För mycket?

Detta ständiga tvivel.
Är jag för mycket?
Är jag för på?
Om jag säger vad jag vill – skrämmer det bort? Eller tvärt om, är det lockande? 

Och så andra sidan av myntet:
Ja, för i h-vete, klart jag är för mycket. Jag ÄR mycket. Punkt. Och stolt över det. Jag är inte för alla. An acquired taste, definitivt.
Och givet det, så är jag så inihelvete för liiiite på snarast än motsatsen.
De som skräms bort, ja, det är de som ska skrämmas bort. Det är de som inte förmår famna mig.
I allt jag är. Allt jag gör.
Jag. Med stort J. 

Och i nästa stund… men jag vet ju inte hur man gör?
Har inte lekt den här leken på många år… om ens någonsin, egentligen?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag är fel?
Tabbar mig, trampar i klaveret, gör något som jag inte borde göra? 

Och sen, tillbaka upp igen:
Äsch, jag vill ju lära mig. Finns ju inget bättre tillfälle än just här, just nu, att lära mig.
Leka, experimentera, testa. I ord och handling.

I utforskandets namn – var går gränsen? Finns den? Skapar jag den inte själv? För jag har ju inte en susning om hur jag tas emot av någon annan, det enda jag kan, det enda jag ska, är att vara ärlig gentemot mig. I varsam samvaro med mig själv, lyhörd för nyfikenhet och behov, för begär likväl som rädslor. 

Vad jag lär mig mest av?
Ja. Inte är det av att hålla tillbaka.
Spela liten. Krympa mig. Eller den andre för den delen. 

Och ändock… nästan skrämmande så tydlig och ständigt pockande rösten inom är, den som säger: Akta akta, nu är du för på, nu vill du för mycket, lugna dig, du skrämmer bort om du är för på. Vänta på en krok från den andre! Kasta inte ut krokar själv, absolut inte uppenbara sådana, möjligen lite försynt smådolda, för då blir ditt budskap tveksamt och upp till tolkning. Och då kan du glida undan. Tryggt och bra. 

Jag är kvinna.
Detta mitt tvivel handlar om relationer. Om dejtande.
Om att sakteliga och trevande börja nosa på andra människor. 

Är det fler kvinnor som känner igen sig? Finns det kvinnor som inte känner igen sig? Och män? Är detta typiskt kvinnligt, eller är det allomgiltigt, oavsett könstillhörighet?

Och vad handlar det om egentligen?
Är jag (och du?) så subtilt hjärntvättade att göra oss själva små istället för att stråla, så där som bara jag (och du!) kan stråla?

I hela min existens

När jag målar fläker jag ut mig i hela min existens.

Så skrev hon i ett inlägg på Facebook, Emma Karlsson, och jag hajade till.
Precis. Precis så är det! Fast för min del blir det:
När jag skriver fläker jag ut mig i hela min existens.

Jag.
Som jag är.
Med fördelar och nackdelar.
Med sår, skavanker och sårbarhet.
I form, förundring och förändring.
Naket, nära och nyfiket.

Hela min existens.
Behov. Glädjeämnen.
Det jag gläds ohämmat åt, likväl som det jag skäms för.Foto av Anders Roos: Jag går naken ut mot bryggan för ett kallbad
Varför hålla tillbaka? Enda skälet jag ser vore risken för att du utnyttjar min öppenhet, gör våld på min tillit, skadar min medvetet naiva inställning till allas goda vilja.

Tillräckligt gott skäl för att avstå att dela?

Nä.
Jag tycker inte det.
Jag känner inte det.
Vill inte längre styras av rädsla.
Inte. Längre.
Har. Alltför länge. Slut med det. Nu.

Vill låta kärleken vara min ledstjärna, den som säger att kärlek är allt. Allt är kärlek.
Och därför är det inte är farligt att fläka ut mig i hela min existens.
I skrift. I tal. I sång. I vad-helst-tillfället-tarvar.
För jag är du. Du är jag. Vi är Ett.

Där har jag ett tillräckligt gott skäl för att vilja dela.
Ett där rädslan får stå tillbaka för kärlek och tillit.

