Igår flög jag hem från Almedalen, en intensiv vecka är till ända. Underbart, roligt, inspirerande, utmattande, fnittrigt, varmt, kärleksfullt och ömsint, med- och mothåll och en massa möten, kramar och wefies. Men trött är jag oavsett, det erkänner jag gladeligen.

På flygplatsen slog det mig att jag låst in min plastpåse med vätskebehållare som ju måste ligga synligt under säkerhetskontrollen. Eftersom jag inte checkade min resväska så låste jag upp, drog fram plastpåsen i fråga, stängde väskan och satte på hänglåset.

I ungefär samma nanosekund som hänglåset gick i lås slogs jag av insikten att den lilla nyckeln inte var i mina händer, eller fickor, och inte på bänken bredvid väskan. Nähä. En naggande känsla sa mig att den troligen låg inuti väskan.

Nåja, ett pyttelitet hänglås som inte vore så svårt att få upp oavsett, och hemma har jag en reservnyckel, så lika glad för det var jag, men dock… det kändes liksom som ett tecken. Ett tecken på att det är dags att varva ner, vila lite, och ta semester.

Nu ska jag inte ta semester än på en vecka, men har som tur är förmånen att styra min tid själv, så nog tänker jag dra ner på tempot, det ska gudarna veta.

Och jo. Väl hemma rotade jag fram reservnyckeln och fann rymmar-nyckeln. Den låg där jag trodde. Onekligen ett tecken att det är dags att trappa ner lite, eller hur?

Som tur är var hängmattan framtagen och bäddad åt mig vid hemkomst.