Eftersträvar du komplett samsyn?

Gårdagens blogginlägg om en lärares vardag har, tyvärr, endast lett till igenkänning. Hittills inte en enda som hört av sig och sagt att det där inte överhuvudtaget är likt en lärares vardag. Och det är synd, hade så gärna haft fel!

Imorse pingade Mikael Bruer mig på Twitter:

Jag gladdes (samtidigt som jag önskade att jag haft fel, som sagt), tackade, och sedan fortsatte vi prata lite grann, om det där med samsyn:

Och här nånstans landade en insikt om samsyn som en duns i magen på mig:

För så är det. Jag eftersträvar inte komplett samsyn. Vore riktigt läbbigt att träffa någon som i allt – ALLT! – tycker som jag. Och vad mer är, jag tycker ju inte som jag alltid heller! Så jag är inte i samsyn med mig själv alltid, med jämna mellanrum. Det beror bland annat på min sinnesstämning, och vilken tanke jag för tillfället slås – eller förförs? – av. Jag står för det jag säger och tycker, men samtidigt erkänner jag villigt att jag inte alltid fortfarande tycker som tidigare tyckt eller sagt. Och så vill jag ha det. Jag ser det som ett bevis för att jag utvecklas, för att mina åsikter slipas och skärps, att jag inte likt en åsna envist håller fast vid en uttalad ståndpunkt, utan tillåter mig att växa, expandera, i tanke och åsikt.

Samtidigt så uppskattar jag att nå samsyn i samspel med andra, det ger en bra utgångspunkt för framtida avstamp. Kan funka lite som en given koordinat, som man kan gå tillbaka till vid behov. Det var nog en av anledningarna till att jag blev glad över samsyn med Mikael Bruer kring det orimliga i en lärares vardag.

Eftersträvar du komplett samsyn?