Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Jag kan inte drömma

Publicerad den av
2

I lånad bil, med en halvfull flyttlåda från Husiebiblioteket, full med utgallrade böcker på lättläst svenska, min egen kasse med böcker jag köpte på deras boktopplistor och kuvertet med den halvfärdiga ordkortleken, kom jag till samtalet med mitt ena Gode Barn och hens socialsekreterare.

Parkerade, lastade ur bilen, knackade på och gick in. Bar in kasse och kartong och hälsade på mitt Gode Barn som kom emot mig med den där mixen av glädje och genans som är hens signum. Vi hälsade och jag började berätta och visa vad jag hade med mig, för hen och boendepersonalen. Tog upp kuvertet med ordkorten och visade snabbt min tanke. Men sen var det dags för samtalet med socialsekreteraren – en glad och engagerad ung kvinna som lärt sig mer dari än jag lyckats snappa upp. Nok är ordet jag kan och kommer ihåg. Päron betyder det. Kanske inte så rysligt nyttigt ord! – och vi satte igång.

Via telefontolk pratade vi om hur mitt Gode Barn har det, hur det funkar på boende, skola, fritid, med hälsa, mat, och allmänt välbefinnande. Boendet var nästan bra, och vi försökte gräva lite i det där för att förstå vad som omfattades av nästan, men utan vidare värst framgång. Så jag frågade Om detta boende vore ditt drömboende, hur vore det då? Tystnad. Genansen tonades ner och istället sa hen, allvarlig, Jag kan inte drömma.jag kan inte drömma

Jag. Kan. Inte. Drömma.

Jag antecknade ”Träna på drömmar!”, men inombords tog det hårt.

Jag. Kan. Inte. Drömma.

Vi fortsatte samtalet, och när vi var klara så satte vi oss, jag och mitt Gode Barn, och gick igenom alla de 60 orden jag skrivit i ordkortleken. Hen kan lite engelska, så på ord där det inte gick att vifta med foten eller peka på näsborren för att illustrera vad ordet betydde, så kunde vi, ibland, hitta det på engelska. Gick igenom alla, och mitt Gode Barn tog sedan kortet för en MAN, flera MÄN, sa man på Dari (det lät som han sa Märt?), och grabbade tag i en penna för att skriva det på baksidan. När vi väl kom så långt började det flockas andra ungdomar runt oss, likväl som boendepersonalen och slutligen även socialsekreteraren. Under mycket flams och skratt pratade vi alla om vitsen med dessa ordkort, och inte nog med att mitt Gode Barn lovade mig att lära sig dessa på två dagar, utan ungdomarna och boendepersonalen insåg också att de kan skapa egna kort, fler ord och begrepp på svenska, med dess dariska motsvarighet på baksidan, för att drilla, öva sig, träna, och bygga ett ordförråd.

Detta mitt Gode Barn är den som allra tydligast visat sin frustration över att det går så långsamt att lära sig svenska språket, så jag sa att hen måste språkbada. Boendepersonalen översatte och de skrattade högt, för det lät så roligt, att bada i det svenska språket som badar man i ett badkar, med ord, meningar, musik, film, tv-program och böcker upp till hakan!

Snart var det dags för mig att bege mig vidare till inbokade jobb-möten. Och trots att vi avrundande vårt möte med skoj och skratt, så hör jag fortfarande, för mitt inre, hens röst, som sakligt och krasst konstaterade:

Jag kan inte drömma.

Tänk att inte våga yttra mina förhoppningar, att inte ens våga bygga sig en drömbild av hur bra livet kan komma att bli. Vad skulle behöva hända i mig, med mig, runt mig, för att jag skulle tappa min förmåga att drömma?

Språkbada!

Publicerad den av
2

Var uppmaningen jag fick, när jag efter ett samtal med mitt ena Gode Barn, ställde frågan till en språklärarvän. Frågan löd: Hur ska jag nånsin lära mig svenska? Och svaret, som sagt, var att se till att s p r å k b a d a ! Lyssna till svensk musik, se svensk TV och film, lyssna på svensk radio, som ett sätt. Men även att vara nyfiken på ord i vardagen, om och om igen. Tillslut sitter de!

I måndags tog vi en tågfärd tillsammans – en God Man och ett Gott Barn ute på vift – och jag drillade hen i päron (för jag hade ett päron med mig), veckodagar, månader, ansiktsdelar, armar och ben, dag, vecka, månad, år och färger. Och blommor. Och fönster. Plastpåse, väska, byxor.

