Månadsarkiv: juli 2015

Janne, vilken story!

Publicerad den av
Svara

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden, #vågapratapodden, Ledarkanalen som alla är nya podcasts och Värvet, som är en trotjänare. Men även Värvet har en bit kvar innan det blir en lika trogen följeslagare att lyssna till som klassiska Sommar i P1. Lyssnade till Kjell Enhager häromdagen och småfnittrade lite för mig själv när jag föreställde mig vissa bekanta i sociala media som jag riktigt kan se framför mig hur de missnöjt och upprört fryner på näsan åt Kjells livsinställning att älta positivt.

BoldomaticPost_Varfor-finns-du-ni-till-Hur-maSjälv njöt jag. Inte minst åt hans lovsång till Varför drygt 18 minuter in i programmet om du lyssnar till versionen utan musik. Som jag önskar att fler företag och kommuner följde Kjells råd och frågade sig varför de finns till för att därefter jobba för att leva upp till det. Ja, individer med för den delen. Jag har gjort just det i mitt liv, och det gör det onekligen enklare att göra val i vardagen.

Det fanns ett tillfälle då jag riktigt rös av kraften i hans berättelse, och det var när han berättade om Janne, som cyklade Vätternrundan när det värsta möjliga inträffade. Vilken berättelser. Herre min ge. Jag vill inte förstöra din upplevelse dock, så ta och lyssna själv vettja så du får höra hur något fullkomligt omöjligt blir möjligt. För om inte Jannes story får dig att inse att det faktiskt är så, ja, då vet inte jag vad som skulle krävas.

Vilket är ditt favorit-sommarprat?

 

Trotjänaren och brytpunkten

Publicerad den av
1

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden, #vågapratapodden och Ledarkanalen hittills, alla tre är nya poddar skapade av vänner till mig. Men nu så går jag på en gammal trotjänare. För det kan inte vara många svenskar som missat Värvet med Kristoffer Triumf. Jag skulle säkert kunna hitta något annat svenskt podprogram att tipsa om, men så lyssnade jag till avsnittet med Seinabo Sey och blev så förtjust. Inte minst pga hennes rekommendation i slutet. Stämmer på pricken in på hur min personliga utvecklingsresa kunnat ta fart, när jag började göra som Seinabo rekommenderar dig att göra – då du! Då fick min personliga utvecklingsprofil en närmast exponentiell profil.

inre dialog

Ju mer jag reflekterar kring detta, ju tydligare framgår det för mig just vilken enorm brytpunkt det var för mig, den gången jag för första gången förstod att jag inte måste vara hård mot mig själv. Att det fanns ett val. Att jag kunde välja att vara varsam i min inre dialog. Därmed fick mitt liv en helt annan inriktning och en väldigt annorlunda ton.

Har du upplevt något liknande i ditt liv?

Podcast 28/52 – Stewardship, not disruption

Publicerad den av
1

I’ve not followed Brain Pickings a lot, but now and again I stumble upon something coming from that site, and it’s almost always magnificent. Making me wonder, kick-starting my curiosity and often being very inspirational. Then I listened to Maria Popova of Brain Pickings in a conversation with Krista Tippett from On Being.

Guess what happened after I was finished listening? I pressed PLAY once more, and took in the entire episode once more. I believe I’ll listen to it over and over again. Because there’s so much interesting stuff in this podcast, beautiful sentences, phrases, stories about Marias grandparents, and much else. It’s hard to pick out one or two things, because it’s truly an episode worth listening to in full.

But the sentence below, which is a quote by a friend of Marias, really hit home. Perhaps because I’ve been talking about the need for personal stewardship with a friend of mine. How it’s a word, and an activity, that we seem to have forgotten, I believe.

BoldomaticPost_Culture-needs-stewardship-not

Sitting here looking at that quote ”Culture needs stewardship, not disruption”, my mind took a leap. To cultivation itself. To the no-dig no-till practice of cultivation put in use by Paul and Elizabeth Kaiser, that I got so enthralled by in the Peak Prosperity podcast. They explained how disruptive it is for soil structure, and hence, for soil-living creatures such as a majority of all wild pollinators, when we dig, till and uproot plants from the ground. They work with nature, rather than against it, and boy, are they rewarded!

