Och än slank hon ner i diket!

Lite så känner jag mig. Som mormors lilla kråka som slank än hit, än dit, och sen slank ner i diket. Tänk att en hälsning med handen på hjärtat istället för en handskakning kan riva upp så mycket känslor och synpunkter.

Jag läser Troed som har en viktig poäng, i att försöka kliva utanför sig själv och göra världen lite bättre. Skulle önska att fler tänkte så.

De muslimska kvinnorna som skriver om rätten för alla att värna sin egen integritet och att det finns många sätt att visa respekt, ger mig också tankespjärn. ”Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.” Vad är det som gör att handskakningen ses som ett bevis på respekt, medan andra aspekter inte lyfts? Vad är det handskakningen egentligen representerar här?

Sen läser jag Tove som kanske sitter inne med ett av svaren på den frågan, nämligen att det inte handlar om handskakningen i sig, utan att frågan öppnar för så många andra dimensioner. Och den insikten önskar jag att vi alla bär med oss, i dialog och samtal med andra.

Jag ser upprörda känslor på Twitter, Facebook, i artiklar och krönikor. Folk som tycker det är förskräckligt. Andra som tycker norm-kritiken går förlorad när vi kräver att alla ska göra likadant. Och där tycker jag Mohammed lyfter en riktigt kritisk risk med att föra en offentlig debatt på det vis som görs i denna, och alltför många andra, frågor. En risk att vara väldigt medveten om!

Så sitter jag här själv och funderar över mina egna reflektioner kring olika sätt att hälsa. När jag träffar släkt och vänner vill jag kramas. När jag då möts av en framsträckt hand inser jag nu att jag kanske agerar oerhört respektlöst, för jag brukar se till att ta mig en kram i alla fall. Men när jag varit i Thailand till exempel, där jag är högst medveten om att buddhistiska munkar inte ska/vill/får/bör röra vid kvinnor, så har jag glatt wai:at både dem och andra. Där skulle jag inte komma på tanken att sträcka fram handen, eller för den delen, påtvinga mig en kram.

Och så mötte jag, bara för några veckor sedan, en tolk under ett utvecklingssamtal med ett av mina tre Gode Barn. Jag sträckte fram handen och möttes av ett leende, handen på hjärtat, och en förklaring varför han inte tog i hand. Jag kände mig lite dum, ärligt talat. Fast när jag väl hämtade mig från min initiala reaktion så inser jag att han inte hade för avsikt att få mig att känna mig dum, eller förnedrad, förringad, mindervärdig. Hans val handlar om honom och hans syn på världen, inte om mig. Det gör det lite lättare för mig att ta ett kliv ut ur min egen reaktion, att inte ta det personligt, och istället titta på saken ur ett annat perspektiv. Att försöka förstå. Att sätta mig in i tolkens situation och fantisera om hur det skulle kännas. Skiftande perspektiv ger mig insikt i att mitt sätt att se på något, mitt sätt att vara, och göra, inte är allom gällande. Utan gäller just mig.

SokratesDet är så lätt att kliva in i dömande, i fördömande, och så det har varit mitt sätt under stor del av mitt liv. Det är (eller har varit!) det enkla agerandet för mig. När jag anstränger mig för att försöka göra världen lite bättre, så innebär det därför för min del, om att försöka undvika dömandet, fördömandet, och istället lyssna för att förstå. Att inse att det inte finns Ett Rätt Sätt, utan många olika. Om att var och en av oss har ett val, i varje stund. Och att det jag väljer i en stund kanske inte gagnar mig i nästa. Och att du kanske väljer något som inte hade varit mitt val. Om jag fördömer dig för det, kanske jag går miste om en chans att lära mig något nytt?

Ja. Jag vet inte. Jag känner mig verkligen som mormors lilla kråka. Det finns så många dimensioner i denna frågan, att jag lätt yr slinker än hit, än dit för att slutligen landa i diket. När jag så ligger där i diket och tittar upp i skyn, tar jag Sokrates till tröst:

Det enda jag vet är att jag ingenting vet. 

Minnesord till en minnesvärd kvinna!

Jag minns dig på så många vis.farväl farmor

För din fantastiska matlagning.

Hur du rikligt kryddade ditt språk med ordspråk.

För ditt bestämda sinnelag – en envishet och i viss mån hårdhet som mjukades upp väsentligt på ålderns dagar.