Insikten att det verkligen finns en himla massa ord att lära sig för att ens kunna känna att man behärskar ett språk, var väldigt påtaglig. Jag berättade också för henom att min vän språkläraren (the one and only Pernilla Alm!) tipsat om ord-kort, och två kuvert. Ett för KAN och ett för KAN INTE. Successivt som man lär sig ord efter ord blir KAN-kuvertet tjockare i takt med att KAN INTE-kuvertet blir allt tommare, vilket ger dessutom ett tydligt (fysiskt) bevis för lärande-processen.

ordkortSå idag, under en kort paus från dokumentskrivande, så letade jag fram två kartongbitar som jag satte saxen i. Plockade fram en svart tuschpenna och skrev ner 60 svenska ord, taget på måfå, ungefär samma typ av ord som vi drillade i måndags. På fredag ska vi träffas igen och då ska jag lämna över dessa två kuvert (och utgallrade böcker från Husiebiblioteket som jag köpt på deras bokloppis, PLUS en boklåda som bibliotektet själva plockar samman till boendet! Underbara Husiebiblioteket!) till henom och visa var hen får skriva orden på dari.

Tänk om vi kunde skapa ordkortlekar med vanliga och grundläggande svenska ord och uttryck på ena sidan och motsvarande ord/uttryck på de vanligaste språk som de av oss som är nyanlända i Sverige talar. Dari. Farsi. Persiska. Arabiska. Somaliska. Och så vidare.

En sådan ordkortlek i handen på varje nyanländ, det vore väl något? Kunde ju fungera som en app också, men kanske vi kunde nå än fler med en fysisk ordkortlek ändå? Eller? Kanske finns det redan sådana här ordkortlekar? Det vore ju guld! Berätta gärna för mig i så fall. Och om det inte finn – hur osannolikt det än verkar – är det någon som vill hjälpa mig ta fram dem?

Jag fattar ett medvetet val

Publicerad den av
5

Kommer hem sent, vrålhungrig, ”ska bara” ta ännu ett telefonmöte innan jag kan äta och hoppa i säng. Bortsett från det faktum att jag inte bloggat idag… och så smyger sig den lilla tanken på: Amen, det vore ju inte så farligt, vaddå, du kan ju missa en dag eller två lite nu och då, det spelar ingen roll.

Bakgrund till detta är att jag i drygt tre år har bloggat (mer eller mindre) dagligen med väldigt få undantag. Sedan årsskiftet varvar jag dock mellan denna bloggen och min engelska, och kanske är det därför det också smyger sig in en tanke som säger: Det märks ju knappt längre om du missar en dag eller två, för det är ändå avbrott här när du bloggar på den andra bloggen.

Och det stämmer ju. Det märks ju knappt. Utom hos mig, i mig. Och framförallt märker jag det på att tankar såsom ovanstående blir allt vanligare. De dyker upp oftare. Och jag har faktiskt missat fler bloggdagar under detta året än tidigare.

Och så är det ju det där med att om man missar en gång är risken hög att man liksom bara fortsätter att missa, att man aldrig kliver upp på hästen igen så att säga. Eftersom jag slutat banka på mig själv vid de tillfällen då jag faktiskt missar, så har jag mycket lättare för att bara plocka upp den tappade stafettpinnen och köra på, jämfört med tidigare i mitt jag-är-världsbäst-på-att-slå-ner-mig-själv-i-skorna-liv.

Istället tror jag risken för mig ligger i att det skapar en väg att följa, som gör att det är lättare att ta den vägen nästa gång, och nästa gång igen. Minns att jag lyssnade till en musiklärare en gång, som sa: Det är viktigare att du spelar rätt toner, oavsett hur långsamt det går, än att du spelar stycket i rätt takt. För om/när du missar en ton, slarvar med ett ackord, snubblar på tangenterna/strängarna, så sätter du ett muskelminne som gör att risken för att du snubblar på samma ställe ökar. Så se till att du spelar rätt toner, för då får du muskelminnet som medhjälpare. 

bloggaLigger mycket i det där tänker jag. Så jag fattar ett medvetet val. Ett medvetet val som gör att jag nu sitter jag, lite småsnuvig, mätt, trött, och med alltför lite (hjärn-)kapacitet kvar för att åstadkomma något sensationellt. Men tillräckligt med kraft har jag för att skriva en liten betraktelse kring önskan att faktiskt vilja fortsätta på inslagen väg, det dagliga bloggandet, som har gett mig så ofantligt mycket, samtidigt som jag inser att ibland så finns inte kraften där. Och då är det ok det med. För oavsett om jag bloggar varje dag, eller ej, så är jag ok, enligt mig. Den grundprincipen gör det mycket enklare för mig att fatta ett medvetet val som gagnar mig.

