Kategoriarkiv: Julkalender

Adventslyft nr 18 – Livgivare

Publicerad den av
2

En vän skrev tidigare i höst på Facebook att hen fått hem sin honung från Adopt a bee, och genast väcktes min nyfikenhet. Googlade, läste in mig på det hela och satte en påminnelse till mig själv att köpa en andel nu i december när 2015:s andelar släpptes. Så nu är det gjort!

livgivareOch det här ville jag verkligen lyfta, så här agerade jag bakvänt i förhållande till tidigare adventslyft. För här hade jag något specifikt att lyfta och sen sög jag på karamellen tills ordet dök upp. Och då blev det LIVGIVARE.

För det är i sanning vad bin är och gör. Bin är givare av liv. Utan dem skulle livet som jag lever förändras radikalt på mindre än ett år. Det är en lite skrämmande tanke, ärligt talat, att världens bin mår så dåligt som de gör, enligt diverse dokumentärer jag tittat på.

Har du funderar över hur många av matvarorna som finns i ditt skafferi och kylskåp som är beroende av pollinering av bin? Om vi inte illa kvickt uppfinner mekanisk pollinering på något annat vis, alternativt sätter folk i arbete på att leka mänskliga bin kan det gå riktigt illa om bina försvinner. Och det känns osannolikt att vi skulle kuna ersätta bina som pollinerare så snabbt att inget skulle märkas i livsmedelsproduktionen.

Därför hoppas jag att initiativ såsom Adopt a bee får större spridning, så vi får fler bikupor i vår omgivning. Vi har, i familjen Roth, funderat på att sätta en bikupa i trädgården, men så räds jag/vi honungsslungningsmomentet lite grann…. så det har inte blivit av. Inte än. Men vem vet – till nästa år kanske vi har en kupa själva?

Livgivare – bin gav mig associationen till livgivare. Så jag adopterar gärna ett bi eller två via Adopt a bee och uppmanar dig att göra detsamma!
Livgivare – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 17 – Kapacitet

Publicerad den av
1

kapacitetKAPACITET. Ett ord jag levt med, tom identifierat mig med. Jag har hög kapacitet och har alltid haft det. Men detta ska inte handla om mig som tur är, utan om lärarna Therese Linnér och Fröken Ann. För där kan vi snacka kapacitet!

Jag har lärt känna båda två via #skolvåren, och säger det igen: Jag tackar gudarna för allt jag fått tack vare mitt engagemang, och dessa två är två av de absoluta juvelerna ska ni veta.

Fröken Ann har ett djup som imponerar på mig, hon förbluffar mig, vänder upp och ned på mina sanningar, argumenterar för sin sak sakligt, tydligt och passionerat. Och skickligt! Jag undrar om inte många förringar henne, inte för att jag eg vet varför de skulle göra det, men när man lär känna henne, så som jag gjort, så finns det inte på kartan att inte lyssna väldigt noga på vad hon tycker och tänker. För även om jag inte håller med om allt (bara nästan) så vet jag att jag kan lära mig nått av att lyssna till henne. Fröken Anns stringens och fingertoppskänsla, kopplad till hennes inneboende spindoctor-förmåga gör henne ovärderlig.

Och sen har vi Therese Linnér. Och då tappar jag nästan talförmågan. Jag vet inte hur jag ska förmedla det jag känner för Therese. Jag vet bara att om mina barn hade haft henne som lärare så skulle jag tackat gudarna. Hennes förståelse för och kärlek till lärande, utveckling, forskning, att vända och vrida på saker, i tur och ordning, en sak i taget…. med en slags lågmäld passion, som jag tror egentligen döljer en gigantisk vulkan med en oändlig mängd lava aka passion. Ja, mållös. Och det är ju lite snurrigt när jag ska försöka skriva något, men…. jag hoppas jag lyckas synliggöra min vördnad för henne ändå.

Kapacitet – lärarna och älskade vännerna Therese Linnér och Fröken Ann får personifiera detta begreppet för mig just nu. Tack för allt ni gör för världen!
Kapacitet – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 16 – Likvärdigt

Publicerad den av
2

likvärdigtLIKVÄRDIGT. Ett begrepp som är vanligt förekommande i skoldebatten i Sverige. Jag har aldrig egentligen gått igång på begreppet som så, men det kanske är för att jag tycker det är så självklart att utbildning ska vara likvärdig, dvs lika mycket värd. Notera dock att det, enligt mig, inte betyder att utbildning ska göras likadant överallt för alla elever.