Men kanske framförallt för ditt skapande – med dina händer har du åstadkommit så mycket, som kommer berika dina ättlingars liv i århundraden framöver, tänker jag mig! Och när jag själv sätter mig med stickor i hand, när jag virkar eller broderar, eller för den delen ställer mig och syltar och saftar, då känner jag mig extra mycket som arvtagerska till ditt (och även min momos) kunnande. I sådana stunder känner jag mig extra nära dig!

Tack för allt farmor, och inte minst tack för att du var en så fin oldemor till mina barn!

Cyklar mot månen…

månenUnder eftermiddagen mojnade vinden. Värmen som varit skygg som det mest räddhågsna skogsrå hela våren, dök så äntligen upp. Vilken skillnad det gör, till både kropp och sinne!

Framåt kvällningen gör jag som Elliott och E.T. Hoppar på cykeln och far iväg, mot månen, över dess koppärrade landskap. De syns tydligt för ögat, månens alla kratrar, så här två dagar före fullmåne.

Når min destination, men är inte redo att släppa månen än. Så vi tar en stund tillsammans, bara vi två. Jag samlar mina tankar. Gör mig redo för morgondagens farväl. Påminns om allt det goda jag har lagrat i minnets stora bibliotek. Så mycket jag upplevt på knappa 44 år! Hur mycket hann då inte min fina farmor uppleva på sina 98 år, så säg?

Stiltje

Tom i skallen. Inget kommer. Stiltje.
Sitter här med datorn i knät… och känner mig helt tom. Det blir liksom inget.
Känner mig inte direkt ur fokus, men samtidigt så är det som om inget riktigt framträder klart.stiltje

Så jag passar på att njuta av den känslan en stund. Alltsom oftast upplever jag snarast motsatsen; det finns så mycket jag vill säga, förmedla, skriva om, att det känns ganska skönt att vara i motsatta lägret för en stund. Det ger som nya perspektiv på livet. Det inre drivet jag har att blogga dagligen, och hur det visat sig vara en guldgruva utan like. En fyndighet som inte sinat, inte på långa vägar än, och jag undrar nyfiket om den någonsin kommer göra det?

Jag kan inte drömma

I lånad bil, med en halvfull flyttlåda från Husiebiblioteket, full med utgallrade böcker på lättläst svenska, min egen kasse med böcker jag köpte på deras boktopplistor och kuvertet med den halvfärdiga ordkortleken, kom jag till samtalet med mitt ena Gode Barn och hens socialsekreterare.

Parkerade, lastade ur bilen, knackade på och gick in. Bar in kasse och kartong och hälsade på mitt Gode Barn som kom emot mig med den där mixen av glädje och genans som är hens signum. Vi hälsade och jag började berätta och visa vad jag hade med mig, för hen och boendepersonalen. Tog upp kuvertet med ordkorten och visade snabbt min tanke. Men sen var det dags för samtalet med socialsekreteraren – en glad och engagerad ung kvinna som lärt sig mer dari än jag lyckats snappa upp. Nok är ordet jag kan och kommer ihåg. Päron betyder det. Kanske inte så rysligt nyttigt ord! – och vi satte igång.

Via telefontolk pratade vi om hur mitt Gode Barn har det, hur det funkar på boende, skola, fritid, med hälsa, mat, och allmänt välbefinnande. Boendet var nästan bra, och vi försökte gräva lite i det där för att förstå vad som omfattades av nästan, men utan vidare värst framgång. Så jag frågade Om detta boende vore ditt drömboende, hur vore det då? Tystnad. Genansen tonades ner och istället sa hen, allvarlig, Jag kan inte drömma.jag kan inte drömma

Jag. Kan. Inte. Drömma.

Jag antecknade ”Träna på drömmar!”, men inombords tog det hårt.

Jag. Kan. Inte. Drömma.

Vi fortsatte samtalet, och när vi var klara så satte vi oss, jag och mitt Gode Barn, och gick igenom alla de 60 orden jag skrivit i ordkortleken. Hen kan lite engelska, så på ord där det inte gick att vifta med foten eller peka på näsborren för att illustrera vad ordet betydde, så kunde vi, ibland, hitta det på engelska. Gick igenom alla, och mitt Gode Barn tog sedan kortet för en MAN, flera MÄN, sa man på Dari (det lät som han sa Märt?), och grabbade tag i en penna för att skriva det på baksidan. När vi väl kom så långt började det flockas andra ungdomar runt oss, likväl som boendepersonalen och slutligen även socialsekreteraren. Under mycket flams och skratt pratade vi alla om vitsen med dessa ordkort, och inte nog med att mitt Gode Barn lovade mig att lära sig dessa på två dagar, utan ungdomarna och boendepersonalen insåg också att de kan skapa egna kort, fler ord och begrepp på svenska, med dess dariska motsvarighet på baksidan, för att drilla, öva sig, träna, och bygga ett ordförråd.