There’s more for me to discover here, I can sense it lurking just beneath the surface. So I’ll sit with it, letting it take its time. Sooner or later it will emerge. I won’t try to dig for it, because that would likely just disrupt the process.

Does this quote evoke anything in you?

What’s your big job?

Publicerad den av
Svara

I listened to Parker Palmer giving this commencement address to the graduating class at Naropa University, and several times I got goose bumps and shivers. For me, those have become telltale signs that there’s something important and/or very true being shared.


The six suggestions Parker provides on living a life worth exploring are simple. And powerful. So powerful I followed my urge to split this recommendation into six consecutive blog posts. You can read my thoughts on the first, second and third suggestion here.

BoldomaticPost_Take-on-big-jobs-worth-doingThe fourth suggestion is: Take on big jobs worth doing. Jobs like the spread of love, peace and justice. 

Dare to dream, go for the seemingly impossible. I know I have these past 3-4 years. But I don’t even want to go there right now. If you’re interested you’l be able to find out what my goal for 2020 is.

The important thing for me is that we avoid playing small. Belittling ourselves. Yeah sure, maybe I can’t make a huge shift to society…. but maybe I can! Right? I mean, how would you know? If you don’t go for it – how would you ever know what might have been?

And don’t get me wrong, playing big doesn’t mean setting a big goal to change society, starting revolution, inventing something extraordinarily magnificent and winning the Nobel Price for it. It can just as well be about becoming the best parent around or spreading love and warmth where ever you go or volunteering at a local shelter…. or anything really. As long as you really have the feeling it’s worth doing. That’s what to look for!

Playing big, for me, is therefore more about stretching myself, growing, expanding. You know, like a balloon. When you first try to inflate it, it’s hard. You have to blow hard on it to make anything happen. And then – all of a sudden, it starts to expand, and finally – you’re there, with a beautiful ballon in your hands. Now. If you deflate it, and then inflate it again – it’s much easier the second time around, isn’t it? And possibly you can get a few more breaths of air in it. Just don’t blow so hard it explodes.

You know where that boundary is within you. I am certain of it. Just make sure you listen for the proper voice though! It’s not the harsh voice telling you ”You’re pushing it too far”, ”Don’t even bother to try it, you’ll fail!”, ”Who are you thinking you could do something like that?”… that you should listen to. No. Listen for the silent knowing, the kind that fills your entire body. Wordlessly it let’s you know, what the right amount of air is to stretch the balloon just a tiny bit further. That’s what you should listen for when you go for the big jobs.

So. I’m curious to know. What’s your big job?

Ledarkanalen – tredje nya bekantskapen!

Publicerad den av
Svara

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden och #vågapratapodden hittills, vilka är två nya poddar skapade av vänner till mig. Tror du mig om jag säger att jag har ytterligare bekanta som börjat podda? Så är det i alla fall. Ninni Udén och Karin Ulfhielm är bekanta som jag aldrig träffat i 3D men som jag likväl tycker att jag känner. Sociala media när det är som bäst helt enkelt!

Nåväl, dessa två kvinnor har också börjat podda, och deras podcast heter Ledarkanalen.

Ta senaste avsnittet med Sara Sadik som var en sån kick! Jag blir så glad när jag hör unga modiga ta-sig-för-samma själar dela med sig av sina erfarenheter, och Sara känns verkligen som någon jag kommer höra talas om mer. Och du med för den delen.

BoldomaticPost_Jag-kan-kanna-kaoset-inombordAvsnittet om krishantering med Jeanette Fors-Andrée var också väldigt intressant. Och samtidigt, nästan lite tragiskt. Både för att jag skulle kunna rabbla upp så många exempel på onödiga lögner som lämnats av individer i trångmål. Samtidigt. När jag skriver detta så vurmar mitt hjärta för dem. Jag kan känna kaoset inombords, som gör att man inte längre tänker klart, som ett sårat djur gör vad som helst för att försöka skydda sig.