Nåväl. För en månad sen så beställde jag boken Läxfritt – för en likvärdig skola av Pernilla Alm. Läste den, och skulle gärna se att många många fler läser den. Alla som i någon form har med barn och ungdomar att göra, oavsett om det är som förälder eller släkting, eller i en professionell roll som lärare, elevassistent, rektor osv.

Pernilla Alm argumenterar för läxfritt, som hon ser är en viktig faktor i att kunna göra skolan likvärdig. Men hon gör det inte onyanserat, utan snarast är hon saklig. Hon lyfter fram forskning, och det inbyggda problem som just läxforskning möts av. Hon lyfter röster från lärare/skolor som förespråkar läxor likväl som röster som förespråkar en läxfri skola.

Själv är jag förespråkare för en läxfri skola, av en rad skäl, och jag är stärkt i den tanken efter att ha läst boken. Men min tanke bygger i mångt och mycket på att skolan ser ut som den gör idag. Och de flesta vet nog att jag skulle vilja se något annat än det som är dagens skola. Utom för de som verkligen passar in i den, vill säga. Det är min poäng, vi är olika och har olika behov, men skolan idag är inte (tillräckligt) anpassad för det, av rutiga och randiga skäl.

Jag hävdar dock att alla och envar, läxförespråkare eller läxmotståndare, kan ha glädje av att läsa boken. Om inget annat så kanske en eller två tankar du har kring läxor flippar upp och ner, ett argument stärks eller förkastas, och din förståelse för andras syn på saken kanske ökar. Så min rekommendation: Läs den!

Likvärdigt – mina tankar går till Pernilla Alms bok Läxfritt – för en likvärdig skola.
Likvärdigt – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 15 – Generositet

Publicerad den av
2

generositetBlir du förundrad om jag säger att när jag tänker på Donationsregistret så associerar jag till GENEROSITET? Så här står det om generositet på Wikipedia:

Generositet är en personlig egenskap. Den generöse är frikostig i sitt givande till andra och ger utan förväntan om återgäldelse, och även om det innebär en personlig uppoffring.

Själv tog jag för många herrans år sedan beslutet att donera mina organ till behövande om möjligt och behövligt. För mig har det alltid känts väldigt självklart.

Det pratas om att göra organdonation till norm, dvs, om du inte aktivt tagit ställning mot organdonation, så kan dina organ komma att doneras vid händelse av din död. Det tycker jag är en god idé. Men så är det inte idag dock. Har du inte aktivt tagit ställning för organdonation, antas du nämligen vara emot det, alternativt att dina närstående får frågan att besluta.

För det är ett möjligt scenario att det händer något som gör att dina närmaste behöver fatta ett beslut i frågan, och inte har en aning om vad du tycker och tänker om organdonation. Det känns så onödigt, och är något jag gärna gör vad jag kan för att undvika. Att fatta ett beslut och göra det känt, t ex genom att anmäla mig till donationsregistret direkt, eller bara genom att berätta det för mina närmaste, är ganska enkelt. Det kräver inte så mycket av mig. Och det krävs inte mer av dig heller.

Så till dess att motsatsen är sann så hoppas jag verkligen att alla funderar igenom frågan och fattar ett val. För eller emot, det spelar mindre roll, men att ha fattat ett beslut är viktigt, tom livsviktigt. Och om du väljer att vilja donera dina organ, så kan du anmäla dig här: Anmäl dig till donationsregistret

Generositet – jag tänker på Donationsregistret, och alla de som valt att anmäla sig, och på det viset hjälper till att rädda liv.
Generositet – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 14 – Kärlek

Publicerad den av
1

Fortsätter reflektera kring ord, och idag är det KÄRLEK som gör kullerbyttor i mitt inre. Kärlek är så mycket, och betyder så mycket. Samtidigt som det ibland är svårt. Eller är det bara för att vi lägger så stort värde vid begreppet, gör sån stor sak av det?

kärlekEn av de jag känner som på något vis personifierar kärlek är Charlotte Rudenstam, vän, MasterMind-kollega och fantastisk människa, som verkligen lever som hon lär. Och på sätt och vis så gör hon en stor sak av kärlek, hon lyfter fram det i det hon gör, säger och är. Men samtidigt så gör hon motsatsen också, då hon visar att kärlek inte måste vara så himla stort och svårt. Det går att visa kärlek på så många sätt, och där tror jag det blir bättre ju mindre värdering vi lägger på det.

Undrar om det är därför som Charlotte och hennes (snart ex-)man Alexander tom skiljer sig på det mest kärleksfulla sätt jag någonsin bevittnat! Att de är i stunden, i nuet, och gör det bästa de kan, just här, just nu.