Detta mitt Gode Barn är den som allra tydligast visat sin frustration över att det går så långsamt att lära sig svenska språket, så jag sa att hen måste språkbada. Boendepersonalen översatte och de skrattade högt, för det lät så roligt, att bada i det svenska språket som badar man i ett badkar, med ord, meningar, musik, film, tv-program och böcker upp till hakan!

Snart var det dags för mig att bege mig vidare till inbokade jobb-möten. Och trots att vi avrundande vårt möte med skoj och skratt, så hör jag fortfarande, för mitt inre, hens röst, som sakligt och krasst konstaterade:

Jag kan inte drömma.

Tänk att inte våga yttra mina förhoppningar, att inte ens våga bygga sig en drömbild av hur bra livet kan komma att bli. Vad skulle behöva hända i mig, med mig, runt mig, för att jag skulle tappa min förmåga att drömma?

Språkbada!

Var uppmaningen jag fick, när jag efter ett samtal med mitt ena Gode Barn, ställde frågan till en språklärarvän. Frågan löd: Hur ska jag nånsin lära mig svenska? Och svaret, som sagt, var att se till att s p r å k b a d a ! Lyssna till svensk musik, se svensk TV och film, lyssna på svensk radio, som ett sätt. Men även att vara nyfiken på ord i vardagen, om och om igen. Tillslut sitter de!

I måndags tog vi en tågfärd tillsammans – en God Man och ett Gott Barn ute på vift – och jag drillade hen i päron (för jag hade ett päron med mig), veckodagar, månader, ansiktsdelar, armar och ben, dag, vecka, månad, år och färger. Och blommor. Och fönster. Plastpåse, väska, byxor.

Insikten att det verkligen finns en himla massa ord att lära sig för att ens kunna känna att man behärskar ett språk, var väldigt påtaglig. Jag berättade också för henom att min vän språkläraren (the one and only Pernilla Alm!) tipsat om ord-kort, och två kuvert. Ett för KAN och ett för KAN INTE. Successivt som man lär sig ord efter ord blir KAN-kuvertet tjockare i takt med att KAN INTE-kuvertet blir allt tommare, vilket ger dessutom ett tydligt (fysiskt) bevis för lärande-processen.

ordkortSå idag, under en kort paus från dokumentskrivande, så letade jag fram två kartongbitar som jag satte saxen i. Plockade fram en svart tuschpenna och skrev ner 60 svenska ord, taget på måfå, ungefär samma typ av ord som vi drillade i måndags. På fredag ska vi träffas igen och då ska jag lämna över dessa två kuvert (och utgallrade böcker från Husiebiblioteket som jag köpt på deras bokloppis, PLUS en boklåda som bibliotektet själva plockar samman till boendet! Underbara Husiebiblioteket!) till henom och visa var hen får skriva orden på dari.

Tänk om vi kunde skapa ordkortlekar med vanliga och grundläggande svenska ord och uttryck på ena sidan och motsvarande ord/uttryck på de vanligaste språk som de av oss som är nyanlända i Sverige talar. Dari. Farsi. Persiska. Arabiska. Somaliska. Och så vidare.

En sådan ordkortlek i handen på varje nyanländ, det vore väl något? Kunde ju fungera som en app också, men kanske vi kunde nå än fler med en fysisk ordkortlek ändå? Eller? Kanske finns det redan sådana här ordkortlekar? Det vore ju guld! Berätta gärna för mig i så fall. Och om det inte finn – hur osannolikt det än verkar – är det någon som vill hjälpa mig ta fram dem?

Min vän, prästgårdens ent

Efter en lång dag, med möten, cykelfärder, ännu fler möten och därmed också ännu fler cykelfärder landade jag och min cykel slutligen i Södra Sallerups Prästgård, där jag skulle berätta för damerna i Södra Sallerups syförening om mitt God Man-skap.

trädet

Utanför prästgården står denna enormt vackra blodbok (eller är det en blodek, det minns jag faktiskt inte…) som är oerhört mäktig i lövskrud, men vars vackra plym påverkar mig oerhört mycket även när den står avlövad med kala grenar.

