bort sig själva på vägen.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag kommer finnas här och stötta, puffa, peppa och på alla sätt och vis försöka dra mitt strå till stacken. För jag önskar dem en fantastiskt bra skoltid! Dessutom är inte ”mitt strå” enkom till för mina egna barn, utan för alla elever på skolan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag hoppas att även du finns där för dem, och alla andra unga människor som börjar skolan i dagarna. För det krävs en by för att uppfostra ett barn, som det afrikanska ordstävet lyder, och det är vi som bor i byn. Du. Och jag. Oavsett vilken relation vi har till dem, så har vi alla ett ansvar för varandra och det gemensamma. Om jag drar mitt strå till stacken, drar du ditt då?

Om behov

Vad vill jag ha ut av de relationer jag har med folk som står mig nära? Relationen till min kärlek, mina barn, mina nära vänner, mina arbetskamrater eller samarbetspartners? Vad är mina gränser, i förhållande till dessa relationer? Vilka behov kan de fylla i mitt liv, och vilka av mina behov blir inte mötta? Förväntar jag mig att en relation ska kunna möta alla mina behov? Nä, det gör jag inte, inte intellektuellt. Men kanske lägger jag för stor vikt vid en relation? Kanske det finns något undermedvetet som lägger hela bördan på en relation? Kanske jag ska fundera över helheten lite mer?

En bra början är ju att fundera kring vilka behov jag har? Reflekterar och skapar en lång lista, utan inbördes rangordning:

Närhet
Vänskap
Förståelse
Uppmuntran
Älskog
Gemenskap
Tankespjärn
Samvaro
Tillhörighet
Kel och gos
Trygghet
Nyfikenhet
Huppegupptäcksfärd-lustan
Kärlek
Meningsfullhet
Föda för kropp och själ
Värme
Tak över huvudet
Naturen
Skapande
KASAM

Tänker vidare, och funderar kring stora frågor.

Hur vill jag leva mitt liv?

Vad bereder mig glädje?

Tillåter jag mig själv att bygga mitt liv på detta vis, eller begränsar jag mig? Begränsar mig kanske pga rädsla, kutym, outtalade förväntningar, så-här-gör-säkert-alla-andra-för-visst-gör-de-väl-det-tankar? Begränsar mig för att jag aldrig tänkt något annat? Begränsar mig för att jag tror att jag genom en annan individ skulle kunna få alla mina behov uppfyllda?

20140614-082036-30036385.jpg

Det vore ett läskigt stort ok att lägga på en relation med en annan människa, att kunna täcka alla de behov jag, som unik individ, har. Eller tror mig ha? Inser att jag inte är klar över hur jag definierar behov för mig själv. För vad är egentligen ett behov? Hur skiljer det sig från en önskan?

Och för den delen så inbillar jag mig inte för en minut att dessa behov faktiskt blir mötta av någon annan. Det handlar ju mer om mig, och hur jag ser på världen genom mina ögon, mina tankar.

Så egentligen kanske frågan lyder: Var och hur kan jag möta dessa mina behov och önskemål?

Hur möter du världen?

Imorse vaknade jag tidigt och satt och arbetade i fyra timmar innan det var dags för sista skolavslutningen på lågstadiet, minstingen i familjen börjar mellanstadiet till hösten. Tiden går. Var på riktigt gott humör och skickade en hälsning till världen, via Twitter (se nedan) och Facebook:
möt världenHur mötte du världen idag? Och hur möter du världen imorgon?

 

Kärleksvecka

En kärleksvecka. Hur låter det? Har själv gjort en överenskommelse med en älskad – och det känns fantastiskt.

Testa det vet jag, ta en vecka med bara kärlek, omsorg, omtanke och ömhet! Med din partner, dina barn, bästa vännen eller hela världen för den delen.

20130718-132751.jpg

Testa och se vad det ger dig, och din omgivning. Mer kärlek helt enkelt – hakar du på?

Förebilder

Under en strandpromenad en vacker sommarkväll frågar ett av barnen

Mamma, stämmer det att ens bästa förebilder är ens föräldrar?

Intressant fråga som föranledde en ännu mer intressant dialog. Det var hens egna tankar, och inget hen hört.

20130712-214329.jpg

Så här i efterhand så funderar jag över hur oerhört viktiga förebilder vi alla är. Till egna barn, men också till andras. Till medmänniskor över lag. Vi kuggar ju i varandra, som jag skrivit om tidigare.

Tänker också över vilken typ av förebild jag vill vara. Vad, av allt jag är och gör, skulle jag önska att barnen ser och tar avtryck av? Hur går dina tankar?

Viktigast?

Fick ett par frågor när jag skrev Frågetankar och en av dem löd:

Vad är viktigast för dig just nu? – Annette Wahlgren, TCFF

Det är en stor fråga. Dock väldigt enkel att svara på just för tillfället. Svaret på frågan står nämligen inskrivet som en daglig aktivitet i min WorkFlowy:

Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan

Varje kväll går jag igenom listan och bockar av att-göra-uppgifter, och detta kommer då upp. Varje dag. Utan undantag. Precis så står det.
Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan.
Det är nämligen så att jag brinner för skolutveckling. Jag är passionerat nyfiken och intresserad av lärande, av mänsklig utveckling, och hur det låter sig göras på bästa sätt. År 2013 har jag vikt åt skolutveckling, något jag skrivit om förut.

Apostlahästarna tjänar mig troget Varje dag tar jag ett kliv, ibland pyttelitet, ibland bautastort, men dagligen kommer jag en bit närmare ett skolsystem – globalt – som inte bara värnar om varje unik varelses potential, utan också ger den optimal grogrund att växa på! Det är det som är viktigast för mig just nu. Jag tror tom att det kan vara helt avgörande för att säkra att framtiden blir en plats jag önskar för mina barn och barnbarn.

Vad är viktigast för dig just nu?
Dela gärna med dig i en kommentar – kanske kan jag eller någon annan läsare hjälpa dig närmare ditt mål. Kan vara värt ett försök åtminstone! Kan du hjälpa mig närmare mitt mål, så hoppas jag verkligen du hör av dig! Om inget annat så känns det skönt att få veta att jag inte vandrar denna vägen alldeles ensam.