Omfamna, bejaka, älska än mer?

Publicerad den av
4

Cyklade som en gnu, sen som vanligt. Kom fram andfådd och svettig. Möttes i dörren av två katter och Ingela. Lite småprat så där, det var ett tag sedan vi sågs. Jag klädde av mig och hon drog ner persiennerna lite grann. Satte mig på soffan, näck som dagen jag föddes, och Ingela tog upp skissblocket och ett kol. Började rita. Jag satt, stilla, och medan hon ritade så stämde vi av lite, vad det var som gjorde att hon kastat ut den där efterlysningen på Facebook. Den där jag såg, om att stå krokimodell, som jag omedelbart svarade Ja på.

Första krokiteckningen klar. Fin. Känner igen mig. Påminner mig om den lerskulptur som står på (barnens) momos spiselkrans, skapt av min momo. En av dem som jag alltid tyckt så mycket om. Berättar för Ingela, att min momo var konstnär, hur jag ofta satt modell för henne som litet barn. Påklädd. Läsande en bok. I rittagen. Stående i trädgården redo för skolavslutning, finklädd med ros i hand att ge till fröken på avslutningsdagen.

Nästa posering. Står upp. Foten på soffkanten. Tänker att benet jag står på kommer ge vika först, men det är faktiskt händerna som börjar pirra när jag poserat en stund.

Dags för nästa pose. Vi enas om att jag ska ligga på soffan, men hur? Lite busigt, ber Ingela. Hm. Hur då då? På ett sätt som jag kan klara av att hålla stilla i en fem-tio minuter…. Vi får till det och Ingela skissar vidare. Får sprattla loss med benen emellanåt, då blodet inte riktigt förmår ta sig ända upp i fötterna, som sticker upp högt över huvudet mitt. Ingela hummar nöjt och uppskattar, med rätta, resultatet.

Din kropp passar mig. Jag hittar linjerna i din kropp, säger hon där hon sitter bakom staffliet och tittar fram emellanåt.

Blir glad av att höra det, för jag hade liksom det på känn. Berättade faktiskt för EB i höstas att jag har ”stå krokimodell” på min Bucket List (långt innan Ingela la ut sin efterlysning med andra ord, något jag nu kan bocka av!), och hon uppmuntrade mig. Sa att jag hade en kropp som skapt att teckna av, med bra kurvor.

Ja, säger Ingela, jag håller med henne. Du har en kropp som gör det enkelt att ta ut svängarna med, medan hon testar två vitt-på-svart-teckningar. Helt annat, inte bara tvärt om, utan verkligen något helt annat än svart-på-vitt. Hon tecknar och tecknar, och när jag får se skisserna blir jag förvånad. Såg ut som hon satte många mer streck på det svarta pappret, men det var nog som hon suddade fram skuggor med fingrarna istället.

Någon av skisserna av mig kommer, säger hon, att finnas med på vernissaget och utställningen 50 shades of white som kan ses i Lund 7-19 januari. Ta dig dit och se om du kan hitta mig! (På väggarna, alltså.)50 shades of whiteVi gör en sista posering, Ingela skissar vidare, och sen klär jag på mig. Nöjd. Glad. Tacksam för erbjudandet och att jag tog tillfället i akt. Jag har haft som tanke att kontakta studieförbunden och se om de har behov av en krokimodell, länge länge. Har aldrig gjort något av den tanken, men Ingela ger mig en boost och säger att det tycker hon bestämt att jag ska.krokimodell

En tacksamhetens tanke går till de krokimodeller som min momo tecknade och skulpterade av, som gav upphov till tavlor och skulpturer som minner om momo, om hennes konsnärliga öga och förmåga, Alla dessa alster som förgyller månget hus och hem. Tänk om jag skulle kunna göra detsamma för andra konstnärer? Och jo, på kuppen får även jag något. Tror jag. Vet kanske? En mer avslappnad relation till min kropp, min nakna kropp, med alla dess kurvor och veck. Ett sätt att uppskatta min kropp än mer, genom att se hur andra ser den. Släppa lite på förlåten. Omfamna, bejaka, älska än mer?

