Och än slank hon ner i diket!

Lite så känner jag mig. Som mormors lilla kråka som slank än hit, än dit, och sen slank ner i diket. Tänk att en hälsning med handen på hjärtat istället för en handskakning kan riva upp så mycket känslor och synpunkter.

Jag läser Troed som har en viktig poäng, i att försöka kliva utanför sig själv och göra världen lite bättre. Skulle önska att fler tänkte så.

De muslimska kvinnorna som skriver om rätten för alla att värna sin egen integritet och att det finns många sätt att visa respekt, ger mig också tankespjärn. ”Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.” Vad är det som gör att handskakningen ses som ett bevis på respekt, medan andra aspekter inte lyfts? Vad är det handskakningen egentligen representerar här?

Sen läser jag Tove som kanske sitter inne med ett av svaren på den frågan, nämligen att det inte handlar om handskakningen i sig, utan att frågan öppnar för så många andra dimensioner. Och den insikten önskar jag att vi alla bär med oss, i dialog och samtal med andra.

Jag ser upprörda känslor på Twitter, Facebook, i artiklar och krönikor. Folk som tycker det är förskräckligt. Andra som tycker norm-kritiken går förlorad när vi kräver att alla ska göra likadant. Och där tycker jag Mohammed lyfter en riktigt kritisk risk med att föra en offentlig debatt på det vis som görs i denna, och alltför många andra, frågor. En risk att vara väldigt medveten om!

Så sitter jag här själv och funderar över mina egna reflektioner kring olika sätt att hälsa. När jag träffar släkt och vänner vill jag kramas. När jag då möts av en framsträckt hand inser jag nu att jag kanske agerar oerhört respektlöst, för jag brukar se till att ta mig en kram i alla fall. Men när jag varit i Thailand till exempel, där jag är högst medveten om att buddhistiska munkar inte ska/vill/får/bör röra vid kvinnor, så har jag glatt wai:at både dem och andra. Där skulle jag inte komma på tanken att sträcka fram handen, eller för den delen, påtvinga mig en kram.

Och så mötte jag, bara för några veckor sedan, en tolk under ett utvecklingssamtal med ett av mina tre Gode Barn. Jag sträckte fram handen och möttes av ett leende, handen på hjärtat, och en förklaring varför han inte tog i hand. Jag kände mig lite dum, ärligt talat. Fast när jag väl hämtade mig från min initiala reaktion så inser jag att han inte hade för avsikt att få mig att känna mig dum, eller förnedrad, förringad, mindervärdig. Hans val handlar om honom och hans syn på världen, inte om mig. Det gör det lite lättare för mig att ta ett kliv ut ur min egen reaktion, att inte ta det personligt, och istället titta på saken ur ett annat perspektiv. Att försöka förstå. Att sätta mig in i tolkens situation och fantisera om hur det skulle kännas. Skiftande perspektiv ger mig insikt i att mitt sätt att se på något, mitt sätt att vara, och göra, inte är allom gällande. Utan gäller just mig.

SokratesDet är så lätt att kliva in i dömande, i fördömande, och så det har varit mitt sätt under stor del av mitt liv. Det är (eller har varit!) det enkla agerandet för mig. När jag anstränger mig för att försöka göra världen lite bättre, så innebär det därför för min del, om att försöka undvika dömandet, fördömandet, och istället lyssna för att förstå. Att inse att det inte finns Ett Rätt Sätt, utan många olika. Om att var och en av oss har ett val, i varje stund. Och att det jag väljer i en stund kanske inte gagnar mig i nästa. Och att du kanske väljer något som inte hade varit mitt val. Om jag fördömer dig för det, kanske jag går miste om en chans att lära mig något nytt?

Ja. Jag vet inte. Jag känner mig verkligen som mormors lilla kråka. Det finns så många dimensioner i denna frågan, att jag lätt yr slinker än hit, än dit för att slutligen landa i diket. När jag så ligger där i diket och tittar upp i skyn, tar jag Sokrates till tröst:

Det enda jag vet är att jag ingenting vet. 

Det sagda, och det osagda

Ibland säger jag saker jag ångrar. Saker jag kanske inte egentligen menar. Det kommer ut i affekt och i samma stund som jag hör orden, eller ser vilken reaktion de får, så kan jag ångra sig. Önska att det gick att göra ord osagda.

Men det går inte. Det som är sagt är sagt. Och stället de kom från existerade på riktigt, och reaktionen de väckte är också en känsla som existerat på riktigt.

Det jag kan göra är att be om ursäkt. Säga förlåt. Ta på mig ansvaret för det sagda, som borde varit osagt. Och det jag också kan göra är att förlåta. Att acceptera att det sagda blev tokigt, inte var avsett att bli, som det blev.

Det som jag brottas med ibland är att jag VILL säga saker, som borde förbli osagda. Jag vill nypa till liksom. Och ibland gör jag det. Vräker ur mig saker till någon som hellre borde kommit ut på ett annat sätt, i ett annat sammanhang. Men så blir det nyp. Eller knivhugg. För det finns ett stort spann på det där, har jag en känsla av.

Ibland gör jag det inte, nyper till alltså. De gångerna blir det ofta så ofantligt mycket bättre, både för mig och för den som slipper höra min tirad. Inte minst för att känslan bedarrar. Som ett åskväder som efter en stund övergår till ett ljuvligt sommarregn.

Jag har insett att jag inte måste släppa lös de där krafterna okontrollerat, för de kan göra mycket skada. Istället kan jag ta ansvar för dem, känna dem, uppleva dem, äga dem. Det betyder inte att jag måste sprida dem vidare på ett sätt som jag vet inte gagnar någon, inte ens mig själv. Jag kan agera annorlunda.

Svårt. Jo. Det kan det verkligen vara. Och för mig är det viktigaste att vara snäll mot mig själv. Så oavsett vilket val jag tar, när känslan av att vilja ge ett tjuvnyp kommer över mig, så tänker jag snällt om mig själv, eller försöker i alla fall. För det som blivit sagt kan inte göras osagt oavsett om jag sparkar på mig själv eller kramar mig. Och jag vet att det sistnämnda underlättar för mig själv att ta mig an livet, så som de sker runt omkring mig.

20140607-080648-29208346.jpg

Men visst vore det något enklare om det gick att göra det sagda osagt igen?