Vilka medvetna val har du fattat idag?

Jäntelagen

Publicerad den av
Svara

Du ska tro att du är något. 

Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du. 

Du ska tro att du är lika klok som alla andra, ibland klokare. 

Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.

Ibland vet du mer än andra. 

Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket. 

Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri. 

Du ska tro att många bryr sig om dig. 

Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem. 

Varför? För att du är någon. En som behövs.

BoldomaticPost_Varfor-For-att-du-ar-nagon-EnSå lyder den, Jäntelagen som journalisten Gudrun Hjelte skrev 1982, som en motvikt till Jantelagen. Läser och tänker att det där är något jag gärna sprider vidare. Men den innehåller vissa formuleringar och ord som inte riktigt känns hundra för mig, så jag skriver om den en smula, så den klingar mer i harmoni med mig:

Vet att du är något. 

Vet att du är lika god som alla andra och alla andra är lika goda som du. 

Vet att du är lika klok som alla andra, ibland klokare. 

Vet att du är lika bra som andra. Gör ditt bästa så kan du uppskatta dem som är bättre, för vi gör alla det bästa vi kan i varje stund.

Ibland vet du mer än andra. 

Du är inte förmer än andra, och du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket. 

Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri. 

Vet att många bryr sig om dig. 

Vet att du kan lära andra en hel del och att du kan lära av dem. 

Varför? För att du är någon. En som behövs.

Hur skulle Jäntelagen lyda om du formulerade den så den harmonierar med dig?

Eldfängd

Publicerad den av
3

eldfängdDet har jag varit idag.

Eldfängd.
Sylvassa tänder, knivskarpa klor, redo att hugga till.

Oh vid gudarna, idag har jag inte varit nådig. Har mött inkompetens. Slarv. Lättja. Snarstuckenhet. Elakhet.

Och jag då? Jag har svarat an med dömande. Hård. Vass.

Så där som jag varit, mycket mer än jag är idag. Men stundom dyker det upp. Dagar som denna får jag vatten på min kvarn – jag är blott en människa, fullkomlig i min ofullkomlighet, lika god kålsupare som alla andra. I gott sällskap. Det känns skönt.

Fast samtidigt, eller rättare sagt, emellanåt, uppblandad med denna min eldfängdhet, så har jag skrattat, fått saker och ting ur händerna, sjungit av hjärtats lust, gjort långt mer än plikten kräver i mitt uppdrag som God Man, och suttit uppkrupen i soffan tillsammans med maken och sett ett avsnitt av Homeland.

Vilken dag. Fylld av en salig blandning av djupa dalar – stunderna då jag i min eldfängdhet inte förmått hålla den i schack –  som vägts upp av höga berg av glädje, gemenskap och handling. Så kan en dag också se ut. Fast med handen på hjärtat så är det så att jag tycker bättre om mindre eldfängda dagar. Bland annat för att jag upplever att det är mycket enklare för mig, en dag som denna, att fastna i dramaträsket, och där vill jag verkligen inte befinna mig.

Hur har din dag varit?

 

Imorgon ger vi liv!

Publicerad den av
5

För två år sedan tillägnade Rebecka denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Idag, två år senare, skickar jag ut Rebeckas vackra stämma i etern igen, i hopp om att fler väljer att följa Rebeckas uppmaning: att ge liv till den värld som är möjlig. 

Det kräver något av mig. Av dig. Av oss.
Det kräver att vi väljer, medvetet.
Valet står mellan att spela på kärlekens trummor, snarare än rädslans lyra.
Och det är ett val som görs om, och om igen.
Du kan, som jag, fatta ett grundläggande värderingsbeslut, att du vill välja kärleken.
Men likväl är det i stunden som det visar sig om det är valet som blir gjort.
Därför behöver jag, och kanske du med, gång efter annan göra det aktiva valet.
Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

—

av och med Rebecka Hagerfors.

Gränslöst värdefull!

