Återbruk i bästa Roth-stil

Störbönorna som jag sådde i en liten plantkuvös eftersom jag inte fått upp några störar växte raketfort, så idag hade jag och maken ett mission att sätta upp störar och få bönorna i jorden. Jag visade möjliga stör-placeringar i trädgården när maken kom med förslaget att vi skulle ta resterna av det stora parasollet som blåste sönder i en av vinterstormarna. Hm. Jamen du, vilken idé, varför inte? Sagt och gjort.

störbönor

Runt det återbrukade parasollskelettet är det nu planerat 21 störbönor och (hittills) tre slingerkrasse. Även om det definitivt inte ser mycket ut för världen just nu, så kan det nog bli riktigt grant när det väl täcks av slingrande växter, tror du inte?

Dessutom satte jag ytterligare nio störbönor i en bädd med bredsådd dill och persilja, mot en trefot av störar (noggrant utvalda från vårt stör- och pinnförråd – man vet aldrig när en bra pinne/stör kan komma till användning!). Och det finns dessutom fler störbönor i kuvösen så nånstans ska jag hitta ytterligare något bra ställe att sätta plantera ut dem på.

pop vaktar blåmesar

Katten Pop har haft en tuff dag idag. Ansträngningen att vilja nosa riktigt nära på de små blåmesungarna samtidigt som matte ryter på en och sprutar vilt med vattensprutan tröttar ut den bäste. Han övergav ”TV”n vid sälgen (dvs ampeln dit vi flyttade blåmesungarna i morse – förtjusta och smått förbluffade över att de överlevt natten – vilket gjorde att mor och far Blåmes faktiskt har vågat flyga i skytteltrafik för att mata sina småttingar) för trätunnan (sitter jag där så ryter inte matte på mig och inte tar hon fram vattensprutan heller). Man vet ju aldrig om det skulle kunna trilla mer manna från himlen.

Och helt otippat så gjorde det faktiskt just det. När vi ätit upp kvällens middag såg maken hur det kom ännu en unge dunsande ner vid trätunnan. Mr B sprang genast dit, och förflyttade den några dagar äldre kusinen till syskontrion i ampeln. (Katten Pop låg utslagen på yttertrappan två meter bort, sov lyckligtvis genom hela detta sista äventyr!)

Så nu sjungs det fyrstämmigt i ampeln. Låt oss hoppas att det går vägen ytterligare några dagar, för då kan de nog vara flygfärdiga de små liven. Men många faror lurar, både grannskapets alla katter och slagregn (åskmolnet som drog över gav endast ett väldigt fint sommarregn en kort stund, så där andades vi alla ut! Ampeln hänger i ett träd som inte har tillräckligt tät krona för att hålla dem torra om det skulle regna rejält.) så håll tummarna, ok?

Blåser i mitt hår

blåser i håretSitter i gräset. Vinden kyler en smula. Sätter på mig koftan.

Vinden tar fatt i mitt hår. Smeker lite varsamt mina kinder, påminner mig om livet, om kraften, om rörelsen.

Om livet. Om allt som pågår, hela tiden, inom mig, likväl som utanför mig. Jag lever.

Jag lever. Jag känner det, när jag känner hur vinden buffar försynt på kinden min, låter håret flyga på vindens vägar.

Att leva. Eller att överleva.
Skillnaden, enorm.

Att överleva, det är det allra mest basala. Idag, här, just nu, är det inte överlevnad det handlar om. Inte för mig., För många, ja, men inte för mig, och många, många fler. Vi är fler som inte längre behöver kämpa för vår dagliga överlevnad, än de som fortfarande, idag, där, nånstans, kämpar dagligdags för överlevnad. Och visst. Det finns några få även här, idag, nu, som kämpar för att överleva. Så är det. Marginaliserade, utstötta. Hemlösa. Psykiskt sjuka. Fattiga. Men få, tack gode Gud, oerhört få sett ur ett större perspektiv.