Vill något komma ur mig idag?

Publicerad den av
2

skriver i sängenSå sitter jag här. Igen. Har gjort merparten av morgonrutinen, med undantag för dagens sjua och den gröna smoothies. Det kommer, när jag väl lämnat sängen. Sängen ja, denna min borg! Jag älskar att dra mig på morgonen, ligga och läsa, skriva, meditera. Föresatsen för dagen är 30 burpees insprängt i dagens sjua, en fem-kilometerspromenad och att installera min transkriptionspedal, inköpt i höstas, men ännu inte testad. Idag ska det bli av. Under januari månad har jag lovat Anders och Anders att transkribera alla hittills gjorda intervjuer för Våra Berättelser, och utifrån det jag tidigare transkriberat – utan pedal – så ser jag fram emot att testa hur det går till med pedalen.

Jaha. Se där. Lite ville komma ur mig, trots allt. Det är ju ett sätt att bli bättre på att skriva. Att helt enkelt bara skriva. Oavsett om det som kommer verkar relevant, om det är sammanhängande, fyller något syfte, eller bara är blaj. Ut med det. Kanske går det att använda, kanske inte, men ju mer du gör dig till vän med processen, skrivandet, att låta orden flöda ut genom dig, desto bättre blir du på det.

Eller? Kanske inte nödvändigtvis? Men så som jag skriver, vilket också innefattar att jag läser det jag skriver, förbättrar det, putsar, byter plats på stycken, växlar från ett ord till ett annat, och sen publicerar, mer eller mindre varje dag, så stämmer det åtminstone. Jag skriver enklare, ledigare, och mer större flyt idag än för 4,5 år sedan, då jag började blogga. Och då har alltid orden varit mina vänner. Jag tycker om ord. Tycker om att läsa. Har tyckt om att skriva också, fast jag innan bloggeran inte skrev så mycket för egen del. Mest för mina arbets- och uppdragsgivare och det var helt andra typer av texter, det vill jag lova.

Gläds åt utvecklingen. Tycker så mycket om skrivandet. Läsandet. Utforskandet. Att inte riktigt veta vad som vill ned på pränt, och ändå skriva. Låta det komma, och ibland överaskas, för ibland är det riktiga små pärlor. Juveler att dela med världen, i hopp om att också andra kan få glädje av det. Kan lära sig något, få styrkan att ta ett första steg i en ny riktning, kanske vågar se sig i spegeln och möta det som syns där.

Jag hoppas det åtminstone. Det är vad skrivandet ger mig. Allt det där. Och mer därtill. Så förhoppningen är så klart att även du, som läsare, kan få dig till del en gnutta av den energin. Jag vet ju att det är så det funkar för mig, när jag läser något skrivet av andra, något som talar till just mig. Annat jag läser talar inte alls till mig, så det är givet att det finns de som inte får ut något alls av mina inlägg. Då hoppas jag du drar vidare och finner något som passar just dig, just nu; något som ger dig det tankespjärn och den värme du behöver för att på bästa vis nära dig själv på alla plan!

För det är grundstenen i att leva ett gott liv. Att nära mig själv, och därmed ge mig själv förmåga, styrka, kraft att bidra till att världen blir, än mer, den värld jag vill leva i – en värld av kärlek, värme och ljus.

Leva med hela hjärtat

Publicerad den av
3

När jag satt och reflekterade kring intentioner för året som komma skip, så dök wholeheartedness upp. Helhjärtat. Att leva, med hela hjärtat. Ordet/frasen stannade. Så det får det bli. Så som Brené Brown använder begreppet, så är det allomtäckande, och ger mig en ryggrad att luta mig mot, få styrka från, och växa med.

Att leva med hela hjärtat, helhjärtat.
För mig, så omfattar detta sårbarhet, medmänsklighet, integration och resilient, samvaro och kärlek, acceptans, glädje och skratt. Att leva ett liv. Inte överleva det. Utan leva det. Fullt ut. I upp- och nedgång, med tårar av glädje likväl som sorg, och att helt enkelt rida vågorna, göra det mesta och bästa av dem, att paddla när det behövs för att placera mig på precis rätt ställe för att kunna rida, rida och rida vågen som lyfter mig upp, som låter mig använda dess energi utan ansträngning… tills det tar slut. Och då börjar paddlingen igen.

