”Det är med känslomässiga förväntningar som stressen kommer. Stress är inget annat än icke uppfyllda förväntningar.”

Håller du med om det? Att stress uppstår genom min relation till det som ska göras, eller inte göras, snarast än på grund av det som ska göras eller inte göras? Märker du skillnaden? Hur jag förhåller mig till något, är skillnaden som gör skillnaden. Och den skillnaden har sitt ursprung i mina tankar, filtret med vilket jag för tillfället betraktar världen. I god sinnesstämning, så kan jag hantera allt. Glider som rovfågeln på vindarna, buren av naturens kraft. Om min sinnesstämning däremot är låg, så blir varje grästuva ett berg, omöjligt att bestiga. Jag kraschar, faller handlöst till marken och förmår inte se bortom det oöverstigliga hindret framför mig.

”Jaha, så du blir aldrig stressad längre, eftersom du kommit till insikt om det här, antar jag?” kanske du tänker.

Jag önskar nästan (men bara nästan!) att jag kunde svara Nej, jag blir aldrig stressad längre. Men det vore lögn. Klart jag blir. Det är en del av att vara människa, att uppleva, känna, genomleva och -lida allsköns sinnesstämningar med efterföljande känslomässiga dalar och bergstoppar. Men när jag blir stressad nuförtiden, så stressas jag mindre av att jag är stressad. Jag kan känna stressen, se den, ta på den, och ändå inte riktigt falla för dess sirensång. Jag har hela tiden ett ankare som håller mig fast vid det jag vet, att känslorna är en barometer, som anger hur mycket jag ska förlita mig till min nuvarande sinnesstämning. När jag sänks, mår dåligt, oroar mig och stressas, så vet jag, att jag inte ska lägga alltför stor vikt vid det jag känner i stunden.

Det betyder inte att känslan försvinner, som vore den huxflux bortblåst, men det lämnar en öppning inom mig, en öppning genom vilken känslan, oron, stressen, rädslan, nedstämdheten, kan ta sig, och därmed lämna mig. Enklare och snabbare, än när jag krampaktigt håller mig fast vid den. Sen att enklare och snabbare ibland går på ett par minuter, och i andra stunder kan vara i dagar, kanske tom veckor, ja, så är det.

Tror du mig om jag säger att oavsett om oron, stressen, nedstämdheten – vad det än månde vara för låg känsla – varar i veckor, så bekommer den mig inte lika mycket som förut? Förut då jag ännu inte kommit till insikt att det är min relation till något, som avgör hur jag känner kring det.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 61 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.