#afkMalmö trendar på Twitter & dagen är till ända. Underbart med alla möten!
Imorgon väntar en ny dag – följ oss på Twitter och på http://skolvåren.se. Hänger du med?
#afkMalmö dag ett
Svara
Kategoriarkiv: Skolutveckling
Svar till Susanna
Och alla andra så klart! Kanske framför allt till mig själv. Att formulera mina tankar här hjälper mig att vidareutvecklas.
Jag vill nämligen ta vid där Susanna Arolin lämnade oss, i sitt svar till #skolvårens fråga ”Varför skola?”. Susanna radade upp en massa följdfrågor kring varför vi borde ha en skola. Här ger jag mina svar – just nu – till dessa följdfrågor.
Har vi skola för att…
• Forma demokratiska och aktiva samhällsmedborgare?
Jajamensan!
• Skapa ökad ekonomisk tillväxt och klara oss i den globala konkurrensen?
För mig: Nej. Jag tror vi drabbats av kollektiv tillväxthysteri, och dessutom tror jag inte att konkurrens är nödvändigt, åtminstone inte i den form det tagit sig. Jag tror på en annan värld, en hållbar värld, där vi inte tömmer våra reserver i den eviga jakten på mer mer mer. En värld där vi samsas om det som finns, snarare än roffar åt oss, och låter några gå tomhänta.
• Få höga resultat i nationella och internationella kunskapstester?
Nope! Denna eviga rangordning. Vem gagnar den?
• Stimulera forskning, innovation och kunskaps/företagsutveckling?
Absolut! Vi behöver alla agera utifrån ”Viktigt på riktigt”-devisen som Årstaskolan gett oss. Livet är viktigt, och måste vara på riktigt, och är det det – så kommer innovation och utveckling som ett brev på posten!
• Skapa ett hållbart samhälle med friska och socialt ansvarstagande medborgare?
Oh ja!! Hållbart lärande samhälle, det är min dröm!
• Hjälpa varje människa att uppnå sin personliga potential och bli fri att leva sitt liv utifrån eget huvud?
Amen. Jag tror nämligen att vår inneboende olikhet gör att det finns människor för alla behov vi har, gemensamt.
• Skapa en gemensam värdegrund och kunskapsbas att bygga samhället på?
Ja, eller njae. Ja, svarar jag, om vi snackar värdegrund. Som t ex Konventionen om mänskliga rättigheter. Den är väl bra och grundläggande. Gillas. Men Njae vad gäller kunskapsbas, åtminstone i den form det där har tagit idag, med år efter år av läroplaner och kunskapsmål som varje individ ska bedömas mot. Jag tror det är viktigt att vi som individer kan lära, skriva och räkna. Jag tror vidare att det är ofantligt viktigt att människan bygger upp kunskap, men att alla ska ha (mer eller mindre) 12 års gemensam kunskapsbas (grundskola och gymnasium), det ställer jag mig mer och mer tvivlande till.
• Lära alla medborgare grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna?
Yup, se ovan. Å andra sidan tror jag detta kan göras på väldigt många sätt. Men att det är viktiga verktyg att ha i sin verktygslåda, det tror jag.
• Förmedla och utveckla EQ: relationskompetens, kommunikationsförmåga och självkännedom?
Ja. Oh ja! Och här finns det ofantligt mycket att göra. Har så mycket tankar om detta, att jag ransonerar mig. Men betänk vad människor ångrar på sin dödsbädd och fundera över varför så många inte ens vågar drömma.
• Få antalet egenföretagare att öka?
Tycker inte det har något egenvärde i sig, däremot tror jag att det är dithän arbetslivet kommer att gå. Och det stämmer bra in i min tanke om varje individs unikitet; gör jag det jag brinner för och älskar, så gör jag det (oftast) bra och mår då också bra. Många egenföretagare jag känner (inklusive mig själv) gör ju just det.