Denna blandning, av ansträngning och lätthet, aldrig krystad, inte på ett sätt som dränerar energin. Resilient förvaltande, av mig, mitt liv, av att säkerställa att min onlyness tar plats i världen på bästa möjliga vis, till gagn för alla, hur det än må se ut.

Grandiost, kanske du tänker. Tror sig förmer än andra. Vem tror hon att hon är som skulle ha något att bidra med till världen på detta vis? Tja. Jag, liksom Marianne Williamson, tror att vi alla har det:

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud. Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig,
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

Så jag släpper mig fri, fri från rädslan att låta mitt ljus skina. Jag forester mig att (än mer!) under 2017 utforska att leva med hela hjärtat, wholehearted living, vilket enligt Brené Brown betyder:

”Ett helhjärtat leverne handlar om att leva våra liv utifrån en utgångspunkt av värdighet. Det betyder att odla det mod, den medmänsklighet och samvaro som krävs för att vakna upp på morgonen och tänka, Oavsett hur mycket som blir gjort, och vad som kvarstår ogjort, så duger jag. Det innebär att gå till sängs på kvällen och tänka, Ja, jag är perfekt och sårbar och emellanåt rädd, men det förändrar inte sanningen i att jag är värd kärlek och tillhörighet.”

leva helhjärtat2017 – mitt år för att – fullt ut – leva med hela hjärtat.

Värdig kärlek och tillhörighet – ja, det är jag – och det är du med!

Adjö 2016!

Publicerad den av
5

Sitter här i sängen och reflekterar över det gångna året. Som alltid när jag skriver dessa mina årsreflektioner så börjar jag lite sakteliga, minns inte så mycket… och sen fylls pappret på, med resor, upplevelser och lärandetillfällen. Ett efter ett läggs de efter varandra och bildar en fantastisk kavalkad över (delar av) det som 2016 burit med sig till mig.

popKatten Pop
För ett år sen flyttade han hem till oss, katten Pop. Denna fantastiskt trivsamma katt, som med sin charm lyckats vinna hjärtan både hos oss på Hasselbacken och på Riseberga i stort. Han går ofta och gärna promenader med oss, men generös som han är till sin natur, slår han lika gärna följe med andra. Så det är många som fått kattsällskap på promenader på Bulltofta det senaste året!

skriverSkrivretreat
Fick äntligen tummen ur att anordna min allra första, egna, skrivretreat i januari. Vännen Therese upplät sitt fina lilla gästhus i de småländska skogarna åt mig, där jag skrev, skrev, och skrev. En fantastisk upplevelse, som jag lovade ge mig själv kvartalsvis. Det föll – fast ambitionen kvarstår! – men det blev faktiskt ett andra skrivretreat i oktober, hos Sus i Sävsjö denna gången, där jag och Sara skrev, skrev och skrev på vårt gemensamma bokprojekt. Vi har bokat in flera skrivretreat under våren för att under året skapa allt det material vi anser oss behöva/vilja ha, för att ta projektet vidare.

Kulningskurs
Ja. Hur galet är inte det egentligen? En kulningskurs dök upp i Facebook-flödet, jag delade, lockades men velade, tills ovan nämnda Sara gjorde slag i saken och anmälde sig. Då bestämde jag mig för att kasta mig ut i det okända och sagt och gjort, i juni kulade vi i dagarna två, vid foten av Stenshuvud. Urkrafter släpptes lös, ska du tro!

Seattle/Vancouver-resa med familjen
Första saken på min Bucket List som jag faktiskt bockade av! Nästan tre veckor tillsammans i Seattle, på Olympic Peninsula, i Vancouver och med en kortare vistelse på Island än planerat som alltjämt var tillräckligt lång för att ge oss möjligheten att uppleva Blue Lagoon.bluelagoon_photo_1Och så vill jag passa på att tipsa om AirHelp, som hjälpte oss när planet hem från Island var fyra timmar försenat. Det slutade med att vi fick tillbaka en fjärdedel av resans totala biljettkostnad!