Men samtidigt som vi bekämpar den extrema världsfattigdomen – varje dag lyckas någon eller några som lever under en dollar om dagen-strecket, kliva upp ett steg från identifikationen med de fattigaste av de fattiga – samtidigt så sjunker allt fler allt längre ned, välstånd blir allt mer snedfördelat. De rika blir rikare, de som är fattiga, blir, förhoppningsvis något mindre fattiga, men däremellan finns en glidning nedåt.

Så tokigt. Här sitter jag. Vinden blåser i mitt hår, och jag tänker på världsfattigdomen och ekonomiskt välfärd. Som det kan blir, när hjärnan och fingrarna får friheten att ta sig precis dithän de vill. Så jag tackar gud, universum, slumpen, karma eller ödet, eller helt enkelt bara mina föräldrar, för att jag föddes i ett land, där det handlar om att leva. Och just nu, just här, så lever jag livet. I tacksamhet.

God Man under granskning

Som relativt nybliven God Man för ensamkommande barn reagerar jag varje gång jag läser något om Goda Män, och när jag häromdagen såg SVTs efterlysning ”Har du erfarenhet av gode män?” så stannade jag upp och läste vidare.

Förfrågan lyder:
Hjälp SVT:s grävande reportrar:
Vi på SVT Nyheter granskar just nu de gode männens arbete – har du erfarenhet av något som inte fungerat som de skulle? Om ensamkommande barn som far illa?
Hör av dig till oss: deutsatta@svt.se

Och så blir jag för det första lite ledsen. För det är ju inte erfarenhet av Gode Män som efterfrågas, utan dåliga erfarenheter. För så som jag tyder det handlar granskningen om olämpliga Goda Män, snarare än God Manskapet som sådant. Eftersom jag endast varit God Man sedan i november 2015 och medvetet gått in för att försöka sprida den fina känslan jag får av att vara God Man (har skrivit flera blogginlägg som också blivit insändare på Sydsvenskans Åsikter-sidor) blir jag ledsen av att det enkom ska grävas efter skit och att inga goda exempel efterfrågas.

Jag tvivlar inte det minsta på att det finns riktigt hemska exempel på Gode Män som aldrig borde få ett endaste förordnande. Och jag tycker det är bra att det lyfts upp, men samtidigt gör det mig både bekymrad och lite ledsen. På temat ‘Vi får mer av det vi fokuserar på’ så skrämmer det mig att jag inte finner något positivt att läsa om God Man-skapet. Bortsett från mina egna blogginlägg och insändare så lyser det med sin frånvaro – positiva och inspirerande berättelser om glädjen i att kunna bistå en ung människa i nöd, om insikterna att det finns så många människor som gör ett fantastiskt jobb för att ge dessa behövande unga själar en god chans i livet, och rent krasst även informativa berättelser om hur det egentligen går till, vad gör en God Man, vad uppdraget omfattar och hur låter det sig göras. Allt det där skulle jag vilja se, om inte istället för en grävande djupdykning i God Man-skapets svartaste skuggsida, så åtminstone som ett komplement.

Det finns mörker. Men det finns också ljus. Och hittills har jag inte hittat något bättre sätt att minska på mörkret än genom att lysa upp det, genom att låta ljuset träda in. Det blir inte mindre mörker i världen genom att vi kliver än längre in i mörkret. För vi får mer av det vi fokuserar på. Därför försöker jag dra mitt strå till stacken genom att skicka ut mer ljus i världen, som kanske kan lysa upp en mörk vrå eller två. Och jag skulle så gärna se att fler blev God Man. Det är helt fantastiskt. Jag lär mig så mycket! Jag får insyn i delar av myndighetssverige som jag aldrig någonsin haft insyn i tidigare.

