Efter en lång dag, med möten, cykelfärder, ännu fler möten och därmed också ännu fler cykelfärder landade jag och min cykel slutligen i Södra Sallerups Prästgård, där jag skulle berätta för damerna i Södra Sallerups syförening om mitt God Man-skap.

Utanför prästgården står denna enormt vackra blodbok (eller är det en blodek, det minns jag faktiskt inte…) som är oerhört mäktig i lövskrud, men vars vackra plym påverkar mig oerhört mycket även när den står avlövad med kala grenar.

Det är något speciellt med sådana här träd. När jag cyklar genom Östra Kyrkogården till och från stan så är det den ofantliga poppeln som talar till mig, nära Ulricedals herrgård. Kanske är det Sveriges äldsta poppel tom?

Jag tittar på dem, och erfar ett lugn. Det blir lättare att andas, riktigt djupt. Att ta in så mycket luft, som jag vet de hjälper mig skapa, och jordas. Jag ser dem som enter, de här stora, magnifika träden, som utövar sådan lockelse på mig. Jag kan riktigt se framför mitt inre öga, hur de ler mot mig, hur de – när jag vänt ryggen till – väldigt sakta rör sig bortåt, och att de besitter enorm vishet. Nog påminner de verkligen om enter?