UOSB

Publicerad den 3 maj, 2013 av Helena Roth

28 februari började jag skriva detta inlägg. Sen föll det i glömska men nu fångar jag bollen igen, inte minst för att UOSB just släppt en ny spoken word-video. Vem sa du, och vad är spoken word, säger du kanske?

UOSB står för The University of Suli Breaks. Och spoken word är en form av enmansuppträdande, som är baserat på det talade ordet. Har du upptäckt Suli Breaks än?

Själv fick jag upp ögonen för honom med Why I hate school but love education som lades upp på YouTube i början av december 2012. Uppföljaren The American’t Dream är lika tänkvärd, och nu har har nyligen släppt sin tredje video, I will not let an exam result decide my fate, som på kort tid setts nästan en miljon gånger (orden kan du hitta här):

Det finns mycket att säga om det budskap Suli Breaks vill förmedla – men framför allt gör det mig glad! Glad för att det runt om i hela världen finns människor, av alla åldrar, som reagerar på det samhälle och det skolsystem vi skapat. Bådadera behöver ifrågasättas i sin helhet, tycker jag.

För vad ska vi egentligen med skolan till?

Ut och humla idag!

Publicerad den 27 april, 2013 av Helena Roth

Ingela Netz la upp en tweet igår om att agera som en humla:

Jag kunde inte hålla mig från att svara:

Och där tog konversationen fart:

Jag gläds åt att verbet humla nu sprids, för det är ett härligt koncept tycker jag. Det var på Graniten Engineering som jag, under en tänkolog-utbildning, myntade begreppet och vi spånade vilt på betydelsen. Vi arbetade med kulturskapande, vilket var oerhört inspirerande. Vi landade ungefär i detta:

Att humla, dvs att gå från person till person, nyfiket fråga och lyssna till vederbörandes kunskaper och klokskaper, dela med mig av lite av mina egna dito, och sedan humla vidare (dvs förflytta mig), till nästa person, som jag då kan pollinera både med mina egna kunskaper, men även med det jag snappat upp från de jag redan humlat hos.

Ju mer jag humlar, desto mer kan jag bidra med, jmf pollinera. För ett företag med kontor på flera platser är det viktigt att uppmuntra humlandet mellan kontoren, så att alla har en bra koll över vilka kompetenser som verkligen finns tillgängliga. Själv var jag en något udda fågel på Graniten. Som projektledare och valideringsingenjör från läkemedelsbranschen, i denna kompetenta skara av mekanikkonstruktörer, automations- och testingenjörer med stor erfarenhet från livsmedelsbranschen, var humlandet väsentligt för att fler skulle förstå vad jag kunde bidra med till helheten.

Jag betecknar mig gärna som humlanist, och jag skulle tro att vi åtminstone är tre; jag, Ingela och Ann-Gerd! Hoppas att fler anammar detta, för nog är det ett roligt begrepp? Och detta är ju, som vi diskuterar ovan, något som definitivt är relevant inom och mellan alla branscher och skikt i samhället.

Att humla – slå det an en sträng i dig? Kan du se att du kan bidra med värdefulla pollenkorn, för att fortsätta liknelsen, varhelst du går?

Ledarskap i fokus – Entris 2.0

Publicerad den 26 april, 2013 av Helena Roth

Kommunförbundet Skåne med sitt projekt Entris 2.0 (Entreprenörskap i skolan) arrangerade Ledarskap i fokus idag, på Media Evolution City. Jag såg information om konferensen för flera månader sedan, men eftersom målgruppen är skolledare så valde jag bort det. Men igår berättade Annhild Månsson om evenemanget inne i en Facebook-grupp och det lät så himla spännande. Men fullsatt. Så jag skrev ett litet ”Ohhh, där skulle jag vilja vara!”. Fick bums ett svar att det kanske fanns en möjlighet, för det hade kommit in några återbud. Så sagt och gjort, jag kontaktade koordinatorn och kom med!

Cyklade ivrigt iväg i morse och gisses, vilket bra beslut att ta mig hit!

Dagen inledde med Richard Gerver, som är lysande. Så rolig att lyssna till, och dessutom med en massa kloka saker – på ett högst mänskligt plan. Väldigt mycket #skolvåren över hans tankar ska ni veta!

Därefter tog Tomas Kroksmark plats och även han gjorde det med den äran. Lite mindre skådespeleri, men oerhört öppenhjärtlig och rak. Gillas skarpt. Han berättade bla för oss om Ribbaskolan i Gränna, som är en modellskola för ett forskningsprojekt.