Och jag gör skillnad! När socialsekreteraren till mitt ena Gode Barn säger ”Jag har aldrig sett en God Man så engagerad i ett Gott Barn, någonsin!”, då vet jag att min insats spelar roll. Jag vet att jag skänker trygghet och stöd till ett barn i behov av det, och det skulle jag vilja att fler lockas att testa, snarare än avskräcks från, av den ena hemska berättelsen efter den andra om hur förskräckliga Goda Män är.sprid ljus

Som lågan på ett stearinljus, som inte släcks då man tänder fler ljus från den, så tror jag att vi får fler Goda Män genom att sprida berättelser om hur berikande det är att vara God Man, om vilken skillnad vi kan göra när vi tar vårt uppdrag på allvar.

En av anledningarna till att det kan förekomma usla Gode Män är att bristen på folk som är villiga att ta sig an uppdraget är stor. Så ska vi (enkom) gräva oss djupare ner i skiten, eller ska vi försöka göra en insats så att fler lockas att bli (riktigt suveränt bra!) Goda Män?

Återanvänder otippade saker

diskade plastpåsar

Diskade plastpåsar på tork i diskstället

Förbluffar mig själv emellanåt. När jag tänker efter vad jag gör idag som jag inte gjorde för fem-tio-femton år sedan. Eller för den delen inte gör idag som jag gjorde för fem-tio-femton år sedan.

Mitt konsumtionsmönster har helt förändrats, liksom mina matvanor och transportsätt.

Sedan ett år eller två tillbaka har jag till och med börjat diska ur plastpåsar för att kunna återanvända dem. Inte alla plastpåsar, och jag använder inte de diskade plastpåsarna till vad som helst, men förbluffande många går faktiskt att använda både en och två gånger extra. Nu använder jag inte så mycket plastpåsar överlag, men ändå: att återanvända de som går att använda flera gånger känns riktigt bra.

Kommer du på dig själv ibland med att förbluffas över sånt du gör/inte gör?

Vad sysslar vi med?

Idag var första gången jag åker ToR Köpenhamn sedan ID-kontrollerna på Kastrup infördes. Har läst, hört, sett. Men inte upplevt själv. Förrän idag. Och som jag önskar jag aldrig hade upplevt det. Det var tillräckligt illa sent i höstas när det klev ombord poliser för ID-koll vid Hyllie. Minns att jag satt där och tyckte det var så surrealistiskt att visa pass. Pass! För att ta mig från Danmark till Sverige. Välkommen, eller?

Men idag.
Köar in till ID-kontrollen, där våra pass blir fotograferade. Det går snabbt och personalen matar igenom oss utan problem.

Står där på perrongen och väntar på tåget till Malmö, detta tåg jag tagit så många gånger. Jag var inte en bro-förespråkare, men erkänner gladeligen att bron verkligen gjort det smidigt att ta sig till och från Danmark. Extra viktigt numera då barn och barnbarn i familjen bor där. Så smidigt…. tidigare. Inte längre.

Betraktar upprörd staketet som separerar spåren för respektive perrong.
Känslan av ett kallt icke-välkomnande sköljer över mig som en iskall dusch.

När vi väl anländer Hyllie kliver det ombord poliser för ytterligare gränskontroll. Själva kliver vi av och tvingas visa våra pass igen, för två (mycket vänliga!) poliser som står vid ett litet gatt i stängslet som provisoriskt satts upp för att separera perrongen i två.

Om och om igen snurrar samma fråga i skallen på mig, som en LP-skiva som hakat upp sig: Vad är det vi sysslar med egentligen? 

Imorgon ger vi liv!

För två år sedan tillägnade Rebecka denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Idag, två år senare, skickar jag ut Rebeckas vackra stämma i etern igen, i hopp om att fler väljer att följa Rebeckas uppmaning: att ge liv till den värld som är möjlig. 

Det kräver något av mig. Av dig. Av oss.
Det kräver att vi väljer, medvetet.
Valet står mellan att spela på kärlekens trummor, snarare än rädslans lyra.
Och det är ett val som görs om, och om igen.
Du kan, som jag, fatta ett grundläggande värderingsbeslut, att du vill välja kärleken.
Men likväl är det i stunden som det visar sig om det är valet som blir gjort.
Därför behöver jag, och kanske du med, gång efter annan göra det aktiva valet.
Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

av och med Rebecka Hagerfors.