Att inte hålla inne. Av rädsla.

Jag skriver för att få syn på mig själv.
Visst publicerar jag. Annat hamnar i träda, i väntan på dagen då det är läge att publicera. Om den dagen någonsin kommer…

När jag publicerar det jag skriver för att få bekräftelse, sympati och uppmärksamhet, då går jag snett. Jag skriver inte för att skapa drama, även om skrifter om drama ofta lockar och drar mer än mina mer reflektiva texter och vardagliga betraktelser.

Det är verkligen så att mitt skrivande hjälper mig att få syn på mig själv. Jag blir varse mig, mina känslor, tankar, farhågor, rädslor, likväl som mina glädjeämnen, insikter och behov.

Så – kanske du tänker – då har du skrivit hela livet?

Jag har ju inte det.
Dagbok har jag aldrig lyckats med.
Skrev journal under något år strax innan jag började blogga, och även under ett år av coaching med Carla.

Fast… det är något med själva publicerandet som har gjort att jag på de 6,5 år som gått sedan jag började blogga, har publicerat snart 2200 inlägg. Fler texter än jag någonsin skrivit för mig under hela mitt liv. Och det paradoxala är, att jag verkligen skriver för mig, nu. Men drivkraften (vanan?) kom sig av det dagliga bloggande jag drog igång i januari 2013. Först då lät jag mig själv verkligen få ta del av den glädje, den utveckling, det lärande, som dagligt skrivande innebär för mig. Utan intentionen dagligt bloggande hade jag aldrig landat där jag är idag. Finns inte en chans.

Det i sig ger vid hand att intentionen fortgår. Jag återbesöker den med jämna mellanrum, och värdet jag får ut av att skriva, dagligen, och dela, dagligen, överstiger vida energiåtgången att göra det. Inte varje dag, ibland kostar det på, men medelvärdet på sikt, definitivt. Så jag fortsätter blogga, eftersom det är en av de avgörande nycklar jag har för att låsa upp dörr efter dörr, port efter port, fängelsegrind efter fängelsegrind, som släppt mig så pass fri som jag är idag. Fri i sinne och själ, fri att vara jag, allt mer, för varje dag som går. Att publicera denna min resa, i form av blogginlägg om allt mellan himmel och jord, om allt som rör sig i mitt medvetande, och därmed förvägra mig själv den falska tryggheten som kommer sig av att fortsätta vara i det fördolda, gömma mig, bakom fasader, bakom murar, bakom lager på lager av begränsande berättelser.

Det där är precis vad det betyder (för mig) att vara i varsam samvaro med mig själv, samtidigt som jag väldigt sällan befinner mig långt från händelsehorisonten, denna gräns mellan det kända och det okända, mellan det som finns och det som kanske kan komma att finnas… om jag bara är villig att ta ett kliv ut i det okända, på tillit.

Att inte hålla inne. Av rädsla.
Att inte bygga nya fasader, eller putsa på gamla befintliga, utan snarast medvetet, och öppet, riva ner de existerande. Och gud förbjude att jag bygger nya! Hamnar jag i en situation som är så destruktiv för mig att jag tvingas bygga fasader för att skydda mig – då hoppas jag ta ansvar för eget välbefinnande och avlägsna mig från sagda situation, eller göra vad annat jag månde göra för att ge mig själv sammanhang som gagnar och inte skadar.

Så vad avgör vad jag publicerar, eller för den delen när?
Vad bestämmer vilka av mina skapelser som jag avstår från att skicka ut i världen?

Jorden krymper och universum öppnas

Stora händelser inträffar emellanåt. Såsom…

Födelse.
Död.
Giftermål.
Skilsmässa.

Det där är några av de mer uppenbara stora händelserna i livet. Men det finns fler. Händelser som gör att jorden krymper och blir väldigt liten, samtidigt som universum öppnas, redo att bli utforskat.

Mönster bryts, begränsande berättelser slutar vara sanna, ett liv levs – fullt ut.

Berättade för D som, klok som alltid, sa (parafraserat) Skriv, skriv, skriv, om allt som precis inträffat. Skriv till dig själv, och öppna brevet tidigast om ett år. Skriv, som en gåva till dig.

