”Ta hand om de sköra när de är det.”
Så säger Larry Leksell. En man jag 
aldrig hört talas om innan jag plockade upp boken Någonstans finns viljan.
I en mening, med nio – mestadels väldigt korta – ord, ger herr Leksell mig en ledstjärna. Så enkelt. Ta hand om de sköra när de är det. Inte innan. Inte efter. Inte locka till inlärd hjälplöshet, utan utifrån behoven i stunden, precis här och nu, givet vad jag förmår.
Var det inte precis vad #openstockholm visade i fredags?
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 40 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
HERO - the coach 
Pingback: #blogg100 – Dramats uppgift. | HERO – the coach
Ja. Sant. Men viktigt nog. Skillnad på att ta hand om och omsorg om. Egentligen föredrar jag det senare. Av egen erfarenhet.
Ja, det är det och jag håller med. Jag föredrar också omsorg. Blir lätt offer-mentalitet av ”ta hand om”, men jag tror å andra sidan inte det är vad som avsågs. Så jag lägger in ”omsorgs”-aspekten i ”ta hand om” och uppskattar därmed meningen trots sin formulering.
Jag tror att det för somliga kräver mod, att ta hand om de sköra. För hur gör en? Hur närmar jag mig den sköra? Eller är det så, att när det är riktig kris, funderar en inte på HUR utan bara gör? Sen lurar jag på: är de sköra bättre att ta hand om andra sköra, än vi som ser oss som starka? Vad tror du?
Det tror jag också. Fantastiskt podavsnitt från On Being med Jean Vanier, grundare till en rörelse som heter L’Arche, som pratar om att det är rädsla som gör att vi har svårt att ”närma oss de som behöver hjälp”, fast han uttrycker sig annorlunda. Länk hittar du här: https://herothecoach.com/2015/06/07/podcast-2352-the-wisdom-of-tenderness/
Och ja – kanske vi gör det svårare än det behöver vara ofta.
Och ja – det tror jag bestämt. Det är ju visat i åtskilliga studier och försök av olika slag, att de som själva har det svårt, har mycket större medkänsla med de som har det ännu jävligare och hjälper dem också mer, än de som inte har eller haft det svårt. Har ”vi starka” kommit för långt från vår egen skörhet? Vågar inte möta den i spegeln? (Det är nog vad Jean Vanier snackar om förresten!)
En mening. Helt plötsligt talar den just till mig. Jag känner igen den känslan. Uppfyller en. Tack för ditt inlägg. Och lycka till i skrivandet! #blogg100
Ja, visst är det en fantastisk upplevelse!