Mitt hundrade inlägg

Detta är det hundrade inlägget på min blogg. Tjohoo!
En milstolpe som jag är riktigt stolt över.

Jag ser fram emot att skriva hundra nya inlägg men tänkte landa lite i dessa först. Har suttit och bläddrat igenom min blogg och även dykt ner i statistiken.
6081 inlägg har lästs, sedan jag startade bloggen den 20 augusti 2012. Jag märker att jag får fler besök ju mer aktiv jag själv är på andra forum. Om jag twittrar och Facebookar och aktivt länkar till mina inlägg, ger det effekt på besöksstatistiken. Likaså när jag kommenterar på andra bloggar eller nätartiklar. Logiskt.

De fem mest lästa inläggen hittills är:

  1. #skolvåren
  2. Om HERO the coach (tekniskt sett en sida, inte ett inlägg. Struntar i det!)
  3. Lyckorus
  4. Samskapande
  5. Bidra!

De fem minst lästa inläggen är:

  1. Hamburgvisit
  2. Kauwboy
  3. Compassion
  4. Broken
  5. Följsamhet

Fem inlägg jag tycker om:

  1. LIVET!!!!
  2. Provocerad?
  3. Rätt/Fel
  4. Positiv!
  5. Syfte

Fem inlägg som jag önskar fler skulle läsa:

  1. Essens
  2. Våga kasta loss
  3. Vänlighet
  4. Vikten av ett ord
  5. Handlingskraft

Fem inlägg som ligger nära #skolvåren:

  1. Cirkeln sluts
  2. Rädslorna
  3. Transformation!
  4. Komplement
  5. 3S

Fem inlägg med hög coachfaktor:

  1. Vilja
  2. Dimman
  3. Varför blogg?
  4. Måsten…
  5. Glasögon!

Fem inlägg som ligger mig nära hjärtat:

  1. Livsuppgift!
  2. 4xVarför
  3. Malplacerad
  4. Sportlovsbreak
  5. Spaning

Det är väldigt svårt att sålla och välja vilka inlägg jag ska lyfta fram – jag märker att jag tycker riktigt mycket om många av mina inlägg. Det känns jättehärligt. Jag tar det som ett teckan på att det jag skriver kommer från hjärtat, att dessa nedpräntade ord verkligen är Jag.

20130407-163046.jpg

Jag vill med denna bukett tacka dig för att du läser.
Jag vill tacka dig som länkar vidare till andra.
Och du som skriver en kommentar på bloggen, Facebook och/eller Twitter ska ha ett särskilt tack – att få ett gensvar på mina tankar och funderingar hjälper mig vidare.

Tack!

Offerkoftan

På Twitter har jag och några andra fört en diskussion om offerkoftor. Vad är de, varför finns det, hur används de och vad är motsatsen. Intressant som alltid att delta i dessa dialoger där det finns oerhört mycket lärande, åtminstone för mig. Att ha 140 tecken på mig (mindre ju fler som deltar i den specifika konversationen, eftersom deras användarnamn då tar upp en del av dessa 140 tecken) gör att jag tvingas koka ner mina tankar till få ord. Utmaningen är att ändå få det förståeligt, och därav blir det ibland en liten följetång av tweets, som jag oftast binder samman med -> eller >.

När jag så idag läste följande stycke i en bok så mindes jag vår konversation igen:

20130325-121411.jpgTittar jag tillbaka på mitt liv så har jag varit ganska snabb att dra på mig offerkoftan.
Nån annans fel att jag tvingades flytta.
Nån annans fel att jag inte trivdes i nya staden.
Nån annans fel att jag var stressad på jobbet.
Nån annans fel att jag blev sur i ett förhållande.
Nån annans…. ja, ni förstår poängen va?

Jag ska inte säga att offerkoftan aldrig kommer på nuförtiden, men den gör det definitivt bra sällan, och under extremt korta stunder. Den passar mig inte längre, känns obekväm, dålig passform. Tidigare satt den som en smäck, men gud ske lov att jag vant mig av att dra den på mig vid minsta motgång.