Så stod det.

Fullt upptagen i möten hela förmiddagen, inte ett knyst hörde jag om det som utspelade sig i Bryssel på morgonen. Inte förrän halv ett, då jag värmde mat i mikron och samtidigt kollade Facebook. Såg att Bryssel-boende kusin lagt upp en statusuppdatering att de alla var säkra.

Tappade andan för ett kort ögonblick; rädd för vad jag skulle möta surfade jag in på Sydsvenskan. Bryssel

Minst 20 döda i Bryssel.

Så stod det.

Matt föll min hand till sidan, jag blundade och lät det ofattbara sjunka in.

Lyckades inte…
Ofattbart.

Det har hänt igen. Och än värre, det händer dagligen. Utifrån den västerländskt och eurocentrerade värld jag lever i, är det först när det sker inom den världens gränser som det uppmärksammas. Tack och lov, på ett sätt, för jag skulle inte orka med att höra om katastrof, förödelse, hat och våldsam död, dagligdags. Det är faktiskt därför jag valt bort nyhetsprogram, de senaste 20 åren. Samtidigt är det hemskt, för det ger en skev bild av världen.

Tron att det endast är här – i Bryssel, Trollhättan, Paris, Madrid, London, New York – som oskyldiga civila stryker med, alldeles i onödan, för att människor, grupper, organisationer, länder, spelar ett livsfarligt, våldsamt maktspel.

Så är det så klart inte. Men att läsa ögonskildringen från mannen på flygplatsen, som inte hade kunnat skriva nånting mer, nånsin, om han stått tio meter närmre smällen… det är skrämmande. Det kommer nära. Och det får mig att inse att när man hamnar i en sådan situation – då vill man ta sig därifrån. Ta sig till säkerhet, tillsammans med nära och kära. Ta sig till en trygg plats, med tak över huvudet, mat att äta och där risken att det trillar bomber från skyarna är försumbart liten. Det vet jag att jag hade strävat efter.

Med tanke på dagens fruktansvärda händelser i Bryssel – händelser som är vardagsmat på många andra ställen på vår jord – önskar jag att vi alla inser att människor sällan fejkar en flykt av illvilja. Det är klart det finns några som flyr med andra motiv än just att fly för sitt liv. Men de är inte alla. De som har bakomliggande motiv är en bråkdel av alla människor som idag – jorden runt – flyr för sina liv, för att de lever i krigszoner, i områden där det är förenat med livsfara att kliva ut genom ytterdörren.

Med tanke på det – ska vi då köra guilt by association, stänga våra gränser för alla, dra alla över en kam, av rädsla för några få? Eller ska vi leva utifrån devisen innocent until proven guilty, och hjälpa vår nästa, ge en hjälpande hand till den som behöver det? Ska vi stänga våra gränser, för att vi är rädda att dela med oss av vårt överflöd? För att vi inte är villiga att göra uppoffringar?

I grund och botten handlar det dock, för mig, om jag väljer att tro på människans inneboende möjlighet att göra gott eller om jag ska välja att misstro alla? Jag har för länge sedan bestämt mig, och min utgångspunkt är högst egoistisk. Jag mår bra, och min värld växer, expanderar, av att tro människan om gott. Jag mår dåligt, och min värld krymper, om jag väljer misstrons väg.

Jag väljer att tro alla om gott. Det är mitt val. Även idag. Undrar hur världen sett ut om fler – vågar jag säga alla? – skulle välja att tro människor om gott?