Men också för att jag önskar att ingen tvingades genomleva ett drev. Som en lavin…. när snömassan väl satts i rörelse så är den i det närmaste ostoppbar.

Frågorna jag sitter med är bland annat dessa:

Är det värt det att kasta iväg snöbollen som kanske – kanske inte sätter igång en lavin?

Vem är jag att kasta första stenen?

Vem är jag att döma?

Och glömmer jag att det finns individer inblandade?

Hur bra är jag på att skilja på sak och person?

Och nej, givetvis säger jag inte att granskning är fel, att avslöjanden inte ska göras. Självklart ska maktförhållanden nagelfaras, maktmissbruk belysas och lyftas fram i det publika. Absolut.

Jag säger inte ens att du ska tycka eller tänka eller agera på något visst sätt i förhållande till detta. Nä, när jag sitter här och reflekterar så är det till mig själv jag tittar. Jag ställer mig själv frågorna ovan. För mina svar och efterföljande handlingar är mitt sätt att föra mig i världen. Och det vill jag ska vara väl grundat i min egen värdegrund, i mina livsval, i de värden jag sätter högt.

Men vill du, så kanske du kan lära dig något om och av dig själv genom att ställa dig själv frågor likt dessa?

#vågapratapodden – ännu en ny bekantskap!

Publicerad den av
Svara

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Inga-Lill & Alexandra Lellky ingår båda i samma Mastermind-grupp som jag och Charlotte (och icke att förglömma den unika Wivan som senaste året kastat loss i livet på ett sätt som inspirerar mig enormt!) och dessa två kvinnor är grundare till Cancerkompisar.se som jag skrivit om tidigare.

Cancerkompisar.se finns till för anhöriga till cancer-drabbade. Att det finns ett behov för anhöriga att ha ett öra som lyssnar, utan dömande, där tom förbjudna tankar kan yppas, någon som vet vad det innebär, som själv varit med, det har jag aldrig tvivlat till. Snarast är det väl förvånande att ingen tagit itu med att skapa ett Cancerkompisar för länge sen!

Nu har även Cancerkompisar lanserat en podcast, en serie om (initialt åtminstone) tio avsnitt där anhörigperspektivet lyfts upp. Anna Bystedt från Guldkanalen intervjuar 10 cancerkompisar, dvs människor vars närstående drabbats av cancer och som bland annat genom Cancerkompisar fått hjälp att hantera sina tuffa situationer. Podden är döpt till #vågapratapodden.

cancerkompisarJag har bara lyssnat till det första avsnittet ännu, via Soundcloud, och jag grät när jag lyssnade. Människoöden berör, inte minst när de berättas av den som genomlevt det. Ingela är öppenhjärtig och modigt sårbar, och jag kan bara tacka för att hon väljer att #vågaprata öppet om hur det är att förlora inte bara en utan båda föräldrar till cancer på kort tid.

Jag tror det var i denna podden som jag hörde något som jag direkt tog till mig. Oavsett vilket så känns det högst relevant, så även om det möjligen var någon annanstans så passar det väldigt väl in här. Att fråga ”Hur mår du?” kontra ”Hur mår du idag?” kan göra så oerhört stor skillnad för en person som befinner sig i en tuff situation av något slag, som t ex att ha anhöriga som är döende i cancer. Frågan hur mår du är för generell, hur fasiken tror du man mår om ens närstående ligger för döden liksom. Men när man lägger till det lilla försynta idag till den där meningen kan man svar för nuet. Behöver inte svara övergripande, utan kan kanske svara utifrån där man befinner sig just nu. Trött, i behov av en kram, njuter av en stunds vila i solskenet, eller vad det nu kan vara som nuet bjuder på.

Det där tyckte jag var så himla smart. Och kanske kanske det kan göra det enklare för mig att bemöta en människa i kris framöver. Kanske det gör det enklare för någon att #vågaprata med mig till och med?

#100procentpodden – en ny bekantskap!

