Det enda jag läst tidigare av Amos Oz är boken Hur man botar en fanatiker, en bok jag tyckte mycket om. En berättelse om kärlek och mörker är något helt annat. Det är en självbiografisk bok, en berättelse om hans barndom, om hans familj och släkt, om han far och framför allt om hans mor. På sätt och vis är det en bok mer om mörker än om kärlek, och samtidigt, så är det kanske precis tvärt om?

”Det var av henne [fröken Zelda] som jag lärde mig att det finns vissa ord som kräver total tystnad omkring sig, ord som måste få tillräckligt med rymd, ungefär som när man hänger upp tavlor och det finns vissa som inte klarar av att ha grannar.”

Amos Oz skriver ordrikt. Han är en beskrivningarnas mästare, och samtidigt som jag fascineras, tröttnar jag emellanåt. Jag har aldrig varit så bra på att läsa böcker med oländiga beskrivningar av platser, folk, företeelser som liksom ”inte för berättelsen vidare”. Samtidigt är det så Amos Oz skriver. Och han själv förlöstes i att det var ett möjligt sätt för honom att skriva när han läste en bok av Sherwood Anderson, en ”anspråkslös bok” enligt Amos, som så att säga förlöser hans skrivande hand, just för att den är så beskrivande om ”oanspråkliga vardagsföreteelser”.

”Kvinnorna deltog nästan aldrig i samtalet. […]
Det var bara min mor som ibland bröt mot den regeln. När det blev tyst ett ögonblick kunde hon säga något som först tycktes irrelevant men senare stillsamt visade sig ha flyttat tyngdpunkten totalt utan att hon för den skull bytt ämne eller protesterat mot det som sagts tidigare. Snarare var det som om hon hade öppnat en dörr i någon bakre vägg av samtalet, en vägg som förut inte verkat ha haft någon dörr i sig.”

Tack vare Amos Oz, hans beskrivningar av människor i hans omgivning, såväl som av hans omgivning, under barndomen, så släpps jag via En berättelse om kärlek och mörker, in i en värld jag aldrig tidigare bevittnat, beträder ett land jag aldrig tidigare beträtt, ett Israel i vardande, ur perspektivet av en judisk pojke, något jag i detta liv aldrig kan vara eller bli. Utom i fantasin, genom att jag låter mig bli det, medan jag läser sida upp och sida ner.

”‘Ingenting försvinner någonsin’, sa han [professor Samuel Hugo Bergman] till oss en av de där söndagskvällarna, och jag tror mig minnas det han sa så väl att jag kan återge det nästan ordagrant. ‘Ingenting försvinner någonsin. Själva ordet ”försvinner” antyder att universum så att säga är ändligt och att det är möjligt att lämna det. Men ingenting‘ (han betonade medvetet ordet), ‘kan någonsin lämna universum. Och ingentid kan träda in där. Inte ett enda dammkorn kan dyka upp eller försvinna. Materia förvandlas till energi och energi till materia, atomer samlas och skingras, allting förändras och förvandlas, men ingenting kan någonsin gå från att vara till att inte vara. Inte ens det minsta hår som växer på svansen till något virus. Begreppet oändlighet är i sanning öppet, oändligt öppet, men samtidigt är det också slutet och hermetiskt förseglat. Ingenting träder in och ingenting försvinner.'”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.