Sirenens sång

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera. Utmattad faller jag ihop på sängen när jag kommer hem efter jobb, mäktar inte använda hjärnan, orkar inte ens tänka på att laga middag. Vill bara koppla bort allt, inte göra något. Är villig att göra vad som helst för att – om så bara för några timmar – känna att det inte finns något som jag förväntas göra. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera på det som faktiskt är viktigt. När kalendern är helt full, när jag febrilt försöker sålla, prioritera bort något, men allt är lika viktigt. Och jag är viktigast av allt. Spindeln i nätet som måste ha koll på allt, delta i allt, ha ett finger med i spelet på varenda lös tråd… Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När orden och fraserna jag använder speglar både den inre mentala och den fysiskt alltför höga pulsen. Det är mycket nu. Många bollar i luften. Jag hinner inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, men ok, mellan tio och halv elva har jag en lucka, eller så kan vi ta ett lunchmöte imorgon. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

Utanpåverket lockade mig i många år. Som sirenen som lockar sjömännen till säker död med sin ljuva sång, så lockade utanpåverket mig, i decennier. Under skolgång såväl som på arbetsplatser. Duktiga flickan excellerade i en värld av utanpåliggande belöning, bedömning och beundran. Så lätt att fasta i att vara i farten, busy busy, men vad gör jag när jag och min hjärna spinner så där, egentligen? Vad är värdet? Vad bidrar jag med? Vilken energi är det jag skickar ut i världen runtomkring mig? Och var är Jag?

Livet ser ut så, säger du?
Nä. Inte mitt. Inte längre. Med några få och sällan förekommande undantag, som har ett värde i mina reflektioner kring detta alltför vanliga sätt att leva och arbeta. Lever just nu i ett sådant undantag. Det har jag sagt ja till. Men inte mer än en vecka, eller två, på sin höjd en månad. Det klarar jag. Men på sikt? Nej. Så vill jag inte leva. Och vet du? Valet är mitt.

 

Vuxna som bara finns där

#gympaläraren

Minns med värme skolvärdinnan på Bergaskolan i Limhamn. En rund tant, som alltid hade ett leende till över och än hellre, en varm och öppen famn. Hon bara fanns där, och jag vet hur jag ibland sökte mig till henne. Inte för något specifikt, utan just för att hon fanns där. Såg mig. Lyssnade. Gav en kram eller en klapp på axeln. Ställde en allmän fråga, kollade läget, pejlade stämningen.

Var finns de idag för våra barn? Vuxna, som fullt ut äger sitt vuxenskap, samtidigt som de har tid att bara vara. Finnas där. Inte stressat gå vidare, inte hinna med, inte orka se, höra, göra. Utan bara finns där. Så där som Kalle under en termin verkar finnas på sin gamla högstadieskola, åtminstone av avsnitt ett att döma.

Förut fanns de kanske både på skola och hemma?

Skolvärdinnan, vaktmästaren, städaren. De där som fanns där, och så klart hade en funktion att fylla, men den sociala aspekten, att faktiskt se eleverna, kanske det allra viktigaste de bidrog med? Vaktmästaren som finns på plats i arla morgonstund, sätter på kaffet, och går en elev till mötes med en kopp nybryggt kaffe. Ett möte som kanske är det enda skälet eleven kommer till skolan överhuvudtaget – och när hen väl är där kan hen lika gärna gå på lektionerna också. Skolvärdinnan som rör sig på skolgården under rasterna, som sprider en känsla av samhörighet, i varm famn man alltid kunde gråta ut om man slagit sig, eller upplevt något otäckt.

Och hemma, mamma (eller pappa så klart) som fanns där när man kom hem från skolan. En chans att äta lite mellanmål tillsammans och lyfta något som kanske behöver lyftas, helt enkelt bara för att möjligheten finns där? Måste ju inte vara en förälder heller. Far/Morförälder. Eller en Astrid. Det var vad jag hade under en period åtminstone. I gårdshuset drevs det företag och Astrid var alltiallot på kontoret, skötte nog bokföring, fakturering och sånt där kan tänkas. Har inte riktigt koll. Men hon fanns där. Kunde alltid gå in på kontoret och det fanns någon som sa Hej Helena, hur har din dag varit?

Var finns de idag, de vuxna som bara finns där? Som ser, lyssnar och förmår bära det som  våra unga inte ska behöva bära i ensamhet? Hur finns jag där för de unga jag har i min närhet?