Så jag tände ett ljus, fyllde på med varmt vatten i min temugg, och skrev, skrev, skrev. Tre fulla sidor. Till mig. Om en händelse som krypte jorden och gjorde den liten. En händelse som öppnade universum på vid gavel, redo för fortsatt utforskande.

Av mig.

Universum.
Här kommer jag!

Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]

Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning mars 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Mars. Vilken månad! Och den är redan slut dessutom, med råge.
Har hänt enormt mycket i mars – i mig, med mig.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅på den. Snart 1700 sjuor på raken…
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor: 1 löprunda även under mars månad. Tar en runda när och där jag känner för det.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 1 kallbad som å andra sidan innebar två plurr.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!): 7/10 kurstillfällen avklarade, inte missat en enda.
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat nästan 6 mil och cyklat knappt 31 mil.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 17/75 böcker. Bloggat om I det sista regnet (bok 3 av 12 på svenska) och engelska motsvarigheten är A fine balance.
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Missat gitarrplinket tre dagar i mars, och har slutat ställa klockan på tio minuter. Ibland blir det bara en låt, ibland två, ibland tre. Så fullt ut tio minuter per dag blir det inte alltid, men det blir, oftare än inget! Och snart sitter Utan dina andetag utantill, och Shallow som är senaste låt-läxan är på god väg den med, bara för att jag tycker så mycket om den!
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: 9-10 samt 23-24e mars höll jag digital sabbat. I april siktar jag på digital sabbat 12-13 och 19-20.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: ännu bara på snackstadiet, men det finns lite roliga idéer. Kanske en eller ett par digitala skrivretreats vore något? Tankarna från januari kvarstår.
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig: ✅
  • blogga dagligen: ✅
  • börja podda: Alltså… inledande avsnittet klart, upplagt på Soundcloud, och ytterligare tio avsnitt fiffade… men iTunes ratade mig. På kryptiska grunder med en hjälptext som inte gjorde mig klokare. Så jag skrev om. Ratad igen. Skrev om igen. Ratad igen… så då lusläste jag den där hjälptexten ännu en gång och skrev om igen, på lite annat vis. ”Submitted for review” i över en vecka, över månadsskiftet… men idag (4 april) så är den ”Active”! Whoop. Oj liksom – men det får jag skriva mer om i nästa månadssummering ju! *cliffhanger*
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Spinner tankar men inget som konkretiserats. Än.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅I januari och mars nådde jag målen, inte i februari.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: ✅Inte utan att en genomlysning om så bara månadsvis verkligen gör skillnad i medvetenhet kring vad jag har, såväl in som ut! Rekommenderas verkligen.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: bror och svägerska på blixtvisit i Sverige så jag och husets yngste drog till Vejbystrand ett knappt dygn (där jag är så där typiskt mamma-skämmig att jag ställer mig på Stortorget i Ängelholm och d a n s a r tills bror, svägerska, mor och moster anländer med buss – husets yngste måttligt road. Ängelholms invånare drog på smilbanden vill jag lova!), bror som ger introduktion i grundläggande släktforskning med hjälp av appen Ancestry, fiffar det sista av podden och spelar in ett introduktionsavsnitt till densamme, åker på vernissage och ett slottsdygn med mina allrafinaste fruar, kläcker och börjar arbeta på idéen om mitt hjärtebarn i ett coachsamtal med Dave, har en hel helg ägnad åt Stabat Mater med konsert både i Danmark och i Malmö likväl som ett efterföljande sopphäng hemma hos mig för släkt och vänner som kommer på konserten i Husiekyrkan, lyckas få till ett kallbad trots att det blåster storm (minst!), coachar, promenerar, njuter solsken och cykelturer och i stort: lever livet!

Tankespjärn, mitt hjärtebarn!

Första kontakten
Den tredje februari 2013 stötte jag på ordet tankespjärn för första gången och omgående kände jag på mig att det skulle bli ett favoritord. Mycket riktigt. Så blev det! Jag har pratat, skrivit och levt tankespjärn sedan dess, och mitt liv är bättre som ett direkt resultat av detta.