Publicerad den av
Svara

Men Herre Gud! – Vad tror du på? är en podradio special från Sveriges Radio, med Mark Levengood och Henrik Johnsson, som jag tycker mycket om att lyssna till. Alltid intressanta samtal, som väcker spännande tankar i mig. Ibland stor igenkänning, något helt nytt andra stunder, men alltid kan jag se fram emot en stund av fina och innerliga möten, som jag gläds åt att få ta del av.

Var ute och gick en runda i solen och hade sällskap av Mark, Henrik och Jan Guillou, som dessutom bjöd in Åke Bonnier som en liten extra bonus. Och där fångades jag av en fras, en fråga, som omslöt mig: Är du gränslöst värdefull?gränslöst värdefull

Sirenens sång

Publicerad den av
7

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera. Utmattad faller jag ihop på sängen när jag kommer hem efter jobb, mäktar inte använda hjärnan, orkar inte ens tänka på att laga middag. Vill bara koppla bort allt, inte göra något. Är villig att göra vad som helst för att – om så bara för några timmar – känna att det inte finns något som jag förväntas göra. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera på det som faktiskt är viktigt. När kalendern är helt full, när jag febrilt försöker sålla, prioritera bort något, men allt är lika viktigt. Och jag är viktigast av allt. Spindeln i nätet som måste ha koll på allt, delta i allt, ha ett finger med i spelet på varenda lös tråd… Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När orden och fraserna jag använder speglar både den inre mentala och den fysiskt alltför höga pulsen. Det är mycket nu. Många bollar i luften. Jag hinner inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, men ok, mellan tio och halv elva har jag en lucka, eller så kan vi ta ett lunchmöte imorgon. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

Utanpåverket lockade mig i många år. Som sirenen som lockar sjömännen till säker död med sin ljuva sång, så lockade utanpåverket mig, i decennier. Under skolgång såväl som på arbetsplatser. Duktiga flickan excellerade i en värld av utanpåliggande belöning, bedömning och beundran. Så lätt att fasta i att vara i farten, busy busy, men vad gör jag när jag och min hjärna spinner så där, egentligen? Vad är värdet? Vad bidrar jag med? Vilken energi är det jag skickar ut i världen runtomkring mig? Och var är Jag?

Livet ser ut så, säger du?
Nä. Inte mitt. Inte längre. Med några få och sällan förekommande undantag, som har ett värde i mina reflektioner kring detta alltför vanliga sätt att leva och arbeta. Lever just nu i ett sådant undantag. Det har jag sagt ja till. Men inte mer än en vecka, eller två, på sin höjd en månad. Det klarar jag. Men på sikt? Nej. Så vill jag inte leva. Och vet du? Valet är mitt.

 

Var får jag plats?

Publicerad den av
5

Åtta till fem. Måndag till fredag. Mer eller mindre. Oftare lite tidigare och ganska mycket senare. Cyklat hemifrån med andan i halsen, tidsoptimist som jag är, runt halv åtta, tjugo i åtta, bara för att sen ha full rulle hela dagarna. Möten. Telefonsamtal. Epost. Handlingsplaner. Ärendehantering och godkännande av dokument, avvikelser och snabba boliner för att komma med kreativa förslag på hur vi ska kunna ta oss framåt, trots hinder och besvärligheter, förseningar och nyupptäckta problem.

Så här har jag levt. I åratal.

Och det gör kanske du med? Eller har gjort?

Under de senaste två-tre åren så har mitt liv så sakteliga förändrats. Jag har inte haft ett långvarigt heltidsuppdrag sen… 2012? Minns inte. Men jag minns desto tydligare anledningen. Medvetet har jag valt bort långvariga heltidsuppdrag, något som är ganska vanligt inom ramen för den typ av konsultande som jag sysslat med. Mindre och mindre av den varan blir det, och även om jag fortfarande har ena foten i branschen jag kommer från, så har jag de senaste åren haft så mycket mer tid till mig.

Den gångna veckan har varit en flashback till mitt tidigare liv.
Ständigt i farten, massa bollar att hålla i luften, delegera, informera, kommunicera. Lirkandet för att få människor att ge lite extra, för att vi ska nå deadline.

Och samtidigt, för mig, det viktiga i att tillföra ett skratt, ett leende, en humoristisk glimt, så vi slappnar av om så bara för ett par sekunder. Hinner andas ut, landa, en kort stund, innan det är dags att rodda nästa röra.

Cyklade hem och insåg – jag är inte skapt för detta längre.