Jag lär mig massvis av Charlotte. Jag är övertygad om att hon kom in i mitt liv vid just rätt tillfälle, av just det skälet: Hon är en katalysator för något i mig som är redo att kliva fram och ta plats. Vad? Tja, jag vet inte riktigt. Men jag tror mig veta att det handlar om att våga se allt som är jag, alla bitar av mig. Där är Charlotte en förebild för mig, för i kärlek till sig själv visar hon mig hur jag kan göra detsamma. Jag kan titta på henne, se hur hon gör och härma henne, helt enkelt. Testa. Våga se, våga säga, våga känna. För om inte hon dör av det (du vet, jag dööööör, den där känslan man har när man står i begrepp att göra något man aldrig gjort förut?) så verkar det ju ganska osannolikt att jag ska göra det.

Love is my religion, säger Charlotte, och jag tänker att världen skulle se annorlunda ut om fler bekände sig till den kärleken.

Kärlek – jag tänker på allra mest kärleksfulla Charlotte Rudenstam som visar mig hur kärlek kan manifesteras i världen.
Kärlek – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 13 – Ljusbärare

Publicerad den av
2

Under många år i barndomen sjöng jag på Lucia för min bror, som fyller år just idag. Jag minns den vita särken, ljuskrona och/eller tärneljus, röda bandet runt midjan, eller för den delen glittret. Ibland glitter i håret också så klart. Varm choklad med vispgrädde i den vita Höganäs-muggen, som det fortfarande finns några stycken kvar i min mammas köksskåp. Kanske en lussekatt och en pepparkaka eller två.

Sen iväg, till luciaframträdande på förskola, grundskola, gymnasieskola men även äldreboende och någon butik har jag också ett svagt minne av. Jag har ju alltid sjungit och deltagit i skolkörer som gått luciatåg på luciatåg. Jag minns det med glädje och tacksamhet. Och saknar det lite. Har inte gått ett luciatåg på åratal, kanske tom är två decennier sedan, eller mer. Barnens luciafiranden har jag dock njutit av under årens lopp, men nu är även de så stora att jag inte kan åka snålskjuts på deras eventuella deltagande heller längre.

ljusbärareOavsett om man tycker det är en tradition värd att upprätthållas eller ej, så finns ett budskap som jag uppskattar med den. Att bära fram ljuset, att komma som en LJUSBÄRARE. Och kanske är det så enkelt, att eftersom jag kommit med ljus i min krona så många gånger, så är det där inte något jag letar efter hos någon annan. Jag ser hur jag, och alla och envar, själv kan vara en LJUSBÄRARE. Jag kan vara ljuset i mitt liv, likväl som du kan vara ljuset i ditt. Men för den händelse att min låga är svag och ostadig vid tillfälle, kanske jag kan få lite extra ljus från dig, så lovar jag att lysa upp din väg genom livet, när du behöver det.

Ljusbärare – jag tänker på min bror som jag säger Grattis på födelsedagen till, just idag, men också på att var och en av oss har förmågan att vara en ljusbärare i vårt eget liv.
Ljusbärare – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 12 – Kvalitet

Publicerad den av
1

kvalitetKVALITET. Med en långvarig bakgrund inom läkemedelsbranschen så väcker det ordet en massa tankar i mig. Jag håller sedan ett antal år tillbaka en kurs i Kvalitets- och miljösystem på en yrkeshögskola i Skåne, och inleder alltid med att låta deltagarna fundera över frågorna:
Vad är kvalitet?
Vad betyder kvalitet för dig?

Det brukar bli ganska givande samtal, inte minst för att det är förbluffande många som aldrig utforskat begreppet kvalitet. Min egen relation med det har definitivt förändrats genom livet, och idag är kvalitet något jag försöker hålla mig medveten om så att jag hittar rätt kvalitet utifrån mina behov och önskemål.

Jag trillade över en Kickstarter-kampanj för Baccy Packs för någon månad sedan, och jag tycker att produkten till synes verkar uppfylla de önskemål jag sätter upp för ryggsäckar. Min Kånken har varit en trogen vän sedan jag gick i skolan, men blixtlåset har börjat tjorva senaste åren. Så jag har chansat på att Baccy Pack kan bli en fullgod ersättare. Jag har stöttat Kickstarter-kampanjen och hoppas att fler gör det, så att insamlingen kommer i mål. För endast då får jag hem min nämligen! Så kolla in kampanjen du med, kanske kanske du, liksom jag, är i behov av en snygg och reko ryggsäck av bästa kvalitet?