Det är något speciellt med sådana här träd. När jag cyklar genom Östra Kyrkogården till och från stan så är det den ofantliga poppeln som talar till mig, nära Ulricedals herrgård. Kanske är det Sveriges äldsta poppel tom?

Jag tittar på dem, och erfar ett lugn. Det blir lättare att andas, riktigt djupt. Att ta in så mycket luft, som jag vet de hjälper mig skapa, och jordas. Jag ser dem som enter, de här stora, magnifika träden, som utövar sådan lockelse på mig. Jag kan riktigt se framför mitt inre öga, hur de ler mot mig, hur de – när jag vänt ryggen till – väldigt sakta rör sig bortåt, och att de besitter enorm vishet. Nog påminner de verkligen om enter?

Jag fattar ett medvetet val

Kommer hem sent, vrålhungrig, ”ska bara” ta ännu ett telefonmöte innan jag kan äta och hoppa i säng. Bortsett från det faktum att jag inte bloggat idag… och så smyger sig den lilla tanken på: Amen, det vore ju inte så farligt, vaddå, du kan ju missa en dag eller två lite nu och då, det spelar ingen roll.

Bakgrund till detta är att jag i drygt tre år har bloggat (mer eller mindre) dagligen med väldigt få undantag. Sedan årsskiftet varvar jag dock mellan denna bloggen och min engelska, och kanske är det därför det också smyger sig in en tanke som säger: Det märks ju knappt längre om du missar en dag eller två, för det är ändå avbrott här när du bloggar på den andra bloggen.

Och det stämmer ju. Det märks ju knappt. Utom hos mig, i mig. Och framförallt märker jag det på att tankar såsom ovanstående blir allt vanligare. De dyker upp oftare. Och jag har faktiskt missat fler bloggdagar under detta året än tidigare.

Och så är det ju det där med att om man missar en gång är risken hög att man liksom bara fortsätter att missa, att man aldrig kliver upp på hästen igen så att säga. Eftersom jag slutat banka på mig själv vid de tillfällen då jag faktiskt missar, så har jag mycket lättare för att bara plocka upp den tappade stafettpinnen och köra på, jämfört med tidigare i mitt jag-är-världsbäst-på-att-slå-ner-mig-själv-i-skorna-liv.

Istället tror jag risken för mig ligger i att det skapar en väg att följa, som gör att det är lättare att ta den vägen nästa gång, och nästa gång igen. Minns att jag lyssnade till en musiklärare en gång, som sa: Det är viktigare att du spelar rätt toner, oavsett hur långsamt det går, än att du spelar stycket i rätt takt. För om/när du missar en ton, slarvar med ett ackord, snubblar på tangenterna/strängarna, så sätter du ett muskelminne som gör att risken för att du snubblar på samma ställe ökar. Så se till att du spelar rätt toner, för då får du muskelminnet som medhjälpare. 

bloggaLigger mycket i det där tänker jag. Så jag fattar ett medvetet val. Ett medvetet val som gör att jag nu sitter jag, lite småsnuvig, mätt, trött, och med alltför lite (hjärn-)kapacitet kvar för att åstadkomma något sensationellt. Men tillräckligt med kraft har jag för att skriva en liten betraktelse kring önskan att faktiskt vilja fortsätta på inslagen väg, det dagliga bloggandet, som har gett mig så ofantligt mycket, samtidigt som jag inser att ibland så finns inte kraften där. Och då är det ok det med. För oavsett om jag bloggar varje dag, eller ej, så är jag ok, enligt mig. Den grundprincipen gör det mycket enklare för mig att fatta ett medvetet val som gagnar mig.

Vilka medvetna val har du fattat idag?

Jäntelagen

Du ska tro att du är något. 

Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du. 

Du ska tro att du är lika klok som alla andra, ibland klokare. 

Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.

Ibland vet du mer än andra. 

Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket. 

Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri. 

Du ska tro att många bryr sig om dig. 

Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem. 

Varför? För att du är någon. En som behövs.

BoldomaticPost_Varfor-For-att-du-ar-nagon-EnSå lyder den, Jäntelagen som journalisten Gudrun Hjelte skrev 1982, som en motvikt till Jantelagen. Läser och tänker att det där är något jag gärna sprider vidare. Men den innehåller vissa formuleringar och ord som inte riktigt känns hundra för mig, så jag skriver om den en smula, så den klingar mer i harmoni med mig:

Vet att du är något. 