Publicerad den av
1

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag börjar med ett helt fantastiskt avsnitt av 100%-podden med min goda vän Charlotte Rudenstam. #100procentpodden är en ny bekantskap för världen, även om jag, som känner Charlotte sedan ett par år tillbaka, har iakttagit hennes resa från tankefrö till verklighet, fram till sjösättandet av 100%-podden i början av juni. Jag tycker absolut att du ska kolla in den. Prenumerera gärna på den, och när du lyssnat till ett avsnitt eller två, så hjälper du Charlotte väldigt mycket genom att skriva en recension av podden inne på iTunes. Och missa inte specialavsnittet där Charlotte själv berättar en story som är värd att berättas – och därmed, väldigt hörvärd!

Viss charm finns det ju i att börja lyssna på en pod från avsnitt ett, och det kan du absolut göra, men det allra bästa avsnittet hittills är avsnitt nummer fyra, med Therese Mabon. Har lyssnat till det flera gånger och varje gång så fylls jag av en underbart pirrig livsbejakande känsla. Och så är jag allt lite extra nöjd och stolt, för jag kopplade samman Charlotte och Therese på Twitter, efter att jag träffade Therese för första gången i 3D tidigare i vår.

Och eftersom Charlotte är en sån doer (något Fredrik Svahn också snappat upp, lyssna till avsnitt 2 vettja!) så tog det inte många dagar förrän dessa två vackra själar sammanstrålade och spelade in sitt eget första möte, vilket alltså är avsnitt 4 av 100%-podden.

Mötet dem emellan inger mig med hopp om framtiden. Och kanske det inte är någon överraskning direkt att jag är inne på precis samma tankegång som dessa två kloka kvinnor – snöbollen är i rullning och det kommer inte dröja så himla länge förrän samhället som vi lever i ser annorlunda ut. Bättre, för alla, mer kärleksfullt, med omtänksamhet som flödar både inom och mellan individer och framför allt, människor som vågar vara sina jag, till 100%.

Så tack Charlotte och tack Therese för att ni visar mig vägen, hjälper mig framåt i min egen upptäcksfärd inom och utom mig själv. Successivt blir stunderna då jag själv upplever mig vara en 100%-are blir fler och fler. Är du en 100%-are? Eller kanske jag ska ställa frågan så här istället: När är du en 100%-are, i vilka sammanhang, stunder, platser?

Bottnar av medvetenhet

Publicerad den av
6

sus om bottnar

Det där skrev Susanne Granat Ahlstrand, min innerligt goda vän, i en tråd häromdagen. Vi hade, tillsammans med ytterligare ett par fina vänner, ett sånt där samtal (ja, jag ser det absolut som ett samtal, även när det sker via tangentbord) som går på djupet, som gör att jag växer, lär mig, expanderar.

Samtal där vi delar med oss, av tankar, erfarenheter, funderingar. Bollar vidare på andras tankar, tar kliv framåt, utåt, utvecklar resonemang, backar emellanåt för att ta ett omtag, förtydligar eller förkastar.

Samtal när de är som allra bäst.

Att vilja vara en människa innebär så många bottnar av medvetenhet.

När Susanne skrev den där meningen så frågade jag bums om jag fick citera henne. Skrev citatet, skapade den omgivande rutan och insåg att något saknades. Frågade därför om hon kunde rita en av sina härliga kvinnofigurer till den, och det gjorde hon. (Heja fiftythree, paper och mix säger jag bara!)

Så nu skickar jag meningen vidare ut i rymden, till dig, att reflektera kring, eller inte. Ditt val fullt ut. Jag tilltalas verkligen av Sus ord, och undrar om den talar till dig?

Att avge ett löfte – till mig

Publicerad den av
2

Blir nästan föbluffad över hur lätt jag har att hålla löften jag ger mig själv. Motionspassen med Seven, meditationen med Headspace, det (mer eller mindre) dagliga bloggandet här, den dagliga cleansen med efterföljande bloggande (projekt #cleanse4expansion som jag precis avslutat). Och så vidare. Och så vidare.

