Jag är en förebild, och du med

Skrev ett blogginlägg i höstas på Föräldraföreningen i Husies blogg Husieföräldrar, som handlar om modet att våga vara en förebild. Ibland kan det kännas betungande, framför allt med barn i sin omgivning. Jag bara vet att de snappar upp och känner in allt jag gör och säger (och ofta det jag inte säger också!).

Här kommer inlägget i sin helhet:
—————————————————————————————————————————

Barn gör som vi gör, och inte som vi säger. Ett gammalt ordspråk som det ligger mycket sanning i tycker jag. Håller du med?

OM du håller med, tänker du på vad du gör och hur du gör det?

För det är ju det som är det intressanta med denna frågeställning – det är vad just jag gör, som är av intresse. Jag är en förebild. Inte nånannan. Eller, jo, nånannan är också en förebild, men jag kan inte lägga över ansvaret att vara en förebild på nånannan, utan jag får ta mitt ansvar. Alldeles själv!

Tanken väcktes i morse när jag cyklade med min 8-åring till skolan i mörkret, och vi mötte vuxna cyklister. Vissa hade cykellyse, reflexväst och cykelhjälm. Andra cyklade utan vare sig lyse, reflexväst eller hjälm. Jag är säker på att alla bilförare stött på sistnämnda kategorin på vägarna och hoppat till vid ratten, när cyklisterna dyker upp inom synhåll väldigt nära. Jag vet själv att jag reagerat många gånger på detta. Lika många gånger har jag blivit glad att som bilist möta cyklister som har lyse och reflexväst – det gör sån enormt stor skillnad!

Våga vara förebild

När jag stöter på ungar, i olika åldrar, som cyklar utan lyse, väst och hjälm, så tänker jag att det ju inte kan vara lätt för dem. Ska de göra som de vuxna säger eller som de vuxna gör?

Skriver inte mer om just det, men tänker att använda cykelhjälm eller ej bara är en av alla de saker som vi vuxna gör, kanske utan att tänka efter vilka signaler vi förmedlar. Utan att tänka på att det vi gör, uppmärksammas av de yngre i vår omgivning. Vårt förhållande till alkohol och droger, kost, motion, mobbing, skvaller, återvinning, konsumtion, ömhet och kärleksbetygelser, böcker, natur, lokalsamfund, demokratiska val, ideellt arbete osv – ja, till allt egentligen. Vi är ju faktiskt förebilder. På ett eller annat sätt.

Jag predikar absolut inte för att vi alla ska bli helgon som ”gör allt rätt” för det tror jag varken är möjligt eller ens önskvärt! Jag tycker dock att det är viktigt med medvetna val, och för att nå dit måste vi diskuterar dessa saker. Med oss själva, våra barn, släkt och vänner, andra föräldrar osv.

Tror också att det är viktigt för barnen att se att vi vuxna ibland gör mindre kloka val. Världen går (oftast) inte under om jag agerar lite tokigt och gör ett val som kanske inte var så genomtänkt. Men om jag vågar stå för det, så visar jag barnen att det är ok att det blir fel ibland.

Våga vara en förebild, som gör både goda och mindre goda val, och stå för de val du gör, oavsett slutresultat.

—————————————————————————————————————————

Tänker du på att du är en förebild?

Ett möte, vad är det egentligen?

Idag har jag gått och funderat över möten. Tankarna drogs igång av ett tweet. Som ni märker får jag mycket tankespjärn på Twitter! Tweeten handlade om ett möte, och frågan var om det skulle vara ett möte som var ut-, in- eller avvecklande.

Jag blev nyfiken och började ställa frågor – för det är så jag lär mig nuförtiden! – och fick till svar att det var ett ”sitta och ta emot information”-möte, med lite möjlighet att påverka som deltagare.

Och där gick min hjärna igång.

För är detta verkligen ett möte? Ordet möte måste ju komma från mötas, som handlar om relationsbyggande, på ett eller annat vis. Men ju mer jag läste desto mer tänkte jag att mötet som beskrevs inte alls handlade om att mötas, utan snarare om att matas. Varför heter det då inte mate?