• Minska ojämlikhet och överbrygga samhällsklyftor?
Även här blir det ett rungande ja. Drar igen upp min önskan om att varje människa utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – för mig innebär det att ojämlikhet försvinner och klyftor likaså.
Gillar detta citatet av e.e. cummings och tänker att det är vad samhället – och skolsystemet – borde ha som målsättning: Att bidra till denna individuella, och kollektiva (!), resa. Så tänker jag. Hur tänker du?
Engagemang någon?
Den 22 oktober har föräldraföreningen i Husie årsmöte, mitt fjärde och sista årsmöte i egenskap av ordförande. Har suttit som ordförande i fem år totalt nu.
Det har varit ofantligt givande och helt klart språngbrädan för mitt engagemang för skolutveckling. Hade jag inte klivit in i denna rollen hade jag troligen varken suttit ett år i Barnverkets samordningsgrupp, eller varit initiativtagare till #skolvåren. Hade inte upplevt Almedalen de senaste två åren heller.
Jag har verkligen föräldraföreningen att tacka för mycket – dock är det dags att lämna stafettpinnen till någon annan nu. Min egen eld brinner för skolutveckling på nationellt (ärligt talat: internationellt!) plan och därför hoppas jag någon kliver fram som vill ta över ordförandeskapet. Själv kommer jag att fortsätta vara engagerad förälder för mina barn, men på ett lite annat sätt.
Jag tror det upplevs som att jag gjort oerhört mycket i min roll i föräldraföreningen, men det där är så relativt på något vis. Jag har bara varit mig själv. Därför hoppas jag innerligt att min efterföljare, vem det än månde bliva, inte känner att jobbet ska göras på mitt sätt. Nä, det blir aldrig bra. Det ska göras på ditt sätt – det är verkligen det viktigaste. Vi gör var och en på vårt vis, och i samråd med kvarvarande styrelsemedlemmar finns det en enorm kunskapsbank att använda på bästa sätt.
Vill slå ett slag för att engagera sig 
– det kan öppna så ofantligt många nya dörrar som du inte har en aning om, så ta chansen, engagera dig! På något vis. På ditt vis. Kanske innebär det att kliva in i en ideell föreningsstyrelse, kanske visa din uppskattning genom att delta på årsmötet, eller dela vidare ett event inom sociala media. Det finns många sätt och alla behövs – det enda jag ber om är att du faktiskt gör något. Nånannanismen är en farlig spelare vad gäller engagemang, och den kan även innebära nedsläckta eldsjälar.
Själv tar jag ansvar för min eld och ser till att jag använder den där den kommer till bäst nytta. Var och hur engagerar du dig?
Tirana för alltid!
Ja, kom att tänka på Tirana när jag såg lite hashtaggar på Twitter om världslärardagen, som firas idag!
Tirana??
Jo. det e faktiskt ganska enkelt. Jag gick sjunde klass på Bergaskolan i Limhamn, och hade Mats Breisner som lärare i fysik (han blev sedermera rektor på skolan). Hela klassen älskade Mats lektioner – åtminstone minns jag det så – och det var helt klart en av höjdpunkterna. Mats var en lärare som engagerade och både gav och ingav respekt (tror det är ett måste med den där ömsesidigheten!).
Tirana har fastnat för evigt i mitt minne eftersom vi en lektion hade frågesport. Vad heter Albaniens huvudstad, löd frågan. Och inte en kotte kunde svaret. (Som ni hör så låste inte Mats sig vid fysik, utan vi vandrade över alla ämnen och hela klotet på hans lektioner!) Så jag tror tom att Mats sa just så ”Albaniens huvudstad heter Tirana, och jag lovar att du kommer aldrig glömma det, utan från och med nu så sitter det!”. Och det stämmer. Har faktiskt haft oanad nytta och glädje av att veta just det. 😀
Flyttade under sommaren mellan sjuan och åttan till Arvika. Hade nya klassföreståndaren i fysik och där fick jag verkligen upp ögonen för vikten av en bra lärare. Jag stutsade glatt till första fysiklektionen på höstterminen och kunde inte riktigt förstå varför mina klasskamrater suckade och stönade inför samma lektion, som jag såg fram emot. Men det dröjde inte länge innan jag insåg varför.
