”Om tåget ringlade sig fram i skogslandskap med flimrande ridåer av träd på båda sidorna sträckte jag bara ut ett jättelikt magiskt svärd från Tusen och en natt som fällde alla träden lika lätt som en lie på åkrarna och landskapet öppnade sig. Och i de landskap som redan var öppna med betande kor i hagar med junigrönska lät jag de allra modernaste flygplanen, en rote J 29 Flygande tunnan, dåna fram på låg höjd och så nära tågkupéns fönster att jag kunde se piloterna i sina syrgasmasker, Över broar med vatten där nere fick tåget vingar, genom städerna förvandlades allt till en Märklinjärnväg där en jätte som var jag själv högt uppe i himlen reglerade farten vid transformatorn med den röda strömbrytaren. Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag hehövde inte sitta och läsa som de vuxna.”

De där sista två meningar greppade tag i mig, när jag läste dem.
Som om någon tog ett grabbatag i min jacka, så jag tvingades stanna, abrupt, oväntat. Förvånad tittar jag mig omkring… och undrar: Är det så? Är bokens fantasivärld ett substitut för min egen – delvis? – helt? – nedsläckta förmåga att fantisera? Är det vad han säger egentligen? Att vuxna läser för att de inte själva förmår fantisera ihop dylika fantasivärldar?

Ja. Kanske.
Och samtidigt…. jag vet inte det jag.
Ibland är det ju bara fantastiskt att få dyka ner i en värld, skapad av en annan människa.

Däremot vet jag med mig att jag emellanåt gör just det: flyr ”verkligheten” genom att plocka upp en bok. Att bara sitta och titta ut, genom ett tåg- eller bussfönster, kan ofta få det att krypa i kroppen på mig. Vill g ö r a nått, läsa, blogga, sticka, snacka, lyssna. Inte b a r a sitta och titta ut.

Och kanske är det så att jag förlorar något, på valet jag gör, men å andra sidan vinner jag ju något annat. Så kanske det är ok. Kanske det inte gör något att jag ibland njuter av verkligheten när den är som vackrast, och ibland flyr jag in i en fantasiverklighet som är lika vacker den. Båda två har förmåga att berika mitt liv, om jag så väljer att tänka.

Och det gör jag.
Grämelsens tidevarv är över, tiden av jag borde, jag måste, jag skulle… istället gör jag det jag gör, och tar glädje i det. Oavsett om det är en bok, eller stilla kontemplation vid ett förbiilande landskap.

Och tänk, hade jag inte suttit och läst Äkta amerikanska jeans, hade jag aldrig stött på dessa meningar, så vackra och tankeväckande:
”Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag behövde inte sitta och läsa som de vuxna.”

Och så spinner jag loss, nästa fundering dyker upp som en neonskylt inför mitt inre jag:
Förlorar man den spontana och omedelbara kopplingen till fantasi som Vuxen? Är det vad Vuxen innebär?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 47 av 100.
Boken ”Äkta amerikanska jeans” av Jan Guillou.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.