Kvinnlig urkraft personifierad

Hon knackade på, tydligt genljöd knogarnas kontakt med dörrbladet genom bottenvåningen. Jag reste mig ur soffan, där jag satt och skrev, samtidigt som hon öppnade dörren och klev in. Jag mötte henne i hallen – denna kvinnliga kvinna, vacker som en dag, med det flammande håret tumlande nedför hennes axlar, då hon drog av sig den vackert stickade mössan. Knäppte upp den ulliga kappan, skinande som en sol, och la den på hallbänken.

Hon, som är kvinnlig urkraft personifierad. Som väcker tankar om Moder Jord till liv inom mig. Som känns så jordad, så genomtänkt. Hennes öppna ansikte, det långa håret, materialet och färgerna i kläderna hon ikläder sig, hur hon för med sig en sfär av trygghet, solsken, nyfikenhet och visdom.

Goddess av Rebecka Hagerfors

Sätter på vatten till kokning medan vi går en snabb rundtur i huset, innan vi sätter oss till bords, med vars en ångande kopp te i händerna. Redo, för ett samtal om förändring, om processen, om livet. Rädslorna, insikterna, om vad det är att vara människa. Med sina frågor hjälper hon mig få syn på det som kan ske, när jag gör det jag gör, på en kanvas av grusgångar, lövsprickning, svanungar och videkissar, höstlövens eldigt flammande färger, det dämnade ljudet när snön ligger vit på marken, med den blå, eller grå, molnfria eller molnbeströdda himlen som en oändlig rymd över våra huvud.

Två timmar går som ett nafs, och vi avslutar. Bådadera vandrar vi vidare med dagens sysslor, och jag känner mig berikad. Energiuppfylld och glad – för tänk vilka fantastiska människor det finns! Och tänk att jag ser det, ser dem – att jag lever ett liv där jag upplever, andas in och fylls med förundran och fascination, av något så fantastiskt som ett möte med kvinnlig urkraft, personifierad.

Vackert – det är så vackert, livet!

Imorgon ger vi liv!

För två år sedan tillägnade Rebecka denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Idag, två år senare, skickar jag ut Rebeckas vackra stämma i etern igen, i hopp om att fler väljer att följa Rebeckas uppmaning: att ge liv till den värld som är möjlig. 

Det kräver något av mig. Av dig. Av oss.
Det kräver att vi väljer, medvetet.
Valet står mellan att spela på kärlekens trummor, snarare än rädslans lyra.
Och det är ett val som görs om, och om igen.
Du kan, som jag, fatta ett grundläggande värderingsbeslut, att du vill välja kärleken.
Men likväl är det i stunden som det visar sig om det är valet som blir gjort.
Därför behöver jag, och kanske du med, gång efter annan göra det aktiva valet.
Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

av och med Rebecka Hagerfors.

Ge liv till den värld som är möjlig

I Skärtorsdags fick jag en ping på Facebook, då Rebecka tillägnade denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

av och med Rebecka Hagerfors.

Tack Rebecka, så underbart fint skrivet och framfört. Och vilken slutkläm – snacka om att det där går rakt in i mitt hjärta. Att ge liv till den värld som är möjlig, precis på pricken är det ju vad jag och så många fantastiska människor agerar för! Du är själv, i allra högsta grad, en av dessa människor, och jag är ofantligt tacksam för att våra vägar korsades.

Låt oss tillsammans, allesammans, göra allt vi kan för att ge liv till den värld som är möjlig – ok?