Cindia Escalante Mattson från Drottning Blankas gymnasium rev snabbt igenom den resa hon agerat kapten för, i sin roll som rektor. Inspirerande och härligt att höra, inte minst hennes exempel på hur eleverna samarbetar på riktigt med företag runt om i världen. Och så körde hon en Alice i underlandet-berättelse, som vi la upp på #skolvårens sida eftersom det passar som hand i handske med det vi vill göra, nämligen att ställa Varför-frågor för att förankra vårt Hur.

Ida Karlberg Gidlund, cerksamhetschef på Rektorsakademien, avslutade med en vandring längs framtidskompetenser och berättelser om hur olika vi kan vara, vi människor.

Jag har twittrat lite under #entrisledare, men det finns även några #entris-tweets från fåtalet andra twittrande deltagare.

Det viktigaste jag tar med mig från idag är följande:
Om du vill knyta kontakt med någon – bara gör det, tänk inte så mycket! Gå fram till personen, sträck ut handen och säg Hej, sen är konversationen igång. Och vilka konversationer det kan bli av det.

Har du någonsin hållit dig själv tillbaka från att kontakta någon du verkligen vill inleda en dialog med? Kanske tänkt ”Äsch, hen vill säger inte prata med mig ändå” istället för att bara skapa kontakten?

Att uppnå oenighet!

Publicerad den 25 april, 2013 av Helena Roth

Krista Tippett på On Being gör det igen. Hon väcker min nyfikenhet, ger tankespjärn som möjliggör insikter och aha-upplevelser. The future of marriage med David Blankenhorn och Jonathan Rauch är en helt fantastisk podcast!

Här får du möta två individer, som kommer från två helt motsatta åsikter, i frågan om samkönat äktenskap. Krista är en väldigt smidig intervjuare som verkligen gör sin hemläxa inför varje intervju. Jonathan och David har debatterat mot varandra i 15 år eller så. Under den tiden har de byggt upp en vänskapsrelation, som ledde till att de till slut möttes i vad de själva kallar achieving disagreement, dvs, att uppnå oenighet. Och det som sticker ut här är deras insikt att för att verkligen kunna förstå varandras olika perspektiv, så måste man också veta vad man är ense om.

En helt fantastisk berättelse, vars budskap till mig är vikten av att kunna sätta sig in i hur frågan ser ut för motparten. Nog skulle världen se annorlunda ut då. Att dessa två män har kunnat mötas på detta vis, och visar varandra en sådan enorm respekt, det inger hopp om framtiden!

Har läst nånstans att om parterna i en kärleksrelation besitter förmågan att se på saker från den andres synvinkel, så är det ofantligt mycket större chans att båda parter upplever sig vara lyckliga och även anser sig ha en riktigt bra kärleksrelation. Och givetvis är detta allmängiltigt, och högst relevant i alla relationer.

När satte du dig senast in i ”den andres” perspektiv, i en fnurra eller ett bråk? Gjorde det någon skillnad?

Smälter intryck!

Publicerad den 23 april, 2013 av Helena Roth

Skriver detta på tåget på vägen hem, efter 4 intensiva dagar i Stockholm. Många intryck att bearbeta och smälta. Nya bekantskaper att ta tillvara. Insikter att reflektera över.

Fredagen ägnades åt förberedelser inför Barnverkets riksmöte, framför allt tillsammans med Martin. Lördagen och söndagen var det just riksmötet som stod främst på agendan. Och i söndags träffade jag ju @frokenann för första gången in the flesh! Ann är en av de fyra kvinnor som med stor glädje och entusiasm drar runt #skolvåren, bakom scenen, så att säga. Det var första gången någon av oss träffades fysiskt.

Måndag hade jag ynnesten att följa med Ann till hennes arbete, där hon är klasslärare för klass 3A på Edboskolan i Östra Skogås. Fick mycket att tänka på, och en stor dos igenkänning eftersom min son går i årskurs två. En fundering jag fick när jag stod och tittade på skolkomplexet, där dryga 900 elever F-9 går, är:

Är vi människor evolutionärt skapade för att samlas i stor skara med andra i samma ålder i en skolbyggnad? Är det verkligen det bästa sättet till lärande och utveckling?

Eftersom skoldagen slutade runt halvtvå kunde vi ta det lite lugnt ett par timmar innan vi begav oss till Babylon för en miniträff med #skolvårare. Och vilken träff det blev! Vi var totalt 12 #skolvårare som träffades och snackade, pratade, skrattade, tankespjärnade, funderade, reflekterade, fotograferade, spånade, snackade lite till, frågade, svarade och kramades!

Att träffas fysiskt är verkligen en kick, efter att i olika utsträckning ha interagerat över nätet, på Twitter och Facebook. En av insikterna jag fick igår är att det ju inte alls är ett nytt fenomen detta med att knyta vänskaper per distans. Brevvänner är ju ett väldigt gammalt koncept, det enda som skiljer sig åt är ju egentligen att vi kan kommunicera i realtid numera.