Oj vilken trist upplevelse. Med en lärare som fick oss att somna av tristess förringades mitt minne av fysik som ett ämne som ALLA älskade, till ett ämne som inte ens den mest teknikintresserade bland oss kunde uppbringa något egentligt intresse för.
Så visst spelar läraren enormt stor roll för en elevs uppfattning av ett ämne. Med en lärare som brinner, som engagerat vill väcka nyfikenhet hos sina elever kan vilket ämne som helst bli ofantligt spännande – och vise versa.
Så tack Mats Breisner för att jag fick ha dig som lärare, och för att du för alltid satte Tirana på kartan för mig.
Vilken lärare vill du hylla idag på Världslärardagen?
Eldsjäl?
Är du en eldsjäl? Vill du ens vara en eldsjäl, eller kallas för det?
Detta begrepp har figurerat mycket på sistone, och jag, jag är definitivt en eldsjäl! Och dessutom väldigt stolt och nöjd över det!
Hamnade i en diskussion på Twitter om eldsjälar, där det påstods att det var givet att en eldsjäl brinner upp. Själv håller jag inte med. Visst, en eld kan brinna upp, men det beror ju på bränsletillförseln!
Jag är en av Skolvisionärerna i projektet Skolvision, och de konventdagar vi anordnar i november riktar sig till eldsjälar i skolans värld (hela skolsystemet!). Känner du dig träffad, eller för den delen har en önskan att blåsa lite liv i en inre pyrande glöd, så föreslår jag att du anmäler dig.
Jag tror på att det bor en eldsjäl i oss alla. Vi besitter alla en inre glöd. Ibland får den lufttillförsel och blommar ut i fullfjädrad passion, ibland ligger den där bara och glöder, redo om det blir läge att ta fart på riktigt. Den dör aldrig, utan finns där så länge du finns.
När elden tar fyr på riktigt och växer så du blir en eldsjäl – och då är det av absolut vikt att du själv ser till att fortsätta lägga på bränsle på brasan. Så ta hand om dig, ladda batterierna, vad observant på signaler från kropp och knopp. På det viset kan du köra fullt ös, utan att behöva ‘hålla tillbaka för att hålla ett helt arbetsliv’, som många verkar ha som strategi. Inget fel i det, om det är ett medvetet val – dock upplever jag att du då undanhåller både världen och dig själv ditt bästa jag. Och det vet jag inte om vi har råd med.
I vilket stadie befinner sig din inre glöd?
Inlägg uppdaterat nov 2013 med ny bild över konventen som Skolvision anordnar, framflyttade till vårvinter 2014.
Kritiskt förhållningssätt
Givetvis är det inte vad jag tycker. Snarare skulle jag vilja påstå att vi borde använda vetenskapliga rön mycket mer än vi gör idag, och då tänker jag just nu främst på just skolans värld. Eller. Kanske är det mer rättvisande att sätta ramen Lärande. För det finns ofantligt många rön om lärande och mänsklig utveckling – som inte överhuvudtaget lyser igenom i skolsystemet och dess implementering.
Så, för att förtydliga. Jag är 100% för ett kritiskt förhållningssätt – granska, ifrågasätt, testa, analysera, gör om, analysera igen, ifrågasätt, undersök, fråga nyfiket om och om igen. Gå på djupet. Ett bra och enkelt verktyg är den så kallade PDCA-cykeln som Deming gav upphov till. PDCA är ett verktyg som används inom olika kvalitetsströmningar, och det står för:
Plan – Do – Check – Act.
