Har du varit med om att du har en god vän som spelar ofantligt stor roll i ditt liv, under en period, kort eller lång, och sen, helt plötsligt så tar det slut. Ibland blir det soppatorsk, vänskapen dör i ett enda slag, efter att ha hackat, spottat och fräst ett par meter. Ibland sker det mer som en pyspunka på cykeln, det blir tyngre och tyngre, och till slut kör du på så lite luft att det är som att cykla i kvicksand.

Och så ett tu tre står du där och personen som du trodde skulle spela ofantligt stor roll i ditt liv för alltid, befinner sig helt plötsligt ute i periferin. Eller kanske helt ur sikte.

Men däri ligger gåvan: människor kommer in i våra liv för att lära oss något, och när lärdomen är gjord behöver vi släppa och gå vidare. Ibland går det snabbt, ibland kanske det tar en eller flera livstider. Men när det är dags att släppa ska man släppa & gå vidare, i visshet att det som skulle bli, blev. Eller som Olle Strömbeck sa om #pedagogiskpub i Lund – bryt & byt – dvs, bryt upp och byt partner!

Har varit med om detta flera gånger och just i bryt-ögonblicket kan det kännas väldigt underligt. Lite vemodigt, sorgligt till och med. Men med lite perspektiv kan jag ofta med glädje se tillbaka på lärdomarna och insikterna som vänskapen givit mig, samtidigt som jag kan se hur det gagnat mig att byta! Jag håller med Nora i tweeten, med det undantaget att jag inte ser det som att relationer misslyckas, utan snarast som att lärdomen är uppsnappad, och det är dags att gå vidare, att säga Ciao, som ju betyder både hej och hej då. Ett hej då till något eller någon, möjliggör ett hej till någon eller något annat!

Har du förmågan att se tillbaka på det som var en gång, med kärlek och ömhet?