Vet att du är lika god som alla andra och alla andra är lika goda som du. 

Vet att du är lika klok som alla andra, ibland klokare. 

Vet att du är lika bra som andra. Gör ditt bästa så kan du uppskatta dem som är bättre, för vi gör alla det bästa vi kan i varje stund.

Ibland vet du mer än andra. 

Du är inte förmer än andra, och du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket. 

Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri. 

Vet att många bryr sig om dig. 

Vet att du kan lära andra en hel del och att du kan lära av dem. 

Varför? För att du är någon. En som behövs.

Hur skulle Jäntelagen lyda om du formulerade den så den harmonierar med dig?

God Man under granskning

Som relativt nybliven God Man för ensamkommande barn reagerar jag varje gång jag läser något om Goda Män, och när jag häromdagen såg SVTs efterlysning ”Har du erfarenhet av gode män?” så stannade jag upp och läste vidare.

Förfrågan lyder:
Hjälp SVT:s grävande reportrar:
Vi på SVT Nyheter granskar just nu de gode männens arbete – har du erfarenhet av något som inte fungerat som de skulle? Om ensamkommande barn som far illa?
Hör av dig till oss: deutsatta@svt.se

Och så blir jag för det första lite ledsen. För det är ju inte erfarenhet av Gode Män som efterfrågas, utan dåliga erfarenheter. För så som jag tyder det handlar granskningen om olämpliga Goda Män, snarare än God Manskapet som sådant. Eftersom jag endast varit God Man sedan i november 2015 och medvetet gått in för att försöka sprida den fina känslan jag får av att vara God Man (har skrivit flera blogginlägg som också blivit insändare på Sydsvenskans Åsikter-sidor) blir jag ledsen av att det enkom ska grävas efter skit och att inga goda exempel efterfrågas.

Jag tvivlar inte det minsta på att det finns riktigt hemska exempel på Gode Män som aldrig borde få ett endaste förordnande. Och jag tycker det är bra att det lyfts upp, men samtidigt gör det mig både bekymrad och lite ledsen. På temat ‘Vi får mer av det vi fokuserar på’ så skrämmer det mig att jag inte finner något positivt att läsa om God Man-skapet. Bortsett från mina egna blogginlägg och insändare så lyser det med sin frånvaro – positiva och inspirerande berättelser om glädjen i att kunna bistå en ung människa i nöd, om insikterna att det finns så många människor som gör ett fantastiskt jobb för att ge dessa behövande unga själar en god chans i livet, och rent krasst även informativa berättelser om hur det egentligen går till, vad gör en God Man, vad uppdraget omfattar och hur låter det sig göras. Allt det där skulle jag vilja se, om inte istället för en grävande djupdykning i God Man-skapets svartaste skuggsida, så åtminstone som ett komplement.

Det finns mörker. Men det finns också ljus. Och hittills har jag inte hittat något bättre sätt att minska på mörkret än genom att lysa upp det, genom att låta ljuset träda in. Det blir inte mindre mörker i världen genom att vi kliver än längre in i mörkret. För vi får mer av det vi fokuserar på. Därför försöker jag dra mitt strå till stacken genom att skicka ut mer ljus i världen, som kanske kan lysa upp en mörk vrå eller två. Och jag skulle så gärna se att fler blev God Man. Det är helt fantastiskt. Jag lär mig så mycket! Jag får insyn i delar av myndighetssverige som jag aldrig någonsin haft insyn i tidigare.

Och jag gör skillnad! När socialsekreteraren till mitt ena Gode Barn säger ”Jag har aldrig sett en God Man så engagerad i ett Gott Barn, någonsin!”, då vet jag att min insats spelar roll. Jag vet att jag skänker trygghet och stöd till ett barn i behov av det, och det skulle jag vilja att fler lockas att testa, snarare än avskräcks från, av den ena hemska berättelsen efter den andra om hur förskräckliga Goda Män är.sprid ljus

Som lågan på ett stearinljus, som inte släcks då man tänder fler ljus från den, så tror jag att vi får fler Goda Män genom att sprida berättelser om hur berikande det är att vara God Man, om vilken skillnad vi kan göra när vi tar vårt uppdrag på allvar.

En av anledningarna till att det kan förekomma usla Gode Män är att bristen på folk som är villiga att ta sig an uppdraget är stor. Så ska vi (enkom) gräva oss djupare ner i skiten, eller ska vi försöka göra en insats så att fler lockas att bli (riktigt suveränt bra!) Goda Män?