Alltså, planera vad du vill förbättra, undersöka osv, utför det planerade, kontrollera om det gav önskat resultat, om ej, så justerar du och planerar ånyo. Och så var snurren igång.
Men glöm inte bort att det alltid kommer finnas outliers, dvs, de där udda resultaten som inte passar in. Det finns t ex läkemedel som vidgar blodkärlen. Hos näääästan alla. Men det finns ett fåtal individer vars blodkärl reagerar precis tvärt om och dras ihop istället! Så det jag eg vill säga är att det inte finns någon universalmedicin.
Men det betyder ju inte att vi ska sluta leta efter det som funkar (för de flesta)! Det är ju när vi efterforskar det, som vi också kommer hitta sånt som funkar mindre bra (för de flesta). Så snälla pedagoger och skolledare – jag ber er, beforska er egen praktik! Börja forska och dela era rön med oss alla.
Kanske det kan börja med att du ställer dig frågan Varför gör jag det jag gör?
Skolministeriet
Lyssnar på Skolministeriet, programmet som handlar om en skola byggd på vetenskaplig grund. Lyssna gärna, det är intressant att höra vad folk tycker och tänker.
Och ja, jag säger mycket medvetet tycker och tänker. Jamen, säger någon kanske, det ska ju byggas på vetenskaplig grund. Jo. Så är det. Men vetenskap är inte absolut sanning. Det är uttolkning av forskning, undersökningar, experiement, statistiska analyser osv osv osv. Jag säger det igen: Det är inte sanning.
Det är däremot en bild av verkligheten, en tolkning av den verklighet och den sanning som forskaren uppfattar. Imorgon dag kan denna tolkning komma att bli överbevisad – nya data, nya analysmetoder, nya möjligheter att göra experiment och studier, nya sätt att formulera en fråga osv. Det är ju det som är vetenskap. Att bevisa något idag, men vara öppen för att imorgon kan nya rön göra dagens bevis ogiltigt.
Jorden är platt. Nä. Den är ju inte det, eller hur?
Jorden är universums centrum. Nä. Den är ju inte det, eller hur?
Folk var villiga att gå i graven för att hävda sin sanning inom ovanstående uppfattningar om jorden – snälla, låt inte skoldebatten gå den vägen. Någon upplever att ordning och reda, ämneskunskaper, betyg, prov osv, har fungerat mycket väl för hens elever. Underbart tycker jag! Någon annan visar hur det fungerar finfint utan läxor, eller med utepedagogik, eller timplanelöst. Jag är övertygad om att det går att hitta individer som frodas inom alla dessa olika Hur.
Men betyder det att det måste vara det enda sättet för alla? Vad säger att några av dessa eleverna inte hade kunnat frodas än mer av ett annat angreppssätt?
Argumentera för ditt sätt, absolut, tro på det, visa att det funkar osv. Men dissa inte alla andra sätt bara därför. Jag förundras så över det där. Varför måste mitt sätt bli rätt sätt och därmed det enda sättet? Varför kan vi inte vara ödmjuka nog att se att mitt sätt bara är ett sätt, som möjligen är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för alla?
Marionettdocka
Sydsvenskan kör en artikelserie där de granskar Malmös skolor. Måndagen den 23 september stod det på förstasidan:
Jag ringade in anledningen till att den intervjuade läraren lämnade yrket. Han anger att han kände sig som en marionettdocka. Jag kan förstå honom. Och han har fattat ett beslut utifrån sin känsla. Att agera är bra!
Dock så undrar jag – vad skulle hända om lärare, som upplever samma som Niklas, istället för att lämna yrket, vände på det hela? Dvs, om du känner dig som en marionettdocka – vad skulle hända om du återtog kontrollen själv? Drog ner snörena som någon annan styr, och började styra själv?
