Sitter i gräset. Vinden kyler en smula. Sätter på mig koftan.

Vinden tar fatt i mitt hår. Smeker lite varsamt mina kinder, påminner mig om livet, om kraften, om rörelsen.

Om livet. Om allt som pågår, hela tiden, inom mig, likväl som utanför mig. Jag lever.

Jag lever. Jag känner det, när jag känner hur vinden buffar försynt på kinden min, låter håret flyga på vindens vägar.

Att leva. Eller att överleva.
Skillnaden, enorm.

Att överleva, det är det allra mest basala. Idag, här, just nu, är det inte överlevnad det handlar om. Inte för mig., För många, ja, men inte för mig, och många, många fler. Vi är fler som inte längre behöver kämpa för vår dagliga överlevnad, än de som fortfarande, idag, där, nånstans, kämpar dagligdags för överlevnad. Och visst. Det finns några få även här, idag, nu, som kämpar för att överleva. Så är det. Marginaliserade, utstötta. Hemlösa. Psykiskt sjuka. Fattiga. Men få, tack gode Gud, oerhört få sett ur ett större perspektiv.

Men samtidigt som vi bekämpar den extrema världsfattigdomen – varje dag lyckas någon eller några som lever under en dollar om dagen-strecket, kliva upp ett steg från identifikationen med de fattigaste av de fattiga – samtidigt så sjunker allt fler allt längre ned, välstånd blir allt mer snedfördelat. De rika blir rikare, de som är fattiga, blir, förhoppningsvis något mindre fattiga, men däremellan finns en glidning nedåt.

Så tokigt. Här sitter jag. Vinden blåser i mitt hår, och jag tänker på världsfattigdomen och ekonomiskt välfärd. Som det kan blir, när hjärnan och fingrarna får friheten att ta sig precis dithän de vill. Så jag tackar gud, universum, slumpen, karma eller ödet, eller helt enkelt bara mina föräldrar, för att jag föddes i ett land, där det handlar om att leva. Och just nu, just här, så lever jag livet. I tacksamhet.