20130430-194011.jpg

Att matas med information, är det ett tillräckligt värde för att hålla ett möte? Idag? När all världens teknik är tillgänglig för oss (åtminstone för en oerhört stor del av oss i detta landet), kan vi då inte utnyttja den, så att vi när vi faktiskt tar oss tid att mötas, verkligen gör det?

Vad skulle hända om vi alla tog vårt individuella ansvar här?

Vad kan man göra, tänker du?
Tja, varför inte…

  1. vägra gå på informationsmöten
  2. tacka nej till möten som saknar agenda
  3. vara tydlig med vad jag förväntar mig av mötet som deltagare (eller arrangör)
  4. testa att flippa nästa möte

Jag skickade en kallelse själv innan lunch, och eftersom jag hade dessa tankar så skrev jag så klart en agenda. Jag kan nog få anledning att flippa lite möten i det projektet, eftersom vi sitter i minst tre olika länder (Sverige, Tyskland, USA). Hm… vad roligt det ska bli att testa det på riktigt!

Vad skulle hända om du slutade gå på möten som inte ger dig möjlighet till att mötas?

Kravlöshet?

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!

Tiondel

Detta är mitt tionde inlägg i #Blogg100-utmaningen, av totalt etthundra (på hundra dagar). Det betyder att jag har gjort en tiondel av bloggandet, och att jag har nio tiondelar kvar.

Det känns helt rätt att vara en del av #Blogg100, och jag har redan lärt mig en massa. Att blogga mha WordPress-appen i min telefon, att tidsinställa inlägg, att inte bara reflektera över dagen/aktiviteter/händelser utan att faktiskt skriva en rad eller två om det. Bara för att nämna några lärdomar.

Jeff Young, VD på Hewlett-Packard, utmanade 1979 sina anställda genom att sätta följande mål*:

Vi ska minska otillförlitligheten av våra maskiner
till en tiondel, på tio år.

Tror du det var görbart?
Visar sig att de lyckades nå målet på nio år. Därefter fortsatte de med liknande mål, bland annat för mjukvarufel samt service.

Ett sånt här mål kallas för ett barriärbrytande mål. Det är så stort att det nästan känns som det är omöjligt. Men de flesta barriärer vi stöter på är mentala, och de barriärerna är ofta skapade av oss själva eller organisationen vi arbetar med.

Jeff förklarar målsättningen så här:

Jag ville tvinga människor att se på sina arbeten på ett annat sätt. Storleken på utmaningen ändrade sättet på vilket medarbetarna […] såg på varandra.

Effektiv barriär - som går att forcera

Förutom att hoppa på #Blogg100 så satte jag i veckan ett professionellt barriärbrytande mål. Under en coachingsession, hos min egen coach, formulerade jag ett mål som kittlar dödsskönt i kistan! Det handlar om att bygga en coachingpraktik, och jag lovar återkomma till ämnet, så ni kan följa min resa.

Har du, eller någon du känner, satt ett barriärbrytande mål någon gång? Eller skulle du vilja? Skriv en rad om det om du vill – ibland blir mål verkliga först när vi sätter dem på pränt, och i ännu högre utsträckning när vi gör dem offentliga.

*Källa: Bo Bergman Bengt Klefsjö Kvalitet från behov till användning, tredje upplagan, 2001

Glasögon!

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!

Föralltid?

Missade #skolchattTwitter i torsdags, men lyckades fånga några guldkorn på slutet. Framför allt en intressant dialog lärare emellan om att spara på krutet, så de räcker till 67 års ålder. Blev lite fundersam över det där – för det kändes som resursslöseri. Och är det något jag inte är glad i så är det just det. För tänk – du kanske bara kommer vara lärare (eller lokförare, kommunikationsdirektör, ekonomiassistent osv) i fem år. Ska du då inte ge järnet av rädsla för att inte orka i just det yrket till pensionen?

