Oh vad jag hoppas att det är just det, stora flygaredagen! Du förstår, vi hade just ätit klart middagen i lindbersån när katten – som vi satt i koppel för att en grenhåla i grannarnas äppelträd just blivit BB åt dygnsgamla blåmesungar och Pop just upptäckt dem – rörde sig så underligt vid vår trätunna med vissnade tulpaner och knastertorrt elefantgräs. Mr B gick för att kolla vad Pop sysslade med, och utbrister: Nej men, åhhhh!

Resten av familjen blev raskt på alerten och vansinnigt nyfikna på vad det egentligen är Pop hittat. Så B kommer och visar upp en yttepytteliten blåmesunge som ligger i hans handflata, innan den raskt kravlar sig upp och sätter sig på pekfingret.Och där sitter hen. Så rysligt söt. Men på helt fel plats liksom.

Det prasslar lite mer i tunnan så vi tittar vidare och hittar ytterligare två små blåmes-syskon som rafsar runt bland vissna blad.

Troligen är boet på husgaveln, under en av de där vindskivorna som löper längs hela taket, fem-sex meter upp och så där otillgängligt så bara små fåglar kan ta sig in och ut. Att lägga tillbaka dem känns därför uteslutet.

Mor och far Blåmes surrade runt i trädtopparna och pratade vilt, men när vi slutligen begav oss in efter en närmast tropisk kväll i trädgården, så låg de tre små syskonen fortfarande i tunnan.

Så, därav att jag innerligen hoppas att dessa små faktiskt är mer flygfärdiga än de ser ut, att de klarar natten och på något vis imorgonbitti lyckats ta sig iväg till säkrare omgivningar! Men utan tvekan snurrar tankar på om det finns något annat som vi kan göra för att göra livet säkrare för de små?