I boken jag läste var det en av karaktärerna som bodde i sin offerkofta, och det är snarast så att jag har svårt att se hur jag, och andra, kan låta oss duperas så. Att leva sitt liv med ett filter för ögonen som förvränger verkligheten. Som gör att vi inte ser vare sig vår egen storhet eller våra rädslor. Där vi låter någon annan sätta sig i förarsätet. Det är ett förminskat liv, som jag inte önskar någon. Det är samtidigt ett liv som ställer krav på individen. Och jag både vet och förstår att vi av olika skäl inte alltid klarar av att sitta i förarsätet, med allt vad det innebär.

Vågbrytaren hjälper när stormen kommerAtt välja att inte dra på offerkoftan innebär för mig att jag tar mitt ansvar, att jag undviker att stoppa huvudet i sanden, att jag möter stormen när den kommer. Och det är ju det som är livet. Eller? Hur tänker du?

Flippen

Gisses, vilken enorm insikt jag slogs av. Det är nästan löjligt för det är en så given grej egentligen. Givetvis twittrade jag raskt ut det också:

teaching is not telling

Om det inte går att ”lära ut” något, dvs, teaching is not telling – hur i allsin dar kommer det sig att så ofantligt mycket av det som fortfarande försiggår i klassrum runt om i Sverige, på alla nivåer, fortfarande är just detta?

Dan låter dock hälsa att det inte är hans ordval, citatet dök upp på Twitter för ett tag sen och satte sig i honom. Och nu har jag tagit det till mig. Rejält. Massiv insikt. Googlade fram det, och hittade ursprunget:

Teaching is helping people learn, and you have not taught if people have not learned. Teaching is not telling.
– Eleanor Duckworth

Det som föranledde diskussionen var #Skolchatt den 28 februari, som hade som ämne ”Föräldrar ska inte känna igen sig i skolan” som Troed Troedsson sa på Vara lyfter skolan i januari. Vi började prata om hur mycket (eller de facto hur lite!) relationsbyggande (här i kontextet bygga relation mellan lärare och förälder) som lärs ut på lärarutbildningen, och det var utifrån det som Dan svarade mig att det inte går att ”lära ut” sånt. Man måste praktiskt få pröva, öva, testa, leka, trilla av hästen och hoppa upp igen, osv.

Exakt. Just det. Så varför görs inte detta överallt, hela tiden? Varför hålls det föreläsningar utan interaktivitet? Varför är föräldramöten så ofta monologer av information som ska delges föräldrarna? Hur kommer det sig att enså stor andel av alla (power-point-)presentationer som skapas på företag föranleder envägsmonologer, där dessutom allt som sägs redan står?

Jag har läst om flippade föräldramöten och fakultetsmöten utöver flippade klassrum och det gläder mig. Eftersom jag INTE befunnit mig i ett klassrum under min yrkesverksamma karriär utan på företag, framför allt inom livs- och läkemedelsbranscherna, så vet jag att här finns enorm potential till förbättringäven utanför skolvärlden. För detta är INTE ett problem för skolan! Detta är ett problem för samhället i stort. Eller rättare sagt – här finns en rejäl utmaning att hugga tag i, som skulle ge minskat resursslöseri!

Därför vill jag ge dig en utmaning att flippa ditt nästa möte – oavsett i vilken bransch just du är yrkesverksam i! Antar du utmaningen?

Komplement

Det finna väldigt många rörelser, initiativ, konferenser, tidskrifter, hemsidor, företag och organisationer, mer eller mindre formella, som alla strävar efter att förbättra skolan och skolsystemet i Sverige. #Skollyftet, #fritidslyft, #skolchatt, Skolvision 2013, EdCamps, #lärartycket osv. För mig är #Skolvåren ett riktigt bra komplement till alla dessa. Inte minst eftersom #Skolvåren syftar till att bjuda in hela samhället i multilogen kring vad vi ska med skolan till. Lisa Carr formulerar det väldigt väl när hon beskriver #Skolvåren.

För mig handlar allt detta om att vi vill något mer. För MIG är detta ”något mer” ett helt annat skolsystem till 2020, och jag satsar globalt, inte bara Sverige. För att nå dit krävs både ett skolparadigmskifte men även ett dito för samhället i stort. Och det är många hållplatser på vägen dit. Det finns till och med många olika vägar dit. En heter #Skolvåren, en Skolvision 2013, en Enhet och en annan Barnpartiet, en Skollyftet osv. Lite olika fokus och innehåll, men allt strävar efter ett hållbart lärande samhälle.

