Det slutliga porträttet av honom

Hur ska jag beskriva honom nu? Var börjar jag? Hur skiljer jag ut det första intrycket, skapat under dessa få avlägsna sekunder? Hur får jag fram det slutliga porträttet av honom, sammansatt av lager på lager av färg, hur kommer jag tillbaka till den bleka, snabb blyertsskiss som min blick ritade första gången den landade på honom? Hur ska det kunna räcka med bara några få linjer för att måla bilden, i hela dess bredd och djup? Är det ens möjligt att uppnå den sortens noggranna granskning, det måttet av klarhet, när förlustens händer hela tiden vidrör minnet och fläckar det med sina fingeravtryck?

Ur Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan

Cyklar mot månen…

månenUnder eftermiddagen mojnade vinden. Värmen som varit skygg som det mest räddhågsna skogsrå hela våren, dök så äntligen upp. Vilken skillnad det gör, till både kropp och sinne!

Framåt kvällningen gör jag som Elliott och E.T. Hoppar på cykeln och far iväg, mot månen, över dess koppärrade landskap. De syns tydligt för ögat, månens alla kratrar, så här två dagar före fullmåne.

Når min destination, men är inte redo att släppa månen än. Så vi tar en stund tillsammans, bara vi två. Jag samlar mina tankar. Gör mig redo för morgondagens farväl. Påminns om allt det goda jag har lagrat i minnets stora bibliotek. Så mycket jag upplevt på knappa 44 år! Hur mycket hann då inte min fina farmor uppleva på sina 98 år, så säg?