Jag upplever en enorm tacksamhet och förundran över att det som jag drömt om, som mynnat ut i #skolvåren-initiativet, uppfattas och uppskattas av olika människor på precis de sätt som jag har fantiserat om. Det ger en enorm kick ska ni veta, att vara en del i detta från allra första början. Dessutom ger det bekräftelse av att vi är många som drömmer om och agerar för att ta oss dit, ett steg i taget. Och det – det är hoppfullt!

Vågar du drömma och vara hoppfull inför framtiden?

Tack Barnverket!

Publicerad den 22 april, 2013 av Helena Roth

Så, då var min tid som ledamot i Barnverkets samordningsgrupp till ända. Det har varit ett år som spelat stor roll i min utveckling. Jag har lärt mig massvis, lärt känna många enormt kunniga människor, fått uppleva Almedalen och börjat twittra på allvar. Utan mina erfarenheter från Barnverket hade kanske inte #skolvåren uppstått, åtminstone inte katalyserad av mig.

Under det gångna året har jag arbetat väldigt tätt tillsammans med Martin Fredin, som varit ordförande i Barnverket ett par år, men som även han nu lämnar samordningsgruppen. Jag har dock sådan tur att vi, förutom Barnverksengagemanget, även är Drömfabrikskollegor. Dessutom hakar han på till afk i Varberg med #skolvåren.

Jag säger tur eftersom Martin ger mig tankespjärn. Jag kommer vidare i mina egna tankar och i min förståelse av världen, genom att klättra på hans tankar och funderingar. Det är mig ovärderligt!

Barnverket har idag fått en uppdaterad plattform och en ny samordningsgrupp, och det är glädjande att de är så många med enorm kunskap och en stor spännvidd. Det ger hopp för framtiden och jag ser fram emot vad som komma skall! Mitt engagemang slutar inte helt, jag kommer fortsätta vara Barnverkare, och blev dessutom, i sällskap med Martin och ytterligare en engagerad själ, utsedd till valberedning.

Hur känner du när du avslutar ett engagemang och går vidare? Är det melankoli över det som varit eller nyfikenhet för det som komma skall som överväger?

Hur ser framtiden ut?

Publicerad den 21 april, 2013 av Helena Roth

För ett tag sedan släppte Kommissionen för socialt hållbart Malmö sin slutrapport. Samma dag skrev de en artikel under Aktuella frågor i Sydsvenskan, och när jag läste den så fångades mitt intresse framför allt av två saker.

Det tål att sägas igen:

För att få önskad effekt av de insatser som görs krävs ett nytt synsätt och ett styrsystem som sträcker sig över flera budget- och mandatperioder.

Ju mer jag tänker och funderar, pratar och reflekterar kring en värld där vi faktiskt tar itu med dagens och morgondagens problem och skapar en framtid som är hållbar och lärande, ju mer landar jag i följande: Vi har ett skolsystem, ett politiskt system och ett ekonomiskt system som inte hjälper oss att faktiskt skapa ett hållbart lärande samhälle. Och de hänger ihop. Mitt fokus är skolsystemet, men jag vet ju att frågan är större än så. Allt hänger samman. Det är ju därför jag tycker den intressanta frågan är vilket samhälle vi vill skapa, och hur ett skolsystem ska se ut för att ta oss dit.

Jag tror vi behöver göra mer, annat, annorlunda, otänkt, oprövat, och på helt andra premisser än det rådande politiska och socio-ekonomiska systemet är uppbyggt kring. Och jag vet att jag inte är ensam att tänka i dessa banor.

Har bara skummat rapporten, men ska definitivt läsa den noggrannare. Under #sv3rige kom den upp, mer än en gång, inte minst eftersom Anna Balkfors, som fungerade som huvudsekreterare för kommissionen, var en av deltagarna.

Det som jag tycker är allra viktigast i detta stycke är:

… verka för en hållbar utveckling ur alla perspektiv.

Just så. Långsiktighet. Hälsosamt leverne – där vi inser att vi är fysiska, psykiska och sociala varelser. Alla delarna behövs för att vi ska uppnå balans. Hållbarhet. Utveckling. Om vi, som individer och samhälle, möter upp varje individ där just den individen befinner sig – vad skulle hända då?

Och förresten – hur ser du på framtiden och vilken roll spelar skolan? Om du vill, skriv ned den och maila skolvaren at gmail.com så kan den komma med i #skolvårens artikelserie.

Strategin Bådeock!

Publicerad den 19 april, 2013 av Helena Roth

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

För betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Generaliseringar

Publicerad den 18 april, 2013 av Helena Roth

Generaliseringar, hur tänker du kring dem?

