Följer Caspian till bussen. Barfota.
Vinkar adjö. Lurar i öronen, musik på och så dancewalk:ar jag mig längre bort… innan jag vänder hem.
Tar så cykeln till butiken.
Barfota.
Medvetet. Vill inte ha något mellan mig och marken.
Vill känna. Allt.
Hudlös.
Metaforiskt.
Naken, utan mask, sårbar och samtidigt står allsköns upplevelser tillbuds, just därför.
Det är en risk.
Jag tar en chans (många?).
Tar mig fram till gränsen (!händelsehorisonten!)… och väl där, ett myrsteg bort, öppnar sig möjligheter… Allt jag någonsin vågat drömma och fantisera om.
Kan jag undvika att ta sista myrsteget?
(Nej. Jo. Men vill inte undvika det. Vill! Gör! Nu.)
Befinner mig hos själssöstra mi och står framför hennes bokhylla. Suktar efter att få låta mig uppslukas av än den ena, än den andra boken. Böcker som lockar, som finns på min Goodreads att-läsa-listamin Goodreads att-läsa-lista, och massor av böcker som ännu inte hamnat där men som nu, när ögat faller på dess lockande bokryggar – alla dessa fantastiska titlar! Och författare vars namn väcker igenkänning och nyfikenhet av ett eller annat skäl – borde berika den (som om den behövde berikas mer… Ja! Klart den ska fyllas till brädden!).
Påminns jag plötsligt om dagens utmaning på Instagram, som jag följt alla dagar i juni hittills. Letar fram originalinlägget om #bokpassionen och läser:
6. En högläsningsbok.
Så ögat glider mer medvetet över bokhyllorna på jakt efter en bok att högläsa. Dras till de böcker jag läst. Och det är många. Själssöstra sa jag av en anledning – och jag menar det! Tummar lätt på Lasse Berg och de två första böckerna om Kalahari, tvekar liten, men så: Ja! Där är den!
Valet känns sjävklart inte minst denna dag, Sveriges nationaldag:
Vägmärken av Dag Hammarskjöld.
Den skulle jag mer än gärna både läsa högt och få läst högt för mig! Boken som har den så skönaste vackraste av fraser, en fras jag tom bloggat om:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”
Städa, städa, städa.
Det här med att vara AirBnB-värdinna tar på krafterna. Putsar tom speglar och passar på att plocka ner (och putsa!) vinter-innerfönsterna i köket.
Bär ner dem i källaren och får syn på sidan av frysen, där jag skrivit ’Hello, sunshine’ inom ett hjärta, med svart whiteboardpenna. Det blev aldrig riktigt snyggt så jag tar tillfället i akt att ta bort det med fönsterputsen.
Tror jag ja.
Det som funkade finfint på whiteboardtavlan går bet på frysen. Så jag tar fram en röd whiteboardpenna och gnuggar noggrant in det över alla spår av min frys-hälsning. Tar fram trasan med fönsterputs igen och börjar torka bort det röda och också det underliggande svarta intorkade, är teorin.
Det funkar dåligt kan jag meddela. Det röda smetar ut sig istället för gå bort. Blir lätt desperat och gnuggar sonika ut allt det röda så det blir jätterött och jättefullt.
Tar fram nagellacksborttagningsmedel, och har tillräckligt med sinnesnärvaro att testa i bakkanten av frysen. Dålig idé! Den förstör frysens ytterskikt.
Googlar.
Tar fram T-röd. Testar också det på ett hörn, händer inget med ytskiktet men tyvärr knappt något med den stora röda flammiga blaffan mitt på frysen heller.
Gnuggar, gnuggar och gnuggar lite till. En flyktig tanke av att förbanna mig själv för att jag överhuvudtaget skrev på frysen, men än mer att jag skulle ge mig på detta just nu, med AirBnB-gäster på ingång…
Tar fram galltvål. Gör inte mycket skillnad det heller. Mer än att jag ser att mekanisk nötning nog kommer göra skillnad, om jag gnuggar en timme eller två eller tio.
Hämtar så ett suddgummi. Tänker att det kan inte bli värre i alla fall. Och helt rätt. Det börjar försvinna. Ja! Det funkar. Suddar. Tar ett foto. Suddar, suddar och suddar tills jag har ont i tummen! Med suddgummits hjälp får jag bort 90-95% av det röda. Och lika mycket av det underliggande svarta.
Torkar av med trasa en extra gång och vet med mig att jag ska sudda ännu lite till, men nu är det tillräckligt presentabelt, så jag nöjer mig.
Inser samtidigt att ibland blir det inte så bra. Men vad det än var som blev mindre bra, så blir det inte ett dugg bättre av att jag bankar på mig själv!
Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.
Maj har flugit förbi i raketfart, och vilken underbart härlig, fantastiskt, utvecklande månad det varit sen då!
2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:
* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:
* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:
* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:
Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Månaden har varit så späckad att jag inte får in den på ett foto… utan drar till med två! Pilotomgången av 60 timmars tankespjärn gick av stapeln 8-10 maj och både inför, under och efter har #tankespjärn varit i fokus så klart! Vilken grej. Vilken ynnest! Trädgården frodas och jag får hjälp av goda och kunniga vänner med gröna fingrar – vilken skillnad det gör! Jag inspirerades av Michel och Mariella Issa, har spånat med Janine som dessutom startat Skåne Networking Community på FB som fullkomligt exploderade ur startblocken!. Har sjungit av hjärtats lust (Gaaaalen!), kallbadat (tom på körens sommarfest!) och varit på TEDxSlottsparken-repetition (jag ska vara moderator, ska bli så grymt kul! Går av stapeln 14 juni 2019, livesänds, så håll utkik!), varit på begravning, sett Guds olydiga revben efter boken av Gunilla Thorgren med samma namn – och blev fullkomligt wow:ad! Dessutom hade jag och Monika grymt kul på Party-a-long med Dirty Dancing på Spegeln. Utöver detta har jag hunnit med mycket jobb inklusive en heldagsinspektion från Läkemedelsverket ute hos kund, har städat hus så det stod härliga till, tagit foto och lagt ut det på AirBnB, lagt ut en drös saker till försäljning på Shpock och blivit Särskilt Förordnad Vårdnadshavare till mitt allra första Gode Barn. Stort!
Hinder? Möjliggörare?
Lekkamrat? Fängelsevakt?
Hejarklack eller mobbare?
Vad vill jag vara för mig själv?
Och vad gör jag för att vara det jag vill vara?
Möjliggörare. Lekkamrat. Hejarklack.
Är jag alltid det? Är jag inte mitt eget främsta hinder emellanåt? Agerar min egen fängelsevakt och mobbare? Jodå. Det händer. Hinder oftare än mobbare, fängelsevakt är en roll jag ikläder mig emellanåt också. Men det som händer när jag väljer möjliggöraren, lekkamraten, min egen främsta hejarklack:
Att ge mig själv lov att leka. Att utforska. Att ta del.
Att njuta. Att skratta. Röra mig. Dansa. Sjunga med till musiken!
Vid Gud, så mycket härligare livet blir när jag ger mig själv utrymme, tillåtelse, uppmuntran, att vara allt det där. Den lekfulla. Den utforskande. Den deltagande. Den njutningsfyllda, som skrattar högt och innerligt och låter kroppen röra sig när den så önskar. Den som dansar gladeligen, utan minsta tanke på hur det ser ut, på att hålla tillbaka, på att inte ta för mycket plats. Dansa, av lust och liv, sjunga för fulla muggar – att leva.
Vad vill jag vara för mig själv?
Den som på alla sätt bidrar till att jag älskar att leva livet!
När det ena leder til det andra som i sin tur föranleder det tredje… händelsekedjor som sätts igång och ett tu tre har hela dagen gått!
Vill lägga ut hus (och katt – får man det ens?) på AirBnB.
Behöver bilder. Representativa och samtidigt fina, så klart.
Därför vill jag städa och röja.
Det här har jag tänkt på ett tag. Men så, ett tu tre, hörde jag mig nyligen lova, att jag innan veckan är till ända ska ha lagt upp huset på AirBnB. Och då var det liksom inte mycket att be för…
Så jag har dammat. Skurat toa, badrum, tvättstuga, kök. Passade på att lägga ut lite prylar som ska väck på Shpock och FB. Fortsatte med dammsugning, tre våningar, med start uppifrån. Och när jag så var klar i källaren… tittade jag bakom badkaret. Attans… det där är husets främsta sorgebarn, som i princip aldrig städas… men nu så. Det var liksom lika bra att fortsätta på inslagen väg. Så jag drog ut badkaret, beväpnade mig med skurhink, -borste och -trasa och skred till verket.
Nu känner jag mig slut. Och nöjd.
Hoppas bara på lite solsken så jag kan få lite glada solbelysta bilder imorgon!
Och ärligt talat, jag roade mig under städningen med att i huvudet författa texten till min hus-listning. Blir bra ska ni se, och blir definitivt ”på mitt vis” snarast än ”så där som alla skriver”. Lite roligt ska jag väl få ha när jag slitit så dant?
Sommarfest med kören i Simremarken, ett stenkast från havet. Mellan middagen och efterrätten drog halva gänget ner till bryggan rakt nedanför huset. Jag med lånad handduk. Skönt väder efter en höstruskig dag… efterdyningarna av dagens blåst märktes rejält ute på bryggan.