Separation
Hela året har varit ett turbulent år – inombords! – något som kulminerade i höst då jag och maken separerade efter fjorton år. Detta har resulterat i mången reflektion och otaliga tårar, men också rikligt med kärlek, närhet, skratt och värme, på så många plan. Jag gör mitt bästa för att vara öppen i den pågående processen, snarast än sluten. För vem säger att en kärleksrelation måste se ut på ett visst sätt? Varför inte skapa den form som jag och mina närmsta mår bäst av, oavsett om det avviker från normen eller ej?
Huppegupptäcksfärden fortsätter in i 2017, och ett vet jag – tillsammans tar vi ansvar för familjens väl och ve, något som känns väldigt bra.

Medvetna ValMedvetna Val
Boken! Vilken resa. Och vilka medresenärer jag fått äran att samskapa Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel med! Och äventyret fortsätter, var så säker. Jag ser fram emot det, med möjligt undantag för Bokmässan. Tog del av den nu i höstas, och passar gärna nästa gång. Kanske hade det mest med pågående separation och mycket privat ovisshet just då att göra, men oavsett vilket, det är för mycket energier i luften för mig, på sådana där ställen. Det kostar mer än det smakar. Fast jag fick ju ynnesten att äntligen träffa Klas Parknäs i 3D och det var minsann en riktig gåva!

God Man
Första Gode Barnet som fyllde arton och därmed inte fick ha kvar mig som God Man, lyckades jag få inskriven i gymnasiet, med nöd och näppe och tack vare flödande medmänsklighet. Andre Gode Barnet med PUT som fyllde arton i höstas har ett djävlar-anamma och en vilja som kommer ta honom långt. Är inte längre hans Gode Man heller, av samma skäl (God Man förordnas ensamkommande barn tills de fyller 18 år) men kontakt bibehålles, och varje gång vi ses så gläds jag! När yngste Gode Barnet fyllde tretton och två månader därefter fick permanent uppehållstillstånd (PUT), så grät jag tårar av lycka och lättnad. Allt detta värmer mitt hjärta!

Men emellanåt brister det. Har mitt ena föredetta Gode Barn boende i vardagsrummet där han sover på en extrasäng, sedan drygt två månader. I mitten av januari är det muntlig förhandling i Migrationsdomstolen som ett resultat av att vi överklagat Migrationsverket avslag av hans asylansökan. Vill be dig hålla oss i dina tankar – för oddsen att domstolen dömer annorlunda än verket är inte så bra. Men chansen finns, och den spetsar vi in oss på! Och om du, eller någon du känner, kan bistå med ett bättre boende än en extrasäng i mitt vardagsrum, så hör av dig, snälla!

Två bloggar och skrivandet
För ett år sedan separerade jag, äntligen, på språken. Min blogg hade då under ett par års tid varit ett sammelsurium av ömsom svenska, ömsom engelska inlägg och det kändes mest rörigt. Nu är det renodlat svenska respektive engelska, och det känns bättre. Skriver ofta på morgonen, och det blir liksom endera språket. Jag sätter mig, och något kommer ut, och ibland är det på svenska och ibland på engelska. Intressant det där. Jag tycker det är himla roligt att skriva, som du kanske förstått, och det finns fler bokprojekt på lut, så fortsättning följer…

Pop på promenadPokémon Go
I somras när vi var i Seattle släpptes Pokémon Go, varpå sonen raskt exproprierade min mobil och kastade bollar till höger och vänster. Satte själv igång ett konto men det var först när vi kom tillbaka till Sverige och vi löst sonens mobil-problem som jag började pokemona på rikigt. Och vilken glädje detta varit under hösten. Många steg har jag gått, både själv och tillsammans med sonen, och till vår stora glädje, nu under jullovet har vi äntligen fått sällskap av dotra också. Så nu kan du räkna med att vi fortsätter jaga Pokémons på Bulltofta! Ett lättsamt och anspråkslöst sätt att umgås med barnen, och samtidigt vara i rörelse i friska luften. Katten Pop går förresten ofta med oss på Pokémon-promenaderna, vilket ger en extra charm till det hela.