För någon annan kanske ”något mer” har en annan innebörd, uttryckt i andra ord. Men ett hållbart lärande samhälle tror jag vi alla har gemensamt.

Vissa kanske inte ens tänkt tanken att det kan behövas ett helt nytt system, utan ägnar sig mer åt att göra det befintliga skolsystemet så bra som möjligt. Och det är oerhört viktigt, eftersom det finns människor i dagens system som här och nu har behov av dessa förbättringar. Andra vill kasta av sig det gamla och ifrågasätta rubb och stubb (som jag då).

Vårsolen strålar och visar vägen

Olika människor kommer delta på olika hållplatser, välja sin/sina vägar, och ingen kan befinna sig överallt. Då blir det rent schizofrent. Men för mig är det viktigt att arbeta för och tro på att vi alla kompletterar varandra, inte motarbetar varandra, inte skapar vi-och-dem-läger.

Just nu så vaknar många inom skolsverige och känner HOPP för första gången på länge, samtidigt som många också tycker det som sker är skrämmande, som blir rädda. Och det behöver vi ta om hand på ett bra sätt. I Robin Sharmas bok ”De hemliga breven från munken som sålde sin Ferrari” skriver han bland annat följande om rädsla:

Det som håller oss tillbaka i livet är rädslans osynliga fängelse. Det håller oss instängda i våra trygghetszoner, som faktiskt är de farligaste platserna att leva på. Den största risken i livet är att inte ta några risker. Men varje gång vi gör något vi är rädda för tar vi tillbaka makten som rädslan stulit från oss – för på andra sidan om rädsla bor vår styrka. Varje gång vi vågar försöka växa och utvecklas blir vi friare. Ju mer rädsla vi tar oss igenom, desto mer makt återtar vi. På det här sättet blir vi både orädda och starka, så att vi kan leva det liv vi drömmer om. – Robin Sharma

Tillsammans kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle. Det är vad jag drömmer om. Om vi är lyhörda och mottagliga, vågar ta oss igenom våra rädslor, och släpper prestigen att MITT sätt är RÄTT sätt. Insikten att det finns många olika sätt som alla kan gagna är ofantligt viktig att lyfta fram, gång efter annan. Mångfald berikar.

Vad är din dröm? Vilka vägar tar du för att bidra till att samhället når dit? Vilka rädslor behöver du ta dig igenom på resans gång?

Awesome

Lite trött, efter en intensiv dag. Eller snarare, ett par riktigt intensiva veckor. Känns nu. Dags komma ikapp, samla ihop mig, ladda batterierna.

Ett sätt att göra det är att titta/lyssna på ett pep-talk från Kid President:

Tänker lite till… Jag kunde jag hushållat lite bättre på resurserna kanske. Jag tycker det är svårt dock, och det framgår nog i de flesta forum. Till exempel fick jag idag följande tweet från kloka Leili Falsafi på Twitter:

20130226-205339.jpgLigger mycket i det. Jag tycker om att känna, toppar likväl som dalar. Men det gör också att jag ibland (fast mer och mer sällan måste jag tillägga!) laddar ur. Min telefon varnar när batterinivån går under 20% – en sådan larmfunktion skulle jag behöva! Har du något tips eller råd, så tar jag tacksamt emot dem.

Men just nu ska jag göra slag i saken, publicera detta blogginlägg, stänga datorn, gå till sängs och låta hjärna och kropp koppla av och repareras under en god natts sömn. Gör det samma du! Jag ger dig Kid Presidents visdomsord att ta med dig:

We were made to be awesome!
– Kid President

Försvarstal?

Varför faller vi in i det? Det där behovet att försvara oss, kanske tom skylla ifrån oss?

Såg du Paolo Robertos uttalande i helgen?

Paolo provocerar

Lisa Silverberg, som är en reflekterande människa och tillika pedagog, gjorde det:

Provocerande frågaDet gläder mig att se att hon tar sig tid att ta in budskapet, fundera över det, reflektera, ifrågasätta, och landa i det. Kanske kommer hon ut på andra sidan av den där tankeprocessen lite mer insiktsfull än minuten tidigare. Det är vad förmågan att verkligen lyssna (eller läsa) kan ge oss.