Kvalitet – jag har en känsla av att min blivande Baccy Pack kan bli en kär vän, som kommer att följa mig genom livet, så där som endast saker tillverkade med kärlek och riktigt god kvalitet kan göra.
Kvalitet – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 11 – Livsglädje

Publicerad den av
2

livsglädjeLIVSGLÄDJE är ett ord som lockar fram ett leende på mina läppar. Och som med flera av de andra orden jag valt så finns det många exempel jag skulle kunna ge på livsglädje. Men jag väljer min vän Michael Sillion, även kallad Lord Sillion.

Vi har lärt känna varandra tack vare sociala media i allmänhet och #skolvåren i synnerhet, och det gör mig väldigt glad. Vi har träffats afk även om vi mestadels ses på sociala media. Men det är inte utan att jag med extra värme minns en fredagkväll i Visby, under Almedalsveckan 2013, då jag och Michael rockade loss på dansgolvet på Gutekällaren precis efter öppningsdags. Ensamma på dansgolvet (ja, dansgolven, men vi hittade en favorit!) fick vi en rejäl genomkörare, vilket verkligen var skönt efter en veckas Almedalande!

Förutom att uppvisa en fantastisk livsglädje så är Michael också en oerhört generös och inspirerande person att hänga med. Tack vere honom upptäckte jag RSA Events som blivit mig en trogen följeslagare i Podcaster. Så jag uppmanar dig att hänga lite med honom du med, t ex på Twitter, eller på någon av hans bloggar (den långa, eller den korta).

Livsglädje – jag tänker på min vän Michael Sillion, framtidsskaparen.
Livsglädje – vem eller vad tänker du på?

 

Adventslyft nr 10 – Engagemang

Publicerad den av
2

engagemangENGAGEMANG. Ett ord som jag gillar. Till och med älskar. Jag älskar engagemang. Det antyder intresse, drivkraft, vilja, nyfikenhet, jävlaranamma och inte minst en himla massa omsorg och omtanke. Och där har du nog storyn bakom Cancerkompisar i ett nötskal.

Cancerkompisar är rörelsen som min kära vän Inga-Lill Lellky är grundare till, tillsammans med sina barn. Då Inga-Lills man var sjuk och senare dog i hjärntumör hade hon turen att få en ”cancerkompis” via kuratorn på sjukhuset, dvs en kvinna som gick igenom samma sak som Inga-Lill, en kvinna vars man också var dödligt sjuk i cancer. Tillsammans kunde de stötta varandra, ventilera allt, och därigenom ge varandra styrka att kunna stå stark bakom sina döende makar. Där såddes fröet till det som idag är Cancerkompisar.

Själva syftet med Cancerkompisar är att ge stöd till anhöriga och nära vänner till cancersjuka. För som deras slogan lyder:
Bakom varje cancersjuk står någon som måste vara stark!

Eftersom cancer drabbar var tredje svensk så är det ingen stor risk för mig att påstå att du antingen själv är anhörig eller vän med någon som drabbats av sjukdomen. Därför skulle jag vilja be dig att kolla in Cancerkompisar och även sprida ordet vidare. Tack på förhand!

Engagemang – jag tänker på Cancerkompisar, en rörelse som Inga-Lill Lellkys fenomenala engagemang givit upphov till.
Engagemang – vem eller vad tänker du på?

Adventslyft nr 9 – Dådkraft

Publicerad den av
2

dådkraftDÅDKRAFT. Detta vackra ord som antyder enorm inneboende energi. Ordet som Lisa Carr uppmärksammade mig på en dag i tidernas begynnelse på det äventyr som kallas #skolvåren. Minns du Lisa?

Och det är faktiskt skolrelaterade associationer jag gör när jag hör ordet. Jag tänker på vännerna Susanne Granat Ahlstrand och Ingela Netz. Både två har tagit plats i mitt liv tack vare #skolvåren, och när jag säger tagit plats, så menar jag det verkligen. Detta är två kvinnor som tar plats yrkesmässigt på ett sätt som fyller mig med vördnad. Det är en ynnest att se och höra hur de agerar, vad de åstadkommer och tydligheten i varför de gör som de gör.

Båda två är relativt nyblivna rektorer, fast på skolor med vitt skilda förutsättningar. Båda två har arbetat som lärare, men dessutom har de arbetat länge utanför skolvärlden. Och jag undrar jag om det är det sistnämnda som ger dem det skinn på näsan som gör att de sticker ut som rektorer i mina ögon?

Mer än något annat är de dock fantastiska människor. Deras tankeförmåga utmanar mig, deras vänskap stärker mig, deras sätt att föra sig i världen inspirerar mig. Och dådkraft, det är ett ord som de båda lever, fullt ut.

Dådkraft – personifieras för mig av Susanne Granat Ahlstrand och Ingela Netz, rektorer med skinn på näsan.
Dådkraft – vem eller vad tänker du på?