*hukar lite grann, kanske det börjar flyga ruttna tomater snart*
Allvarligt talat – jag pratade med en rektor i fredags, som eftersökte modiga lärare. På Twitter i helgen landade jag i en diskussion som handlade om önskan efter fler modiga skolledare.
Är det inte precis det som behövs? Att lärare, rektorer, förskolelärare, fritidspedagoger och alla andra som arbetar inom utbildnings-Sverige, verkligen utnyttjar hela det utrymme som är dem givet i form av skollag och styrdokument?
Jag brukar likna det där vid en kub. Låt oss säga att skollag, läroplan mm ger en rektor en kubikmeter stor kub stor att verka inom. Jag kan nog namnge en handfull rektorer runt om i landet, som jag tror verkligen utnyttjar varje kubikmillimeter som är dem givna. Ja, några av dem är tom så fräcka (modiga!) att de utmanar systemet genom att putta på väggarna, så kuben börjar bukta!
Min uppfattning är dock att det finns ofantligt många fler rektorer som endast verkar på en väldigt liten del av kuben. Om de upplever sig inmålade i ett hörn, eller faktiskt själva har målat in sig där, ska jag låta vara osagt, men faktum är att de inte ens utnyttjar det lagstadgade utrymme de har!
Och det är väl där efterfrågan på mod kommer in. Våga bryt dig loss. Våga utmana. Använd dig av hela det givna utrymmet!
Och igen – ja, det är lätt för mig att säga, jag vet inte hur det är, osv osv. Stämmer bra det. Men jag är en tänkande, reflekterande individ, som ser hur detta självförminskande är en enormt destruktiv kraft. Och det måste inte vara så. Och det KAN jag säga, eftersom jag själv gjort just den resan!
Så, om du känner dig som en marionett, gör ett val, fatta ett beslut. Stanna inte bara kvar i situationen utan åstadkom en förändring. Antingen gör du som Niklas, som lämnade och gav sig själv en annan jobbsituation där han mår bra, eller så tar du över kontrollen.
Vad väljer du?
Panik i skolpolitik
Förra veckan fick jag en present av 
John Steinberg, en av skolvisionärerna i Skolvision 2013. Boken Panik i skolpolitik är en liten men naggande god summering av läget i svenskt skolsystem idag och samtidigt konkret med förslag på vad John anser bör göras i detta läget.
Bäst av allt gillar jag hans slutsats att det inte handlar om att göra mer, lägga på ännu mer arbetsuppgifter och pålagor. Snarast handlar det om att skala bort. Gå till botten med vad skolans och lärarens uppdrag är, och hålla fokus där.
Det finns många små godbitar i boktexten och jag delger här ett par stycken:
Debatten borde handla om hur vi kan kvalitetsutveckla flera platser för lärande – skapa ett lärande samhälle.
… försök att förstå hur det ens är möjligt för alla människor att uppnå samma mål.
Skickliga lärare, handledare och mentorer behövs mera än någonsin!
Vägen framåt går via att kvalitetsutveckla skolan och samtidigt arbeta för ett samhälle där livslångt lärande underlättas på alla plan.
Jag drömmer om och arbetar för att skapa ett hållbart lärande samhälle, och det gör mig därför glad att stöta på fler som gör detsamma.
Hakar du på?
Korten på bordet
Vad vill du åstadkomma? En förändrad skola? Två? En kommun som gör något annorlunda? En ny läroplan? Eller bara att den nya implementeras bättre över allt? Färre nationella prov, läxfria skolor, annan betygsskala? Eller kanske tvärt om, fler nationella prov, bättre läxstruktur och betyg i fler årskurser? Mer i lön till lärare? Storsatsning på att renovera skollokaler?
Har många tankar kring ovanstående. Gillar somt och inte annat. Men, allt detta är för litet för mig. Det är mål som absolut kan skapa förbättring, visst, men inte på systemnivå. Jag tror inte en fantastisk skola (Nossebro är ett gott exempel, bland många) förändrar något i grunden för hela skolsystemet. Och det är vad jag vill. Förändra i grunden. Inte bara tänka utanför boxen, utan kasta bort den, och börja på nytt.
