#blogg100 – När verkligheten var som vackrast.

”Om tåget ringlade sig fram i skogslandskap med flimrande ridåer av träd på båda sidorna sträckte jag bara ut ett jättelikt magiskt svärd från Tusen och en natt som fällde alla träden lika lätt som en lie på åkrarna och landskapet öppnade sig. Och i de landskap som redan var öppna med betande kor i hagar med junigrönska lät jag de allra modernaste flygplanen, en rote J 29 Flygande tunnan, dåna fram på låg höjd och så nära tågkupéns fönster att jag kunde se piloterna i sina syrgasmasker, Över broar med vatten där nere fick tåget vingar, genom städerna förvandlades allt till en Märklinjärnväg där en jätte som var jag själv högt uppe i himlen reglerade farten vid transformatorn med den röda strömbrytaren. Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag hehövde inte sitta och läsa som de vuxna.

De där sista två meningar greppade tag i mig, när jag läste dem.
Som om någon tog ett grabbatag i min jacka, så jag tvingades stanna, abrupt, oväntat. Förvånad tittar jag mig omkring… och undrar: Är det så? Är bokens fantasivärld ett substitut för min egen – delvis? – helt? – nedsläckta förmåga att fantisera? Är det vad han säger egentligen? Att vuxna läser för att de inte själva förmår fantisera ihop dylika fantasivärldar?

Ja. Kanske.
Och samtidigt…. jag vet inte det jag.
Ibland är det ju bara fantastiskt att få dyka ner i en värld, skapad av en annan människa.

Däremot vet jag med mig att jag emellanåt gör just det: flyr ”verkligheten” genom att plocka upp en bok. Att bara sitta och titta ut, genom ett tåg- eller bussfönster, kan ofta få det att krypa i kroppen på mig. Vill g ö r a nått, läsa, blogga, sticka, snacka, lyssna. Inte b a r a sitta och titta ut.

Och kanske är det så att jag förlorar något, på valet jag gör, men å andra sidan vinner jag ju något annat. Så kanske det är ok. Kanske det inte gör något att jag ibland njuter av verkligheten när den är som vackrast, och ibland flyr jag in i en fantasiverklighet som är lika vacker den. Båda två har förmåga att berika mitt liv, om jag så väljer att tänka.

Och det gör jag.
Grämelsens tidevarv är över, tiden av jag borde, jag måste, jag skulle… istället gör jag det jag gör, och tar glädje i det. Oavsett om det är en bok, eller stilla kontemplation vid ett förbiilande landskap.

Och tänk, hade jag inte suttit och läst Äkta amerikanska jeans, hade jag aldrig stött på dessa meningar, så vackra och tankeväckande:
”Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag behövde inte sitta och läsa som de vuxna.”

Och så spinner jag loss, nästa fundering dyker upp som en neonskylt inför mitt inre jag:
Förlorar man den spontana och omedelbara kopplingen till fantasi som Vuxen? Är det vad Vuxen innebär?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 47 av 100.
Boken ”Äkta amerikanska jeans” av Jan Guillou.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

8 thoughts on “#blogg100 – När verkligheten var som vackrast.

  1. Jag tror att vi behöver fly ibland, in i böcker och ut i internätets aldrig sinande underhållning… Men ibland måste vi också sitta och stirra och våga lyssna till våra egna tankar. Är inte en del av problemet med utmattning och utbrändhet att tiden för tomt stirrande och introvert lyssnande inte finns?

  2. Säkert är d så att många lägger den betydelsen i att vara vuxen. Jag vill dock snarare kunna lägga innebörden av att ha förmågan att medvetet välja vilken av verkligheterna jag vill vara i – fantasins eller ”den verkliga verklighetens – utan att känna att jag ”borde” ha valt på annat sätt.

    • Tror jag också, dvs att folk i gemen nog lägger den betydelsen i Vuxen.
      Ju äldre jag blir (inte ett mått på vuxenhet visserligen) desto mer låter jag mig själv vara i en massa verkligheter! Härligt sätt att leva livet på.

  3. Ibland tänker jag att det vore så skönt med dagar utan alla dessa måsten. Dag med tråkiga nu, liksom. Fast å andra sidan är det ett val att ha mycket att göra också. Så kanske en balans mellan de båda?

    • Jag har skippat måsten. Från mitt tänk liksom. Måsten, borden, skullen… Omgjorda till Vill. Ger mig själv en starkare känsla av att det ligger på mig att välja. Vad vill jag göra, och vad vill jag inte göra. Har bloggat om det oxå (så klart…): https://herothecoach.com/2013/04/04/masten/

      Och, som ett resultat har jag definitivt dagar ”med tråkiga nu” som du skriver, dagar då jag låter mig vara i att inte vilja…

  4. De där raderna som fångade dig. Fångade också mig. Och påminde mig om samtalet mellan Erik och Per i ”Sök och du skall finna”. Samtal om fantasi. Vad är en värld? och Vad är en människa? med mera så klart… 🙂

    • Jag tänkte också på det – och just hur vi lyckats göra ”fantasi” till något som är separerat från ”verklighet” fast det nog egentligen är fantasi alltsamman i viss mening.

      *Och du som läser och undrar vad vi snackar om, se ”Sök och du skall finna”!*

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s