Fast ärligt talat så har jag levt utifrån dess andemening sedan slutet av augusti 1999, då jag, på grund av omständigheter, tog tillfället i akt att göra två saker. För det första frågade jag mig Tycker du om den du är? För det andra vågade jag svara ärligt. Svaret löd Nej för hundan, jag är så kopiöst trött på mig själv! och på den vägen är det.

Sedan dess har jag utvecklats, expanderat, förändrats (eller kanske snarare blivit mer av den jag faktiskt är, under alla skal som jag själv liksom omgivning gladeligen uppmuntrat mig att dölja mig bakom) och har, som ett direkt resultat av denna upptäcktsfärd gått från att vara den mest negativa person jag någonsin träffat, till att vara en helt annan person. Öppnare, nyfiknare, gladare och defintivt mer energisk och sprudlande.

Vad betyder tankespjärn?
Det är ungefär som att gå till gymmet. Fast det är hjärnan som får ”lyfta tungt” istället för kroppens övriga muskler. Jag menar inte att lösa Sudoku, korsord eller en matte-kluring. Tankespjärn är något som vrider och vänder på världen som jag förstått den. Gör att jag granskar, ifrågasätter, befäster eller omvärderar mina tankar, värderingar och trossatser. Vidgar min förståelse för världen och mig själv, ökar min begreppssfär och gör att jag får syn på sådant som jag ännu inte förstår.

Kort sagt så spränger tankespjärn ramarna för mina inrutade tankebanor. Möjliggör för mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom de begränsningar jag vallat in min upplevelse av verkligheten med.

Mitt hjärtebarn föds
I ett samtal med min engelsktalande coach Dave, så berättade jag vad tankespjärn är, vad det innebär och har inneburit för mig. Jag sa att om du googlar tankespjärn så dyker jag upp (och en massa goda vänner till mig!). Sen frågade jag vad tankespjärn skulle kunna heta på engelska, bara för att få ett rappt svar tillbaka: Spelar ingen roll, använd tankespjärn!

Och där trillade poletten ner! Klart jag ska använda detta mitt favoritord, oavsett vilket språk jag talar på. Jag menar, inte ens på svenska är tankespjärn ett egentligt ord, utan en ordsammansättning (svenska språkets superkraft!).

Dave spann vidare och sa Men du, du ska ju hålla en tre-dagars tankespjärnsretreat! och på den vägen är det. Datum är satt, hotell bokat, invit formulerad och jag har börjat prata med folk om det. Utmaningen för mig ligger just i det, som du kanske förstått av blogginlägg om hjärtfladder och hjärnspöken, om att ringa och att slå på stora trumman

Så mycket enklare det är att dölja mig bakom en skärm, bakom det skrivna ordet, eller för den delen en Facebook live eller två. Men det är inte där jag vill vara i detta. Jag vill vara i det personliga mötet mellan två (eller tre för den delen) individer. Det är där och så jag väcker intresset för 60 timmars tankespjärn.

Och nu då?
Ja, du… Nu kavlar jag upp ärmarna och går till jobbet! Jag vill dela med mig av vad tankespjärn som livsfilosofi kan åstadkomma: Hur jag som varit en enormt svart/vit person kan lära om och bli en individ som ser nyanserna – och jag lovar, livet är så ofantligt mycket roligare och mer intressant att leva nu, med en härlig mix av jävlaranamma, dådkraft och ödmjukhet. För det är vad tankespjärn inneburit för mig, i stort.

Så jag kommer räcka ut en hand, både här och där. Ringer jag just dig, så vet du vad jag vill prata mer om. Och tycker du att det här låter intressant så tar jag mer än gärna emot en utsträckt hand från dig. Kanske du är intresserad för egen del? Kanske känner du någon du tror kunde vara intresserad, som du vill koppla mig med? All hjälp och allt stöd du kan och vill bidra med tas tacksamt emot!

Läs beskrivningen av 60 timmars tankespjärn och hör av dig (lägg en kommentar, skicka ett mail till helena.roth at respondi.se eller slå mig en signal på 0707660303) så besvarar jag gladeligen allsköns frågor och funderingar detta mitt hjärtebarn kan ha väckt i dig!