rågsurdegsbullarSurdegar
Plåtjobb på taket; plantering på framsidan; reparation av köksfläkt och byte av kylskåpslist; äntligen beställde jag hem rejält med ved. Surdegar som hängt med lite för länge på att-göra-listan, som nu är avbockade. Och faktisk surdeg dessutom! Gick en kurs i september med Jan Hedh, vars rågsurdeg med ursprung i San Fransisco 1969 numera bor och frodas även på Hasselbacken. Bakar minst två-tre gånger/månad, mest blir det rågsurdegsbullar, som är enkelt att ta fram styckevis från frysen när hungriga barn så önskar.

Våra Berättelser
Gick en walk ‘n talk med Anders Roos första veckan i januari, på uppmaning av Inga-Lill, som hade en känsla att vi behövde träffa varandra. Hon visste inte vad det kunde gälla, men och så rätt hon hade! Vår walk gav mersmak och det gav i sin tur upphov till Våra Berättelser. Projektidéen som Anders kläckt och börjat agera på, och sen bjöd in mig och Anders Nordgren att samskapa.

Projektet ”Våra Berättelser – vi som flytt(at) hit” är ett stort foto- och textprojekt där människor som berikat vårt land under mer än ett halvt sekel förmedlar sina berättelser. Den offentliga debatten handlar om rädsla, och fokuserar på svårigheter och kostnader. Det behövs ett material som visar vad de som flytt och flyttat hit har tillfört, men framförallt vilka människorna är.

Så beskriver vi det, detta viktiga och hjärtenära projekt, där jag kommer stå för texterna. Var så säker på att jag kommer berätta mer om detta framöver!

Häringe SlottSlottshelg
Ann fyllde jämnt och bjöd in nära och kära kvinnfolk till en slottshelg. Vi blev inte så många, och på sätt och vis var det precis som det skulle vara, för gudars skymning så välbehövligt det var. Att bara få vara, att vara hållen, i väninnors varma, förstående och samtidigt icke-mjäkande famnar. Jag vet att ni vet hur viktigt det var för mig, just där, just då, men ändå: tack, från djupet av mitt hjärta!

Stickandet
Händerna har fått börja arbeta igen. Skapandet är igång. Stickat mössa, pulsvärmare, disktrasor och tvättlasar i parti och minut, en jättefin sjal/halsduk och är i gång med en tröja. Minns inte senast jag stickade en tröja till mig själv… Men nu är det på G!

Burpees
Närmare bestämt 4806 stycken sen den 28 maj 2016, då jag hakade på en 100-day-burpee-challenge som en vän bjöd in till. De första 100 dagarna gjorde jag 3000 burpees, och sedan dess har jag bara fortsatt. Gör burpees varje dag – har inte missat en enda sen 28 maj! – och har alltså, under 2016, gjort sammanlagt fyratusenåttahundrasex stycken.

Detta, och mycket mycket mer, har 2016 gett mig! Jag sparar på alla dessa mina minnen från året som gått, och släpper taget om det jag inte behöver ta med mig in i 2017. Att gå in i det nya, med förmågan att släppa taget om det som inte längre gagnar – för att göra plats åt annat att komma!

Med den största tacksamhet skickar jag en hälsning om ett riktigt gott nytt år till dig som följt mig under året, i en eller annan form, och ser fram emot vad som skall ta form för oss alla under 2017.

Dagens Hell Yeah!

Publicerad den av
7

kalender 2017Suttit i ett par timmar och bläddrat genom det gångna årets foton på jakt efter foton på kidsen. Dags för den årliga traditionen – att välja foton till, skapa och beställa kalendrar för 2017 till nära och kära. Hela nitton stycken blev det i år.

När jag tryckt på BESTÄLL så surfade jag in en snabb sväng på Facebook, och minsann om det inte dök upp, erbjudandet jag inte kan motstå, dagens Hell Yeah: En vän söker krokimodell till nästa vecka!

