Om jag vill bli en bättre människa, så är den största utmaningen för mig att inte döma andra och deras beteende.
Därför vacklar jag i frågan om handskakning, för att jag inte vill ta rollen att säga hur något ska vara och/eller hur någon ska göra. Jag har varit den personen, åtminstone är det så jag ser på den Helena jag varit tidigare i mitt liv. Det kom sig av att jag dömde mig själv hårdare än någon annan. Och då spillde det liksom över på alla andra. För mig hindrade det sättet att vara på mitt lärande, min utveckling. Jag var stensäker i mina ståndpunkter, och vågade heller aldrig erkänna om/att jag hade fel, eller kanske ändrat min syn i en fråga osv, helt enkelt för att jag uppfattade det som att mitt egenvärde låg i att jag visste (allt) och hade rätt. Så levde jag mitt liv.
Men inte längre. Det dyker så klart upp, självfallet, men i stort är jag oerhört mycket mindre dömande både av mig och av andra nu än tidigare. Idag ställer jag frågor, till mig likväl som till andra. Jag är ärligt nyfiken på svaren, och försöker att inte döma dem – varken svaren eller de som svarar, vilket även kan vara jag själv. Tidigare vågade jag inte det, varken ställa frågor eller besvara andras. Jag var rädd för att möta, verkligen möta, andra människor, helt enkelt för jag befarade att det skulle väcka något i mig som jag i mitt dömande skulle fördöma. Att jag skulle lära mig något om mig, få syn på personlighetsdrag, åsikter, känslor, som jag inte ville/kunde/orkade stå för. Det enklaste sättet att undvika det var att inte möta någon, fullt ut, ärligt och öppet. Att hålla fasaden välputsad och oerhört stark, så inget kunde riskera att ta sig igenom ytan, in, i mitt innersta, in till de där delarna av mig själv, som jag inte ens själv vågade titta på.
Därför handlar min reaktion, min respons, mitt vacklande i frågan om handskakning, om att jag kan se viktiga och givande poänger i så många olika synvinklar. Jag vill inte vara den som säger vad som är rätt eller fel för någon annan i denna frågan. Jag själv har inga problem med att ta i hand eller kramar, men vill ändå inte säga att alla ska/måste göra detsamma.
Det innebär inte att jag önskar ett samhälle där vi alla bemöts olika utifrån könstillhörighet. Det handlar snarast om att det finns olika tankar om hur vi tar oss dit. Jag ser gärna att vi försöker enas om en vision om samhället (en mer kärleksfull värld är stor del av min vision!), ett övergripande syfte, något för oss att gemensamt och individuellt sträva efter. Men att det i sin tur skulle innebär att diktera allas Hur, det är en tanke jag räds. För mig är Ett Rätt Sätt inte vägen. Har försökt leva det livet, till mitt eget förfall. Samtidigt har det tagit mig till den plats jag är, så jag fördömer inte den jag varit, det liv jag levt, sättet jag fört mig i världen, jag inser däremot att det inte längre gagnar mig, och därmed har jag gjort andra val, för mig annorlunda i världen idag, kontra förut. Därför testar jag en annan utgångspunkt i hur jag möter mig själv och världen. Det är den vägen min livsresa har tagit. Att alla andra ska ta samma väg, ser jag varken som troligt eller önskvärt.
Men för mig, om jag vill bli en bättre människa, och det vill jag, så är den största utmaningen att INTE döma andra och andras beteende. Det bär jag med mig hela tiden. Jag arbetar med det varje dag om än inte varje stund.
Vad gör dig till en bättre människa? Vad är din utmaning?