Skomakare bliv vid din lästMan kan också välja att skjuta budbäraren, för att hen inte har rätt bakgrund. Men, vad vinner vi på det egentligen? Är det inte dags att sluta med silo-tänkande och -organiserande? Gagnar det oss – både individer och samhälle? Faller vi in i strider av gammal vana, som leder till att vi får positioner att försvara, och därmed kommer försvarstalen in?

Nu vet jag att Jonas Rosenkvist, reagerade för Paolos bruk av låtsasstatistik, som Jonas benämnde det. Och det är kanske vad det var. Men budskapet är större än siffrorna som kanske mest används för att du ska haja till. (Å andra sidan finns det faktiskt delvis belägg för det också, men det kan jag återkomma till någon gång i framtiden.)

Göran Hydbom, ofantligt härlig innovationsprocess-expert, berättade på en workshop om ett fiktivt logistikproblem. Han sa ungefär så här:

Har jag ett svårt logistikproblem, så hade den siste jag tagit in varit logistiker! Nä, jag hade mycket hellre plockat in en förskollärare, en snabbköpskassörska, eller en veterinär, ja, allt annat ÄN en logistiker! En logistikexpert är nämligen låst vid vad man kan och inte kan göra inom logistiken. Men det är inte de andra, de som kommer utifrån kan se på problemet med helt fräscha ögon och ställa de där frågorna som kanske leder till lösningen.

Och det är lite min poäng här med. Varför inte lyssna till vad Paolo säger. Om du inte håller med honom, motbevisa honom istället för förringa honom för att han kommer utifrån. Ifrågasätt uttalandet, istället för individen som uttalar det! Om det nu är så att du vet med dig att det han säger inte stämmer – visa det då!

Motbevisa istället för förringa budbäraren

Men betänk att det som är sant för dig, inte måste vara sant för alla andra! Det kan finnas människor som är helt annorlunda funtade än vad du är, och deras sanning kanske ser helt annorlunda ut. Ska du då stånga dig blodig för att motbevisa? Eller ska du vara nöjd med att du själv vet vad som är sant för dig? Oftare och oftare känner jag själv en förnöjdsamhet i att JAG vet vad jag tänker och känner. Det kan räcka.

Detta är vad jag hoppas och tror på att #Skolvåren kan bidra med – att vi vågar titta på våra medmänniskors tankar och idéer utan att förringa dem. Istället kanske vi kan möta människan som tycker helt olikt mig själv, ta och sätta oss med dem och säga det som Anne-Marie Körling säkert hade sagt: ”Berätta! Berätta hur du tänker!”

Så det gör jag nu:
Berätta! Berätta hur du tänker!
Jag är så nyfiken på att höra mer om dina tankar kring det här!

Våryra!

Ja, nog är det vår i luften alltid, #skolvåren närmare bestämt!

Över 80 personer, både innan- och utanför skolsystemet har hittills (på 2,5 dygn) anmält sitt intresse för att i någon form bidra till det paradigmskifte inom skolan som vi nog alla ser måste komma. Det är glädjande att se, inte minst när skriftliga bevis som nedanstående trillar in i Twitter-flödet:

Cecilia Sundh om lärarrollen idag! Susanne Tobiasson om kicken #Skolvåren ger!

Jag vet inte vad du känner, men nog är det vanligare att höra och läsa om utbrända lärare och rektorer, sönderstressade och bullerskadade förskolepedagoger, fritidspedagoger som sliter sitt hår i megastora barngrupper och dessutom inte får fortsatt förtroende utan ska ställas utanför lärarlegitimation, missnöje med löneläget, semester- eller ferietjänst och jag vet inte allt, än sådana här spontana glädjeyttringar?!

Med det inte sagt att jag förringar dessa frågor – sådana där arbetsförhållanden (för både vuxna och barn) är inte acceptabelt, på någon arbetsplats!!! – men nog är det vidunderligt härligt att läsa detta? Det ger mig hopp om framtiden, en tro på att en förändring är möjlig, en vilja att kavla upp ärmarna och verkligen bidra till förändring. Jag har skrivit ett Föräldratyck, där jag just påkallar det som #Skolvåren-initiativet nu möjliggör:

Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet (världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.