Jag kastade mig på tangenterna och knappade in mitt Hell Yeah!
Ni förstår, för något år sedan så bara dök det upp, önskan att sitta krokimodell någon gång. Noterade det på min Bucket List, krokimodellsom jag inte skapat med någon större tankemöda direkt, men som ändock ville formuleras. Har bockat av familjesemester i Seattle (2016 – check på den!) och projektet lära mig plinkeplonka på gitarr är pågående sedan i höstas (tar lektioner i liten grupp varannan måndagkväll efter kören!). Och på tisdag kommer jag kunna bocka av ”Stå krokimodell” minsann. Och vem vet – kanske får jag blodad tand?

Välbefinnandet

Publicerad den av
5

Tillåter jag mig att följa känslan? Känslan, som är den jag vill följa, som jag tror livet är skapt för. Välbefinnandet. Detta medfödda grundläge, utgångspunkten för allt mänskligt liv, som vi sen helt i onödan sliter som djur för att komplicera. Som vi tror vi måste skapa. Lugnet. Stillheten. Klarsikten. Som om det kommer utifrån och måste genereras, och hårt jobb ska det dessutom vara, annars är vi inte förtjänta av det. Som om…

Så knasigt. Galet. Uppåt väggarna. För det finns där. Grundläget är alltid välbefinnande. Det behöver inte skapas. Vi behöver bara släppa taget så är det som ett flöte i vatten, det tar sig upp till ytan, helt av egen kraft.

Hur fick du det så tyst där inne? frågade Larry King en swami, berättar Krista Tippett i ett On Being-avsnitt. Swamin (en vis man) svarade: Det är redan tyst. Vi fyller vårt inre med oväsen och en uppsjö tankar som snurrar runt runt och ger upphov till en massa oljud. Men i grunden är stillheten, friden, välbefinnandet.Välbefinnande

Om det är vår grundinställning, och det tror jag stämmer, så är inte stillhet något vi behöver skapa. För det finns där. Redan. Alltid.

Det. Finns. Där. Alltid.
Släpp fram det!

Hvdvrk

Publicerad den av
3

Huvudet spränger. Halsen kliar och snuvan rinner. Förkylningen som vandrat runt mellan barnen de senaste veckorna har slutligen hittat in till mig. Motar förkylningsOlle i grind med ingefärsshot, honung, citron, och inte minst, vila. boldomaticpost_put

Men idag är en stor dag. Idag ska du, min tolvåring som nu blivit min trettonåring, få besked från Migrationsverket att du får stanna i Sverige. Permanent uppehållstillstånd ges du, av särskilt ömmande skäl, och dessutom – något som varit min farhåga – får du förbli tretton. Ingen åldersuppskrivning. Tacka gudarna för det.

Ett år har jag följt dig på din resa, ett år då så mycket hänt. Där din förmåga att tala svenska utvecklas dagligen, där du nu skriver sms till mig, på ”fonetisk svenska” mer än något annat, men jag förstår, jag kan svara tillbaka och vi kan ha en skriftlig konversation likväl som en muntlig.

Du som för ett år sedan knappt kunde skriva ditt eget namn, eftersom du, dina tolv år till trots, aldrig (!) gått i skola, aldrig lärt dig läsa eller skriva på ditt modersmål. Nu skriver du på två språk. Du som säger Matematiken är svårast i skolan, men också roligast. Jag tycker om det, men det är svårt!

Tonåringen med glimten i ögat. Denna glimt som funnits där hela tiden, mer eller mindre. Ibland djupt dold bakom ångesten, rädslan, förtvivlan. Ibland har den haft fritt spelrum och skänker glädje åt allt och alla runt omkring. Lite som Tingeling som flyger omkring och skvätter glitterpuffar över allt och alla, sådan är du, sådan är din glimt i ögat. En glitterpuff som ger hopp om en framtid. En framtid för dig. Du, min tolvåring som blivit tretton, som får stanna i Sverige. Du, som flyttade in i mitt hjärta och där kommer förbli, som jag av hela mitt jag önskar lycka till på vägen. Och var viss i att jag kommer finnas där på vägen, oaktat om jag förblir God Man, förvandlas till Särskilt Förordnad Vårdnadshavare eller bara får finnas där som en medmänniska. Du bor i mitt hjärta. Och mitt hjärta gläds åt beskedet från Migrationsverket. Och det gör att jag möter dagen med ett stort leende på läpparna, huvudvärken till trots!

