Utflykt: Köpenhamn

Tog mig till Köpenhamn i helgen, för att tillbringa lördag-söndag tillsammans med allrafinaste Eva-Britt, som fått låna en lägenhet på Nørrebro av en väninna på vift.Anlände lagom till lunch, och när vi ätit oss mätta tog vi en promenad. Första anhalt Jægersborggade, som vi knatade upp- och nerför och tog oss in i en räcka olika udda butiker. Den Sidste Dråbe var inte en av butikerna vi besökte, men jag lockades att fotografera deras skylt, för vilket perfekt namn på en Spiritushandel! Tog oss därefter in på Assistens Kirkegård – vackert till tusen! Jag föll pladask för denna magnifika japanska lönn-lövprakten – vidunderliga färger!

Eva-Britt lyckades hitta tillbaka till det mest magnifika av bokträd någonsin, som hon stött på vid ett tidigare besök på kyrkogården – och oj. Vilken kraft. Vilken energi! En riktig ent, om jag nånsin stött på en!

På jakt efter Søren Kierkegaards begravningsplats stötte vi på den ryska begravningsplatsen, där Nikolaj von Gersdorffs öde rörde våra hjärtan:
Den sidste Gersdorff av Marselisborglinien. Rejst av vennerTog oss vidare till Blågårdsgade, innan vi styrde kosan hemöver igen. 

Efter en knapp mils promenad landade vi i soffan, med lite ost, oliver, rött vin och djupa samtal. Välgörande, på alla sätt och vis, inte minst samtalen. Att ha en vän som känner mig så väl som Eva-Britt, som varit min vän i dryga tjugo år – det är i sanning en ynnest.Vi vaknade på söndagsmorgonen, tog det lugnt, frukosterade, snackade, skrattade och lunchade innan jag knatade till Hovedbanegården för att hoppa på tåget hem igen. Det här ska vi göra om, var så säker på det!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

Min vän, prästgårdens ent

Efter en lång dag, med möten, cykelfärder, ännu fler möten och därmed också ännu fler cykelfärder landade jag och min cykel slutligen i Södra Sallerups Prästgård, där jag skulle berätta för damerna i Södra Sallerups syförening om mitt God Man-skap.

trädet

Utanför prästgården står denna enormt vackra blodbok (eller är det en blodek, det minns jag faktiskt inte…) som är oerhört mäktig i lövskrud, men vars vackra plym påverkar mig oerhört mycket även när den står avlövad med kala grenar.

Det är något speciellt med sådana här träd. När jag cyklar genom Östra Kyrkogården till och från stan så är det den ofantliga poppeln som talar till mig, nära Ulricedals herrgård. Kanske är det Sveriges äldsta poppel tom?

Jag tittar på dem, och erfar ett lugn. Det blir lättare att andas, riktigt djupt. Att ta in så mycket luft, som jag vet de hjälper mig skapa, och jordas. Jag ser dem som enter, de här stora, magnifika träden, som utövar sådan lockelse på mig. Jag kan riktigt se framför mitt inre öga, hur de ler mot mig, hur de – när jag vänt ryggen till – väldigt sakta rör sig bortåt, och att de besitter enorm vishet. Nog påminner de verkligen om enter?