Jag klarar av det. Ja.
Och jag gör ett bra jobb. Absolut.
Jag gör skillnad, min insats skapar en rörelse, möjliggör förflyttning.

Men jag vill inte mer.
Jag får inte plats. Jag hinner inte med mig själv. Jag har vant mig vid ett långsammare tempo, där den inre rytmen agerar metronom, snarast än en extern deadline som kommer närmre och närmre för varje minut.

Och det har inte ens att göra med timmarna, egentligen. För jag har lagt 40-50 timmar i veckan många gånger de senaste åren också…. men på ett sätt som gör att jag får plats. Jag är en del av de timmarna, av det jag fyller dagen med, av det jag gör, för att jag väljer det. Det jag upplevt senaste veckan är som ett utanpåverk istället. Och det känns främmande för mig. Jag fördrar det inte längre. Har vant mig av… eller kanske snarast vant mig till något annat?

Jag är inte längre intresserad av utanpåverket, inte tillnärmelsevis så intresserad som jag är av innandömet. I mig. I dig. blundarDet är där min själ börjar sjunga, det är då mina celler vibrerar harmoniskt i takt, i mönster som jag kan erfara, när jag blundar. Och som jag blundar. Jag fuskar när jag mediterar och sluter ögonen redan innan den kommit igång… Blundar när jag gör min sjua i badrummet. Blundar i duschen, när jag tvålar och shamponerar, sköljer rent, torkar mig torr. Blundar när jag klär på mig. Blundar på körövningen, under uppsjungningen, då vi övar sats efter sats av Stabat Mater. Blundar då jag tar upp katten i famnen, begraver näsan djupt i hans päls. Blundar, och andas in. Djupt. Njuter av hans andning, av doften av katt, av det svaga purrandet.

Blundar.
Ett sätt att svara an på min själs begär efter mer innandöme?
Blundar, som ett sätt att få syn på mig själv, mitt inre?
Blundar.
Skapar ett utrymme för att möta mig, denna vecka fylld av utanpåverk?

Vuxna som bara finns där

Publicerad den av
1

#gympaläraren

Minns med värme skolvärdinnan på Bergaskolan i Limhamn. En rund tant, som alltid hade ett leende till över och än hellre, en varm och öppen famn. Hon bara fanns där, och jag vet hur jag ibland sökte mig till henne. Inte för något specifikt, utan just för att hon fanns där. Såg mig. Lyssnade. Gav en kram eller en klapp på axeln. Ställde en allmän fråga, kollade läget, pejlade stämningen.

Var finns de idag för våra barn? Vuxna, som fullt ut äger sitt vuxenskap, samtidigt som de har tid att bara vara. Finnas där. Inte stressat gå vidare, inte hinna med, inte orka se, höra, göra. Utan bara finns där. Så där som Kalle under en termin verkar finnas på sin gamla högstadieskola, åtminstone av avsnitt ett att döma.

Förut fanns de kanske både på skola och hemma?

Skolvärdinnan, vaktmästaren, städaren. De där som fanns där, och så klart hade en funktion att fylla, men den sociala aspekten, att faktiskt se eleverna, kanske det allra viktigaste de bidrog med? Vaktmästaren som finns på plats i arla morgonstund, sätter på kaffet, och går en elev till mötes med en kopp nybryggt kaffe. Ett möte som kanske är det enda skälet eleven kommer till skolan överhuvudtaget – och när hen väl är där kan hen lika gärna gå på lektionerna också. Skolvärdinnan som rör sig på skolgården under rasterna, som sprider en känsla av samhörighet, i varm famn man alltid kunde gråta ut om man slagit sig, eller upplevt något otäckt.

Och hemma, mamma (eller pappa så klart) som fanns där när man kom hem från skolan. En chans att äta lite mellanmål tillsammans och lyfta något som kanske behöver lyftas, helt enkelt bara för att möjligheten finns där? Måste ju inte vara en förälder heller. Far/Morförälder. Eller en Astrid. Det var vad jag hade under en period åtminstone. I gårdshuset drevs det företag och Astrid var alltiallot på kontoret, skötte nog bokföring, fakturering och sånt där kan tänkas. Har inte riktigt koll. Men hon fanns där. Kunde alltid gå in på kontoret och det fanns någon som sa Hej Helena, hur har din dag varit?

Var finns de idag, de vuxna som bara finns där? Som ser, lyssnar och förmår bära det som  våra unga inte ska behöva bära i ensamhet? Hur finns jag där för de unga jag har i min närhet?