Ovanstående skrevs 12DEC2016

Permanent uppehållstillstånd. Ja. Det får du. Av särskilt ömmande skäl. Det sätter dig i kategori G, som betyder att möjligheten till familjeåterförening är oerhört liten. När du förstår detta – fast förstår du det verkligen? Jag har svårt själv att förstå innebörden i den klassificeringen – sackar du ihop lite grann. Vi får information att kontakta Tillståndsenheten på Migrationsverket, innan vi pratar med offentliga biträdet för att se om det trots allt finns en chans i att överklaga själva kategorin. Fast jag tror det inte. Så oaktat den stora glädjen och lättnaden över att du nu kan stanna i Sverige så länge du lever om du så vill, så hamnar en rejäl dos smolk i glädjebägaren.

Kan du tänka dig, att vara tretton, inte sett mamma, pappa, syskon på 1,5 år. Inte veta var de finns. Och så få höra, att oavsett om kontakt upprättas, om Röda Korsets efterforskningar lyckas, så är chansen i princip obefintlig att din familj kan komma hit. Du kommer aldrig mer att få bo tillsammans med din familj. Kan inte sätta mig in i den situationen… jag kan bara ana vidden av förtvivlan och sorg, som bor där hos dig, mitt Gode Barn.

Synar förväntningarna

Publicerad den av
6

Jag vet att jag har dem. Förväntningar. På allt och alla. Förväntningar på hur de jag älskar ska vara, agera, uppföra sig, gentemot mig och andra. Jag har dem på mig själv med. Kanske ännu mer än på min omgivning?

Jag synar dem; vill gå på upptäcksfärd och hitta dem, som dolda skatter – för det kanske de är? Så länge de förblir i det dolda gör de egentligen ingen nytta, snarast tvärt om, så där faller måhända liknelsen en smula, men när jag väl grävt upp dem finns möjligheten att omvandla dem till överenskommelser, med mig, med dig, och därmed skulle jag kunna få reell glädje av dem. Kanske?

det här vill jagJa. Jag vill upptäcka dem, syna dem, sätta dem under lupp och se, om de är något att lägga krut på eller ej. Om det finns något i dem som jag verkligen vill. Om de är något att bygga en överenskommelse kring. Om det finns något av reellt värde i dem, något jag vill lyfta, med mig, och med dig, och se vad för typ av överenskommelse vi kan åstadkomma. Om det finns något i dem, som även du ser ett värde i. Om så är fallet, så är en överenskommelse en mycket bättre bas att stå på än förväntningen, som lägger fälleben på oss, på mig åtminstone, gång efter annan, stup i kvarten. För förväntningen bär inom sig att jag aldrig når över nollstrecket. Om den inte uppfylls, är jag på minus, och om den uppfylls hamnar jag på noll, för Jag förväntade mig ju faktiskt det!

Jag vill också belysa dem av ett annat skäl. Jag vill se om de överhuvudtaget är rimliga. Om de bygger på något jag vill, eller om de egentligen bara är ekon av andras röster, ekon som hörs inom mig, fast de inte hör hemma i mig. Får jag syn på dem, är det så mycket enklare att visa dem till utgången. Annars är risken att de hänger kvar, likt objudna gäster. Och varför skulle jag vilja ha det så?

Träningspass nummer två!

Publicerad den av
1

Vedhögen

Beställde hem två kubik torr björkved. Leverans måndag mellan 17-19. Check på den. Bortsett från att det låg två kubik ved på uppfarten när vi kom hem vid halv fem. Nåväl, vi puttade undan delar av leveransen så vi kunde komma förbi med cyklar och oss själva.

