I lånad bil, med en halvfull flyttlåda från Husiebiblioteket, full med utgallrade böcker på lättläst svenska, min egen kasse med böcker jag köpte på deras boktopplistor och kuvertet med den halvfärdiga ordkortleken, kom jag till samtalet med mitt ena Gode Barn och hens socialsekreterare.

Parkerade, lastade ur bilen, knackade på och gick in. Bar in kasse och kartong och hälsade på mitt Gode Barn som kom emot mig med den där mixen av glädje och genans som är hens signum. Vi hälsade och jag började berätta och visa vad jag hade med mig, för hen och boendepersonalen. Tog upp kuvertet med ordkorten och visade snabbt min tanke. Men sen var det dags för samtalet med socialsekreteraren – en glad och engagerad ung kvinna som lärt sig mer dari än jag lyckats snappa upp. Nok är ordet jag kan och kommer ihåg. Päron betyder det. Kanske inte så rysligt nyttigt ord! – och vi satte igång.

Via telefontolk pratade vi om hur mitt Gode Barn har det, hur det funkar på boende, skola, fritid, med hälsa, mat, och allmänt välbefinnande. Boendet var nästan bra, och vi försökte gräva lite i det där för att förstå vad som omfattades av nästan, men utan vidare värst framgång. Så jag frågade Om detta boende vore ditt drömboende, hur vore det då? Tystnad. Genansen tonades ner och istället sa hen, allvarlig, Jag kan inte drömma.

Jag. Kan. Inte. Drömma.

Jag antecknade ”Träna på drömmar!”, men inombords tog det hårt.

Jag. Kan. Inte. Drömma.

Vi fortsatte samtalet, och när vi var klara så satte vi oss, jag och mitt Gode Barn, och gick igenom alla de 60 orden jag skrivit i ordkortleken. Hen kan lite engelska, så på ord där det inte gick att vifta med foten eller peka på näsborren för att illustrera vad ordet betydde, så kunde vi, ibland, hitta det på engelska. Gick igenom alla, och mitt Gode Barn tog sedan kortet för en MAN, flera MÄN, sa man på Dari (det lät som han sa Märt?), och grabbade tag i en penna för att skriva det på baksidan. När vi väl kom så långt började det flockas andra ungdomar runt oss, likväl som boendepersonalen och slutligen även socialsekreteraren. Under mycket flams och skratt pratade vi alla om vitsen med dessa ordkort, och inte nog med att mitt Gode Barn lovade mig att lära sig dessa på två dagar, utan ungdomarna och boendepersonalen insåg också att de kan skapa egna kort, fler ord och begrepp på svenska, med dess dariska motsvarighet på baksidan, för att drilla, öva sig, träna, och bygga ett ordförråd.

Detta mitt Gode Barn är den som allra tydligast visat sin frustration över att det går så långsamt att lära sig svenska språket, så jag sa att hen måste språkbada. Boendepersonalen översatte och de skrattade högt, för det lät så roligt, att bada i det svenska språket som badar man i ett badkar, med ord, meningar, musik, film, tv-program och böcker upp till hakan!

Snart var det dags för mig att bege mig vidare till inbokade jobb-möten. Och trots att vi avrundande vårt möte med skoj och skratt, så hör jag fortfarande, för mitt inre, hens röst, som sakligt och krasst konstaterade:

Jag kan inte drömma.

Tänk att inte våga yttra mina förhoppningar, att inte ens våga bygga sig en drömbild av hur bra livet kan komma att bli. Vad skulle behöva hända i mig, med mig, runt mig, för att jag skulle tappa min förmåga att drömma?