För jag vill bidra till att skapa ett hållbart lärande samhälle. Globalt. Varken mer eller mindre. Vad tror jag krävs för att nå dit? Tja, jag vet att jag inte åstadkommer detta ensam. Jag vet att jag inte besitter alla svar, om ens några.
Jag vet att min personliga övertygelse är att skola är ett verktyg för att nå dit. Därav #skolvåren. Kanske skulle jag twittrat om en #samhällsvår istället, men nu gjorde jag inte det.
Jag vet att detta är en process som pågått i många år i mig, och jag är därför mäkta glad över att ett fenomen som #skolvåren fötts. Jag har bidragit. Kanske tom agerat katalysator för det.
Tror jag att det räcker nu? Att vi nått tillräckligt många röster för att vi har 2000 följare på Twitter, 600 på Facebook och 54 000 träffar på skolvåren.se. Nä. Icke att vi ens tillnärmelsevis är i närheten av det som krävs för att nå ett hållbart lärande samhälle.
Jag vet att det för 100 år sedan krävdes att ca 10% av en befolkning börjat tänka tanken kring och agera för en förändring för att snöbollen skulle sättas i rullning, vilket möjliggjorde ett språng i utveckling. Jag vet även att det idag krävs mindre mängd, eftersom varje individ är hopkopplad med så många fler, på ett sätt som aldrig skett tidigare. Idag krävs det därför endast 1% för att snöbollen ska börja rulla.
Frågan ”Varför skola?” har inte nått 1% av befolkningen i Sverige än och därför tänker jag envisas med att ställa frågan ‘Varför skola?’ på alla sätt och alla ställen jag kan för att kunna åstadkomma VERKLIG förändring. Inte bara skapa något som kan bli ett gott exempel. Utan skapa något nytt, något som kan leda till ett hållbart lärande samhälle, där individens fulla potential uppmuntras, uppmanas och utmanas att blomma ut!
Min passion ligger inte i agerandet på det konkreta planet. Inte nu. Det är inte där jag är längre. Men här kommer vi till det riktigt viktiga: jag välkomnar helhjärtat alla som tänker och därefter agerar, som tar konkreta steg på vägen till något bättre i nuet! Inte minst för att mina egna barn befinner sig mitt inne i skolsvängen. Så om du är i en sådan position, snälla, gör allt du kan för att göra det bästa av det vi har idag, för alla de barn som befinner sig mitt i smeten just nu. Jag kommer att stå brevid och hurra och heja fram dig.
Själv ser jag inte konflikten mellan att göra det bästa av det som finns, samt att försöka skapa på nytt. Däremot har jag personlig erfarenhet av att det kan bli konflikt (om inget annat så bristande fokus och/eller tidsbrist) om en individ ska/vill göra båda sakerna samtidigt. Det kan leda till beslut som mitt eget, att inte ställa upp för omval till föräldraföreningen jag varit ordförande i de senaste fyra åren. Det är helt enkelt inte där jag ska vara längre.
Jag brinner för att skapa en bättre värld, och jag tror på att få fler att få upp ögonen för att vi kan berätta en annorlunda berättelse om samhället än det rådande (Tack Hadar för att du gav mig det citatet den dagen då jag behövde det som mest!).
Jag vill bidra till att fler får upp ögonen för möjligheten till en annan berättelse än den rådande. Det är vad jag vill göra. Och det är vad jag gör. Om du samtidigt gör detsamma, eller något mer konkret i nuet så kan det bli en synergieffekt av det hela. För jag tror de flesta skriver under på önskan om ett hållbart lärande samhälle.
Där la jag mina kort på bordet. Jag agerar. På mitt sätt.
Vad gör du?
HERO - the coach 