Pop får skjuts

Pop undersöker

Och idag. Då har jag och Mr B slitit må ni tro. Hade sån tur att leveransen tajmade med att skolan hade studiedag. B har kört skottkärrelass efter skottkärrelass med vedklampar runt huset till baksidan där jag stått och lassat in dem, snyggt och prydligt, inunder och bredvid mitt planteringsbord. Katten Pop var oss väldigt behjälpliga som synes.

Snyggt staplat

Efter tre arbetspass var vi klara! Men oj… vad jag redan känner att kroppen kommer vara öm överallt imorgon. Men det är det värt. Nu kan vi mysa med brasa så ofta vi vill.

img_1697

Vetedeg enligt Jan Hedh

Publicerad den av
1

Jan Hedh rabblade receptet till en vetedeg, och vi skrev febrilt för att hinna med och få ned hans erfarenhet på pränt. I fredags var det så äntligen dags att testa det, och jag bävade. Så himla mycket mjöl. Skulle jag verkligen baka en så stor sats? Men jo, varför inte. Ett försök kunde det väl vara värt åtminstone. Delade dock på degen, så halva blev till lussekatter (med 1,5 g saffran) och andra halvan kardemummabullar.

Fördegen färdigknådad

Fördegen färdigknådad

Fördeg i varmt vatten - sjönk som en stenSom jag slet och stod i. Och det mest radikala av allt, att kasta ner en deg i en bytta varmt vatten! Stod där redo att fiska upp den när den väl flöt till ytan.

Där flöt degen upp till ytan, vattenstinn!Sen började det riktiga slitet, att knåda in smör och mer mjöl i degen, något som visst kallas bortgöring, om mina hastigt nedplitade anteckningar stämmer? ett rejält träningspass fick jag!

Jäsning efter bortgöring.

Jäsning efter bortgöring.

Nästa tips: att pudra plåt med mjöl istället för bakpapper. Har inte fått in schvungen att kasta ut mjölet jämnt på plåten, så jag tog tesilen till hjälp.

Tips från bakproffset Jan: Pudra plåten med mjöl istället för bakpapper. Jan kastade galant ut mjölet så det blev jämnt fördelat över plåten, något jag inte lyckats med, så jag tog tesilen till hjälp istället.

På kvällen bakade jag och sonen ut degarna och det var en fröjd att arbeta med dem. Väldoften spred sig i husets alla vrår och jag njöt av julmusik och tillfredsställelsen i skapandet. Plåt efter plåt av lussekatter och kardemummabullar lades att svalna under kökshanddukar.

Lussekatter redo att åka in i ugnen

Lussekatter redo att åka in i ugnen

Färdiggräddade lussekatter

Färdiggräddade lussekatter

"Kanelbulle"lussekatter blev det också.

”Kanelbulle”lussekatter blev det också.

Vetedeg enligt Jan Hedh

Fördeg:

  • 1000 g mjölk 3%
  • 150 g jäst
  • 1500 g vetemjöl special
  • 100 g socker

Knåda degen i fem minuter. Häll varmt vatten i diskhon (ren så klart) eller en stor bunke och kasta ner degen. När den flyter till ytan tar du upp den igen. Och jo, jag lovar, det funkar, hur underligt det än känns att göra! Lägg degen på lätt mjölat bakbord och knåda i nedanstående ingredienser.

Bortgöring:

  • 500 g smör (aldrig smält smör! Gärna rumstempererat, men inte smält!)
  • 300 g socker
  • 40 g grovmalen kardemumma
  • 20 g salt
  • 900 g vetemjöl special

Knåda degen elastisk, låt vila i 30 minuter i en bunke. Stöt ihop degen och låt vila ytterligare 30 minuter. Forma därefter till bullar i den form du önskar. Låt vila innan du bakar ut bullarna i varm ugn (Jan gav ingen ugnstemperatur, men alla andra recept jag fick av honom på brödbakningskursen skulle bakas i 250 grader varm ugn. Jag bakade ut mina lussebullar i 225 grader dock… fegade lite!).