En av de saker som jag förändrade i övergången från före-Helena till efter-Helena är att jag medvetet slutade att ta fajten på insidan. Jag hade till dess burit på en massa, agg, sorg, ilska, uppgivenhet, förtvivlan, besvikelse osv, som jag mer eller mindre inte släppte ut, utan jag bar det inombords. Jag är ganska säker på att det pös ut så omgivningen märkte det, men jag släppte liksom inte på förlåten och berättade för någon hur jag mådde, utan den konversationen hade jag enkom med mig själv.

Och vet du? Det är oerhört tungt. Det är något jag inte önskar min värste fiende, och det är dessutom något jag skulle önska att vi förmådde ändra på, rent strukturellt, för nånstans har vi gått snett i samhället. För varje barn är omgiven av vuxna i olika roller, men lik förbannat finns det ofantligt många barn som gör just så här. Tar fajten. På insidan. Och det är förödande!

För egen del gick jag möjligen från en ytterlighet till dess motpol, från att ha burit allt på insidan, till att släppa ut allt till alla. Det sistnämnda har jag slutat med. Numera är jag mer restriktiv med vem jag pratar om sådana här viktiga, men ganska privata saker med, men i gengäld har jag desto fler som jag kan göra det med.

Läste en artikel för inte så länge sedan som lyfte det faktum att vi faktiskt är oförmögna att hjälpa oss själva i samma utsträckning som vi kan hjälpa en vän. Gentemot oss själva är vi blinda; vi ser inte det som skulle vara självklart att föreslå för en god vän i samma situation. För mig blir det ytterligare ett bevis på att vi behöver varandra, och att bästa sättet att hjälpa mig själv, det är genom att ta hjälp av nära och kära. Eller professionella för den delen, det finns många alternativa vägar ta finna den hjälp just jag behöver. Dock tror jag det är viktigt att hålla två saker i åtanke:
1) Jag är hel. Jag är inte trasig. Jag har inom mig allt jag behöver. Och det gäller oss alla.
2) Jag har nycklarna till mina inre dörrar, även de som är förslutna. Jag kan ta hjälp av andra att hitta nycklarna, men endast jag kan låsa upp dem.

Sedan jag slutade ta fajten på insidan så mår jag så mycket bättre. Först nu när jag skriver detta inser jag vikten av denna förändring i beteende fullt ut. Jag hade definitivt inte varit där jag är i livet om jag hade fortsatt ta fajten inombords. Finns inte en chans.

Människan är en social varelse, och vi är inte skapta för att klara oss själva. Vi behöver varandra för att må bra. Vi gör varandra bra helt enkelt, som Pia Sundhage säger. Det betyder inte att du behöver släppa in alla i ditt inre. Inte alls. Men någon. Och jo, det händer att jag släpper in en människa som jag kanske inte borde släppt in. En människa som river runt där inne och åsamkar mig lite skada, eller åtminstone lite oordning, istället för att hjälpa mig leta efter nycklar. Det händer. Så jag blir allt bättre på att välja vem jag släpper in. Men likväl blir jag förvånad ibland. Jag tänker dock aldrig sluta släppa in människor, för jag vet att det värsta jag kan göra vore att återgå till att ta fajten. På insidan. Enkom. För mig var det ett sätt att sakta förgöra mig själv, och det tänker jag aldrig mer vara delaktig i.

Vem släpper du in?