Tror vi kommer se ett arbetsliv med mycket färre för-livet-yrkesval, och det tror jag är bra. Gör det du gör i ett antal år, bli riktigt riktigt bra på det – och då kan du inte hålla tillbaka inte! – och kasta dig sen ut till nya utmaningar. Gör detta nya ett antal år tills du blivit en hejjare även på detta, och då kastar du dig vidare igen. Upprepa önskat antal gånger.

Tänk så mycket du kan bidra med till vilken arbetsplats, företag, projekt, organisation som helst, med fler strängar på din lyra. Mångfald skapar merfald. Du kommer korsbefrukta både dig själv och andra, och vem vet vilka underbara skapelser det kan leda till? Annars kanske det blir så här – urtjusigt förvisso, men med ofantligt lite variation:

Rapsfältet saknar variation

Jag uppfattade att twittrarna var rädda för att bränna ut sig, och det förespråkar jag givetvis inte. Det gagnar ingen. Givetvis gäller det att säkra mental och fysisk återhämtning så att du som människa kan bidra med så mycket som möjligt under så lång tid bara tänkas kan. Men jag tror faktiskt det är större fara att bränna ut sig om du fastnar i gamla hjulspår, än om du beger dig ut på nya vägar med jämna mellanrum.

På ett möte i fredags fick jag höra följande:

Jag tror inte vi ska ha siktet inställt på slutstationen, utan snarast ta livet som att vi åker en hållplats i taget. Hoppa av, kolla runt, se vem som hänger där, och när du gjort/lärt ditt, så tar du dig till nästa hållplats.”

Vilken härlig tanke! I rörelse, men härvarande! Att leva i nuet, med en riktning framåt, det tror jag på. Vad tror du?

CoachWalk

Oh vad jag älskar att gå CoachWalks med mina coachklienter!

Idag har jag haft ynnesten att gå två CoachWalks på eftermiddagen, i två av Malmös vackra parker, under ymnigt snöfall. Men det har inte stoppat oss, snarast tvärt om! Vi pulsade gladeligen på. Mina kinder (och min själ!) känns fortfarande rosiga!

Jag utbildade mig till professionell coach (enligt ICF) på CoachWalk Academy. Rekommenderar dem varmt om du står i begrepp att gå en coachutbildning – vill du veta mer så kontakta dem direkt eller hör av dig till mig. En av höjdpunkterna jag tagit med mig därifrån är CoachWalken i sig. Att gå en CoachWalk är något så enkelt som ett coachingsamtal under en promenad.

En CoachWalk ger många vinster, inte minst för att det kombinerar reflektion med motion, bådadera är aktiviteter många behöver mer av. Dessutom är det så finurligt att det är vansinnigt svårt att stå stilla mentalt samtidigt som du rör på dig fysiskt. Att du tar kliv efter kliv framåt gör att det mentala hakar på av bara farten. 🙂

Fåglarna i Slottsparken

Har du tur får du lite härliga naturupplevelser på köpet! (Även bilderna till följande blogginlägg är tagna av mig under CoachWalks: MöjligheterBortvald.)

Hur är det, har du själv upplevt att du får annat perspektiv på tillvaron, eller plötsligt kommer på lösningen till ett problem som gäckat dig under en längre tid, när du t ex går en promenad, eller springer en runda? Eller har du kanske tom provat på en CoachWalk? Dela gärna med dig av dina tankar, kanske kan det ge en annan läsare en skjuts ut i promenadstråket, med eller utan en coach!

Syfte

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag funderar mycket på det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

Kundtjänst till exempel. Varför finns kundtjänster? För att göra kunden en tjänst? Troligen. Har du, liksom jag gjort, nånsin ringt en kundtjänst bara för att bli bemött allt annat än tjänstvilligt? Som tur är har jag även stött på klockrena kundtjänstänglar som verkligen har förstått varför de finns där!

