Lilla kyllan min. Hur många gånger har jag inte hört dig säga det?
Men bara du. Har aldrig hört någon annan använda det begreppet, och det fick mig att känna mig speciell. Det var varmt och omfamnande. Kärleksfullt.
Lilla kyllan. Det kallade du mig än en gång, senaste gången vi sågs då du fortfarande hade minnet behåll. Jag visste då att det var ett farväl, fast det är ett par år sedan nu. Jag tror du visste det med. Du kramade om mig extra hårt, och nog hade vi båda tårar i ögonen när vi skildes åt.
Du satt kvar på stolen i allrummet och själv åkte jag hemåt.
Tänk.
Tänk att leva närapå nittioåtta år (med knappa två veckor tillgodo).
Tänk så mycket du måtte ha upplevt under det nära-på sekellånga liv du levt. Ett s e k e l.
Men nu är en annan tid.
Nu bor du kvar i mitt sinne, mitt minne, mitt hjärta och min själ.
När jag hör göken ko-ko:a, tar åbroddens flikiga blad mellan fingrarna och känner dess doft, när jag tar upp en flaska hemmagjord hylleblomsaft från frysen, saft jag själv gjort med utgångspunkt i ditt recept. När jag ser solen glänsa och skänka livgivande energi till djur och natur. Då finns du där. I sinnet, minnet, hjärtat och själen, hos kyllan din.
Vila i frid, finaste farmor och oldemor.
❤
HERO - the coach 
Det är alltid vackert med minnen som man bär med sig genom livet. Något som jag uppskattar när människor delar med sig av.
Ja, minnen som bär, som är upplyftande och hjärtevärmande är verkligen vackert. Det gagnar mig (och min omgivning) att jag låter dem bli en del av ”berättelsen om mig själv”.
Åååhh, så fina minnen! Ja, jösses vad hon måste ha varit med om! Läste precis en bok som heter ”Den röda adressboken” där en får följa en gammal dams liv genom alla namn i hennes adressbok. Tror att hon var typ 98 också när berättelsen tar slut.
Ja, vilken resa… Inte klokt egentligen! Känns svårt att ens föreställa sig.