Jag börjar bli mer och mer medveten om när jag använder dem. Generaliseringar kan sänka, och jag försöker att tänka på vad jag generaliserar kring. När jag generaliserar så säger jag ofta det, vilket jag upplever gör både mig och lyssnaren mer öppna för att ifrågasätta det jag säger, om generaliseringen verkligen stämmer.

Men samtidigt kan det ju vara ett sätt att smita undan mitt samhälleliga ansvar, tänker jag. Jag menar – om jag generaliserar, befäster jag då inte en bild, en norm? Och att jag använder en generalisering fast jag tom säger att jag generaliserar. Hm.

Fast just nu skulle jag nästan vilja brista ut i en extremt sänkande generalisering. Men det ska jag inte göra. Biter mig i tungan istället. Och funderar vidare. Tror det ger mig mer i det långa loppet.

Jag antar att generaliseringar uppkommit för att underlätta kommunikation. De finns väl till för att ge en gemensam bild utan att man ska behövs förklara sig allt för mycket? Och det är ju hela poängen med ett språk överhuvudtaget så klart. Att sätta namn på saker och ting, färger och känslor.

Men det gör ju också att vi klumpar ihop folk, som kanske är enormt olika. Vad är det man säger om könsskillnader – det finns ett större spann av olikheter inom varje kön än det finns mellan könen?

Och ändå så envisas vi med att sätta generaliserande etiketter på folk och företeelser.

Ja, det vet man ju hur såna där Fågelmän är….

Generaliseringar, hur tänker du kring dem?

Hammurabi och tankevurporna

Publicerad den 17 april, 2013 av Helena Roth

Svara

Morgontwittrade mig in i en dialog som föranledde en hjärnspinn:

De senaste tre åren har jag hållit en två-dagars kurs i Kvalitets- & miljösystem på en Yrkeshögskola, och jag börjar berättelsen med en historisk vandring, med startpunkt just hos kung Hammurabi. I Codex Hammurabi finner vi nämligen de första skriftliga bevisen på krav om kvalitetssäkring. en av lagparagraferna beskriver konsekvenser av byggfusk. Om ett hus rasade och skadade/dödade människor, och det kunde kopplas till en fuskande byggherre, så skulle byggherren böta med sitt eget liv. Ganska tufft, och jag är glad att vi (de flesta länder åtminstone) gått från öga för ett öga-tänket.

Att jag kopplade till Hammurai gjorde dock att jag började fundera över den utveckling som skett inom kvalitetssäkring. Under årtusendena har olika saker legat i fokus, och det har gått från att vara just en kvalitetskontroll som utförs i efterhand, där man kontrollerat om saker håller måttet, till att bli mer och mer av en kvalitetssäkring under processens gång. Ju tidigare du upptäcker ett fel, eller möjligt fel, desto mer kostnadseffektivt är det.

En av tankevurporna jag gjorde, ligger i kopplingen mellan kontroll och betyg.

Mycket av kvalitetssäkringsprocesserna inom industri och näringsliv har nått så pass långt att det nu finns momentan återkoppling på det som produceras. I samma stund som en temperatur eller ett varvtal är fel, korrigeras detta, eller så stängs processen ned, tills rätt betingelser är återställda. På detta vis minimeras kassation t ex.

Jag har inte riktigt tänkt klart här, men nog är mycket av betyg, och kanske även individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal, att likna vid kvalitetskontroll?

De sistnämnda borde vara mer den där realtidsåterkopplingen som sensorer slår vakt om i processindustri, men jag har inte själv upplevt att det verkligen är så. Det jag personligen sett av IUP:er och utvecklingssamtal känns fortfarande ganska reaktivt på något vis.

Jag vet att det finns lärare runt om i landet som med modern teknologi lyckas göra feedback och feedforward mer som realtidsåterkoppling! Elias Giertz skriver faktiskt om det just idag, efter att han lyssnat till Katarina Lycken på #SETT2013. Jag hoppas detta väcker nyfikenhet så att fler lärare vågar testa ett mer direkt återkopplande, som det Katarina berättar om.

En annan tankevurpa jag gjorde är varför vi har sådant stort behov av kontroll? Var kommer det från? Är det så att vi har en grundläggande misstro till saker och ting? Är det medfött? Var det en överlevnadsfråga? Eller är den misstron ett skapat mönster, som vi likväl skulle kunna göra om till något annat? Gagnar det samhället fortfarande eller återskapar vi det generation efter generation av gammal hävd? Jag ska fundera över fler frågor att ställa mig själv kring denna andra tankevurpa.

Ja, som ni märker, här finns mer att upptäcka för mig. Så snälla, ge mig lite tankespjärn i frågan så att mina tankar kan mogna! Vilka frågor väcks i dig när du läser detta?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Etikettarkiv: lärande