Samma fråga ställer jag mig kring sjukvården. Vad är det främsta syftet med sjukvården? Att vårda de sjuka, om man ska lyssna till ordet ‘sjukvård’. Sjukvårdens allra främsta uppgift torde ju vara att se till att ingen behöver dem, men om det mot förmodan kommer in en patient så ska vederbörande ut ur systemet så fort det bara är möjligt att få dem friska igen (givetvis utan stress!). Är det vad som sker, ligger det främst i allas sinne, alla (!) de som arbetar inom vårdapparaten? Är det vad samhället förväntar sig, när det ställs krav som att kötid inte får överstiga 90 dagar? Som du frågar får du svar – vad skulle hända om kravet ställdes tvärt om, t ex ”Patienter ska behandlas omgående”?

Och så skolan sen då. Ett av mina favoritobjekt. Varför finns skolan till? För barnens skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad? Några som verkligen trycker på för en skola för barnens skull är Micke Gunnarsson som dragit igång Skolstrejken och Pamela von Sabljar t ex.
Jag är själv engagerad i både föräldraföreningen i Husie och Barnverket och brinner för att diskutera skolsystemet, både IRL, på Facebook och inte minst Twitter. Jag inser att det finns mer än ett syfte med förskola/skola/fritids, men jag önskar att fler som på något vis berörs av skolsystemet (finns det någon som inte gör det egentligen?) verkligen höll fokus på barnen.

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Hur tänker du kring syfte? Det du gör varje dag – förankrar du det i ett uttalat syfte? Gör det någon skillnad? Och hur lyckas du hålla fokus på syftet?

#VisibleLearning

Idag har jag blivit stärkt i min identitet som förändringsagent. Har kallat mig själv det under ett års tid eller så, men insåg för ett par år sedan att det, i sanning, är den titel jag borde haft på alla anstälningar och uppdrag jag haft under min yrkesverksamma tid. Min känsla från gårdagen om  klarsynthet efter att dimman lättar stämde med andra ord!

Idag har jag, å Barnverkets vägnar, varit i Stockholm på konferens vid namn Visible Learning. John Hattie var dragplåster, men James Nottingham var minst lika inspirerande, om inte mer. Har twittrat hela dagen lång, under hashtaggen #visiblelearning, så är du nyfiken så kan du hitta en massa input från mig och andra twittrare där. (Jag twittrade mest som @Barnverket men även en smula som @HERO_Respondi – följ oss gärna!)

Har skrivit anteckningar och twittrat samtidigt, vilket är något schizofrent. Men på något underligt vis ger det mig även en möjlighet till omedelbar fördjupning, inte minst när jag får respons på mina tweets. Dagens absoluta höjdpunkt var dock när John Hattie på eftermiddagen raddade upp en massa uppmaningar, där den absolut bästa löd ”I am a change agent!”.

Oj vad det gjorde mig glad – justFörändringsagent för att jag ju ser själv att jag själv, och alla andra förändringsagenter kan göra så stor nytta, och behövs för att vända trenden av negativt rapporterande, uppgivenhet och hopplöshet som omgärdar svenska skolsystemet idag.

Vad är då en förändringsagent? Det kan t ex vara en individ som agerar katalysator för förändring. Hittade på sidan 128 i sin bok Visible Learning (finns även på svenska) skriver han följande om lärarens bidrag: ”It requires them to believe that their role is that of a change agent – that all students can learn and progress, that achievement for all is changeable and not fixed, and that demonstrating to all students that they care about their learning is both powerful and effective.” (Läs mer om Visible Learning i den här presentationen t ex.)

John Hattie uppmanar alltså alla lärare att öppet se sig som förändringsagenter!

Nu tar jag mig stärkt av dagen hemåt, och kommer oförtrutet fortsätta som förändringsagent ett bra tag till – och hoppas så att jag får sällskap av några fler! Kanske du? Skriv gärna en kommentar om du själv ser dig som förändringsagent, eller om du får några andra reflektioner på begreppet eller blogginlägget!