Men vad tusan!
Har jag lånat med en handduk så har jag.
Klart jag ska kallbada!
Nöjd och uppfriskad efter kvällens kallbad!
Så jag börjar strippa, tar mig naken nedför stegen, ner i vattnet. Skönt! Ligger i en 30-40 sekunder, sen kliver jag upp. Mest för att inte mina fina körkollegor som stod och huttrade på bryggan skulle lida alltför länge. Känslan av här skulle jag kunna stanna länge, länge följer mig.Inte bara har jag vant mig vid det kalla badet (eller den kalla duschen), utan jag har kommit att njuta av det. På riktigt. Det ä r skönt, och framför allt, det är något helt annat att plurra i 10-gradigt vatten (det börjar bli väl varmt! Frågan är var gränsen för kallbad går? Vet du?) eller +20-gradigt dito, det går inte att jämföra mer än att du blir blöt.
Nyckel till njutningsfullt kallbad: andningen. Djupandas (gärna en vända Wim Hof-andning före, men framför allt under tiden) och låt dig slappna av. Där finns Zonen, och bäst av allt: den tar inte slut när jag kliver ur vattnet utan stannar kvar i mig en lång stund efteråt.
Ljuvligt!
Jobbade i trädgården tillsammans med D. Drog ogräs ur sorgligt försummade odlingsbäddar, strödde ut blodmjöl, täckte med tidningspapper, vattnade, på med en halv säck kogödsel/bädd, krattade, på med en säck jord/bädd, krattade på nytt ut det jämnt och fint, vattnade lite till och satte sedan ut förkultiverade pumpor och grönkål, allt under ett ständigt böljande samtal om det ena och det tredje.
Ann Heberlein, Publicistklubben, Navid Modiri, #metoo, Gaia, Greta Thunberg och klimatkrisen, medvetenhet, en idé om en podcast, katten Pop och det faktum att jordärtskockor älskar äpplen, så med fördel planterar jag sådana i bädden som ligger precis vid ena äppelträdet. Högt och lågt, stort som smått.
Men så, ett tu tre sa han något som fick mig att stanna upp:
Du kan inte ge illa vid dig,
du kan bara ta illa vid dig.
Just så är det!
Därmed inte sagt att jag inte kan bete mig som ett svin, för det kan jag så klart. Men det är en annan sak. För oavsett hur jag beter mig, så har du fortfarande valet om du ska ta illa vid dig eller ej.
Som en av de sista aktiviteterna under 60 timmars tankespjärn skrev vi brev till varandra. Jag delade ut tre papper till var och en. Det kändes högtidligt när jag satte penna till papper, skrev första namnet, och lät mina känslor i form av bokstav efter bokstav flöda ur mig. Tog sedan papper nummer två, skrev andra namnet, och lät nästa brev ta form. och slutligen på papper nummer tre gick jag loss i text till deltagare nummer tre.
Känslan av att detta inte var något jag ”bara rev av” oerhört stark i mig.
Högtidligt. Avsiktligt. Fokuserat.
Att under ett par minuter lägga hela mitt jag i denna aktivitet, att formulera något, ett budskap, en spegling, en reflektion, en känsla av något jag verkligen vill förmedla.
När jag var klar vek jag breven så att endast namnen syntes. La handen lite lätt på dem, och kunde känna energin jag laddat dessa brev med. Kärlek. Omsorg. Glädje och tacksamhet. En påtaglig ömsesidighet då detta är tre själar som alla, på sina respektive och alldeles unika sätt (onlyness!), inspirerar mig.
När alla var klara satte vi oss runt bordet i det vackra hus vi spenderat tre dagar i gemenskap i, delade ut våra brev, och öppnade så, under tystnad, dessa våra brev.
Jag tog fatt i ett av dem. Läste.
Drog efter andan, berördes, rördes.
La det åt sidan, bara för att plocka upp brev nummer två.
Samma känsla här. Vilken gåva! Någons innerligt genomtänkta ord, om just mig.
En innerlighet som rörde mig till tårar.
När jag kom till brev nummer tre föll tårarna, bröstkorgen fylld till brädden av mitt svällande hjärta, en tacksamhet över att just jag, just nu, fått dessa tre fantastiska själar att samskapa världens första 60 timmars tankespjärn med.
Tittade upp och såg min reaktion inför mina tre brev speglad i de andras ansikten och hjärtan. Tänk, så lite det krävs för att ge något av värde – en reflektion, en spegling, ett budskap i valfri form, i detta fallet som ett brev – till en annan själ!
HERO - the coach 