Tog med mig två kompostpåsar (ni vet, de där bruna papperspåsarna man får från kommunen för att samla kompostavfall i köket med?) och en sax ut på promenad. Knatade runt på Bulltofta och knipsade nässelskott (och fångade en och annan Pokémon, erkänner jag villigt.) som jag fyllde kompostpåsarna med, när jag kom förbi en av dammarna. Det låg en fågel och flaxade lite underligt i vattenbrynet, så jag tittade lite extra för att se vad det var. Tänkte att det kanske var en unge som försökte ta sig upp för en lite för hög kant? Men den flaxade till igen och igen och jag insåg att allt inte stod rätt till. Tog en kvist i ett buskage, tänkte jag kunde ”putta fågelungen i gumpen” med den och 1) hjälpa den upp utan att 2) röra den med mina händer och därmed sätta människodoft på den.

Men när jag försökt ett par gånger såg jag att det var något underligt i vattnet, det satt… men, vad var det? Jo, minsann, en köksvisp. På foten. Men så underligt. Stoppade händerna i vattnet och övergav alla tankar på att inte röra den lille fågeln. Fick upp den på land och såg att det inte bara var så att ena foten satt fast i vispen, nej, båda fötterna var fast, och inte ens i vispen i sig utan i någon form av snöre som nästlat sig fast i både visp och fågelfötter.

Plockade fram saxen, och försökte klippa bort snöret, vilket inte visade sig vara så enkelt, eftersom 1) fågeln fortfarande flaxade emellanåt och bestämt inte vill att jag skulle hålla på och lirka och 2) snöret faktiskt hade skurit upp huden på benen, ända in till benen. Värst på ena foten, men benen på båda fötterna var synbart skadade. Då hade jag tur, det kom ett par förbi med hund. Mannen frågade om jag behövde hjälp och jag sa ja. Han kom och höll fågeln varsamt över vingarna så den satt stilla medan jag fortsatte min ”operation”.

Fick först loss ena foten, den som var värst påverkad. Vispen hade jag också lyckats få bort, men det satt kvar lite snöre på andra benet, som jag hade ett fasligt sjå med att klippa bort. Lyckades till slut, och då kunde den lille fågelungen äntligen försöka samla sig. Jag tackade min medhjälpare för hjälpen och vice versa och vi gick våra skilda vägar. Alla tre.

Med båda benen fastsurrade i en plastvisp fanns inga chanser till överlevnad. Och inte vet jag om den lille kan komma att klara sig, men den har nu en chans i alla fall. Jag slängde vispen i en av soptunnorna invid dammen, och messade barnen för att berätta vad som hänt. Vi konstaterade samstämmigt (efter att minstingen indignerat utbrustit i ett osande ”Jävla korkade människor!”): Släng inget skräp i naturen. Ta med det hem!