Det är just det vi ska göra nu. Kroka arm och tillsammans fundera, diskutera, leka och spåna, agera, lära, reflektera, göra nytt, våga testa osv – allt för att ALLA våra barn och ungdomar verkligen kan bibehålla och utveckla sin inneboende potential. Är du på?

#Skolvåren

Nu har det blivit dags att ta bladet från munnen vad gäller #Skolvåren. Hashtaggen föddes i höstas någon gång, tror jag, och handlar om det paradigmskifte som jag vet vi är mitt uppe i. Ett paradigmskifte som egentligen är två stycken. Både ett för samhället i stort, och ett för skolsystemet. Skolvåren handlar så klart om det sistnämnda.

Paradigmskifte!
Ett av de riktigt stora paradigmskiftena var då mänskligheten gick från tron att jorden är platt till vissheten att jorden är rund. Det förstnämnda var en sanning som folk var villiga att både dö och döda för, så viktig var denna syn för deras världsbild! Paradigmskiften är spännande, omvälvande och omstörtande. De görs inte utan möda, stor ansträngning, personliga uppoffringar, eller utan att vissa känner sig helt vilsna inför en framtid som de inte känner igen sig i alls. Men de uppstår. Och de behövs. Paradigmskiften är de språng som samhället behöver för att fortgå, som jag ser det.

#Skolvåren är inte ETT skolsystem. För det tror jag inte på. Vi har haft ett system alltför länge nu. Det är dags för FLERA skolsystem nu. Ser det som en palett av färger – där individens behov till fullo får vara styrande. Eller som en salladsbuffé. Jag väljer vad jag behöver och tycker om, sådant som gör att jag växer och mår bra. För barn är det kanske inte helt lätt att välja själva, och då måste vuxna ta lite ansvar och hjälpa barnen så att det blir bra, både på kort och lång sikt. Precis som vid salladsbuffén. Men inte ta över helt!

Det är dags att vi slutar tro att ETT skolsystem kan funka för alla – bevisligen funkar det för många, men det räcker inte längre. Det måste funka för alla, som utgångspunkt, eftersom framtidens samhälle behöver hela spannet av kompetenta människor, som blivit så fenomenalt bra på att vara sitt bästa jag! Bara då kan vi på allvar börja ta itu med att lösa dagens (och därmed också morgondagens!) stora problem. Vilken utmaning det är – och det görs bara tillsammans! Så fram med färgtuberna, nu ska vi skapa konstverk!

Katalysator för #Skolvåren
#Skolvåren är, liksom arabiska våren, i hög utsträckning katalyserad via sociala media. Twitter är ett enormt starkt verktyg och skolutvecklingsfrågorna, -tankarna, -idéerna, och -aktiviteterna sprutar ur människor, dagligen och stundligen. Facebook fyller också sin funktion då det möjliggör lite djupare diskussioner och reflektioner.

Vet inte riktigt vilken knapp jag råkade komma åt på Viktoria Struxsjö, men hon tog bollen i flygande fart. Nu har vi en Edcamp-tanke på gång, kryddat med Pecha Kucha, med start i Varberg i juni om allt går som planerat. Vi kopplar oss till #Skollyftet som redan är en etablerad kanal. Viktoria har på två dygn fått in över femtio namn på folk – mest inom skolvärlden – som vill vara med på tåget. Om ni visste vad det gläder mig!! Min tanke har i flera år varit att revolutionen inom skolans värld måste komma också inifrån. När skolpersonal krokar arm med föräldrar och engagerade vuxna, som liksom jag brinner för barn och ungdomars rätt till en fenomenal lärande-resa (kalla den skolgång om du vill, kanske vi ska hitta på ett annat namn?!) – det är då magi kommer att uppstå! Då når vi tipping point och paradigmskiftet blir ett faktum.

Dan Frendin har skapat en metablogg där vi kommer att samla alla de hashtaggar, Facebook-grupper, G+-grupper och bloggar som rör framtidens skola. Helt enkelt fungera som ett paraply som kan bidra till att samla våra något splittrade röster! För endast om vi samlar oss och börjar ropa tillsammans blir rösten så stark att den inte kan ignoreras. Splittringen gynnar enkom sittande etablissemang!

Nu lyfter vi minst två frågor till offentlig och publik dialog:

Vad ska vi med skolan till?
Och var kommer barnen & ungdomarna in?

För det är för deras skull vi måste göra detta, för dem och för vårt framtida samhälle!
Vad svarar du på dessa frågor? Dela gärna dina tankar! Och om du vill bli en aktiv del i den rörelse som vi kallar #Skolvåren så bara hojta, för nu lyfter vi!

#Skolvåren är redo för take off

PS – Längsta inlägget hittills – har medvetet försökt hålla dem kortare, men här har jag så mycket att säga att det inte går! ;-D

Lyckorus

Dygnet mellan fredags- och lördagskväll var oerhört omtumlande. Jag brinner för skolutveckling, och både twittrar och facebookar mycket i syfte att driva fram något som jag på Twitter gett hashtaggen #Skolvåren. Exakt vad jag lägger in i begreppet #Skolvåren lovar jag att berätta mer om i kommande blogginlägg!

Just nu räcker det med att det är en vidunderlig känsla när det helt plötsligt är som om motorn tänker på alla cylindrar samtidigt. På både Twitter och Facebook har två underbara människor tagit fångat en boll som de springer med så svetten lackar. Vilket flow. Vilken synkronicitet. Vilken KRAFT! (Och jodå, det kommer komma mer information och reflektion kring det också, jag lovar!)

Lite grann som vårblommorna – de tittar upp när tiden är inne, oavsett om det ligger lite snö kvar eller ej. De ska bara upp helt enkelt. Ingen pardon där inte. #Skolvåren är lite så. There’s no stopping us now!

SkolvårenSnödroppar, Malmö, 16FEB2013

Känslan när det jag drömt om och jobbat så hårt för verkligen börjar falla på plats är helt magnifik! Det glöder inombords, huvudet är sprängfyllt av möjligheter som ligger framför oss, det spritter i kroppen efter att få hugga i ordentligt och bara rocka loss. Vilket lyckorus! Har du upplevt den där känslan någon gång? Hur skulle du beskriva den?

#VisibleLearning

Idag har jag blivit stärkt i min identitet som förändringsagent. Har kallat mig själv det under ett års tid eller så, men insåg för ett par år sedan att det, i sanning, är den titel jag borde haft på alla anstälningar och uppdrag jag haft under min yrkesverksamma tid. Min känsla från gårdagen om  klarsynthet efter att dimman lättar stämde med andra ord!

Idag har jag, å Barnverkets vägnar, varit i Stockholm på konferens vid namn Visible Learning. John Hattie var dragplåster, men James Nottingham var minst lika inspirerande, om inte mer. Har twittrat hela dagen lång, under hashtaggen #visiblelearning, så är du nyfiken så kan du hitta en massa input från mig och andra twittrare där. (Jag twittrade mest som @Barnverket men även en smula som @HERO_Respondi – följ oss gärna!)

Har skrivit anteckningar och twittrat samtidigt, vilket är något schizofrent. Men på något underligt vis ger det mig även en möjlighet till omedelbar fördjupning, inte minst när jag får respons på mina tweets. Dagens absoluta höjdpunkt var dock när John Hattie på eftermiddagen raddade upp en massa uppmaningar, där den absolut bästa löd ”I am a change agent!”.

Oj vad det gjorde mig glad – justFörändringsagent för att jag ju ser själv att jag själv, och alla andra förändringsagenter kan göra så stor nytta, och behövs för att vända trenden av negativt rapporterande, uppgivenhet och hopplöshet som omgärdar svenska skolsystemet idag.

Vad är då en förändringsagent? Det kan t ex vara en individ som agerar katalysator för förändring. Hittade på sidan 128 i sin bok Visible Learning (finns även på svenska) skriver han följande om lärarens bidrag: ”It requires them to believe that their role is that of a change agent – that all students can learn and progress, that achievement for all is changeable and not fixed, and that demonstrating to all students that they care about their learning is both powerful and effective.” (Läs mer om Visible Learning i den här presentationen t ex.)

John Hattie uppmanar alltså alla lärare att öppet se sig som förändringsagenter!

Nu tar jag mig stärkt av dagen hemåt, och kommer oförtrutet fortsätta som förändringsagent ett bra tag till – och hoppas så att jag får sällskap av några fler! Kanske du? Skriv gärna en kommentar om du själv ser dig som förändringsagent, eller om du får några andra reflektioner på begreppet eller blogginlägget!