Jag tycker om att utmana mig själv, jag gillar sporren i det, att se uppräckningen av dag som följs på dag som följs på dag, att se resultaten så sakteliga växa fram, och den närmast givna rutinen som följer på det, där jag vet vad som ska göras, och det är inte en fråga om jag känner för det eller ej. Det långsiktiga perspektivet är så tydligt att det kortsiktiga blir mindre relevant. Men givetvis möblerar jag min dag så den passar mig på bästa sätt, har inte fallit in i rigiditet kring hur, när, var sakerna ska utföras. Där är jag flexibel. Men Att de ska utföras, det är som en konstant.

Fast. Är det egentligen mig själv jag är förbluffad över? Eller är jag mer förbluffad över att andra verkar ha det så mycket svårare att hålla sina löften till sig själva? Vad är skillnaden som gör skillnaden? Vad är det i mig som gör det självklart att hålla denna typen av löften? Vad är det i andra som ger dem sådana svårigheter? 
Eller det kanske bara är min tolkning? Kanske det inte alls är en ”svårighet” utan bara ett halvt löfte, ett löfte utan riktigt övertygelse bakom? Kanske mer ett ”Jag ska försöka…” än ett ”Jag kommer att…”? 

Mina löften är inte ”Jag ska försöka” utan definitivt ”Nu ska jag” det erkänner jag. Men jag är inte slav under dem, åtminstone upplever jag inte det. Jag började t ex spela gitarr dagligen i vintras också, utöver att annat, men det blev droppen som fick bägaren att rinna över, det funkade inte med alla andra aktiviteter jag tagit på mig (frivilligt!). Så då slutade jag. Utan att banka på mig för det. (Funderar över att ta upp gitarrspelandet nu under sommaren dock.)

Men, är det jag som är för tuff mot mig själv helt enkelt? Är det därför jag håller mina egen-löften? Är det en rest från mitt tidigare (inre) diktatoriska jag, då jag verkligen var hård mot mig själv? 

 Det känns inte så. Något i det påståendet skaver. Jag minns nämligen inte att jag var bra på att hålla egen-löften då. Faktiskt känns det mer snällt än hårt mot mig själv att stå vid mina egen-löften. Att jag ger ett löfte, till mig, och att det just därför är värt att hållas. För att jag är värd det. Det tyckte jag överhuvudtaget inte förut. Då var min inre dialog mer ute efter att sabotera för mig själv, hur paradoxalt det än kan låta. Mmm. Kanske det är skillnaden som gör skillnaden? Min inre dialog har blivit min störste förkämpe, och står oförtrutet vid min sida. Peppar, pushar, uppmuntrar. Kramar om när så behövs. Och när jag faller, vilket händer emellanåt, så hjälper den mig varsamt att ta sikte framåt igen, istället för att göra en grej av misslyckandet, trycka ner mig i skiten, förnedra mig. 

Kanske skillnaden som gör skillnaden ligger i mig, i resan från en inre dialog som snarast la fälleben på mig, till att nu göra allt för att jag ska lyckas med mina föresatser, vilka de än är?

Podcast 27/52 – Mindset: being vs doing

Publicerad den av
Svara

The One You Feed is a favorite podcast of mine, and even though this one with Carol Dweck isn’t of the best show’s I’ve listened to from this podcast, it is interesting. And since Carol Dweck’s thoughts on fixed vs growth mindset is the talk of the town at the moment, I figured maybe someone would benefit from listening to this interview with her.

BoldomaticPost_fixed-vs-growthI like the reasoning behind fixed and growth mindset, possibly because I can recognize my own journey from (mostly) one to (mostly) the other. Luckily my direction has been from fixed to growth. For me, that is a huge part of the reason why my inner dialogue has gone from harsh to gentle, now that I think of it.

 

What fixed vs growth mindset is? Well, in short, as I understand it, fixed mindset is based on the belief that I have a specific amount of talent and intelligence, that cannot grow and evolve. This means that there’s no real point to trying harder, because I’ve got a fixed amount to work with. Hence, perhaps I’d get stuck in ”I’m no good at maths” and would fail to see that I can get better at maths if I work at it. Fixed mindset is encouraged by praising the result, like ”Oh you are such a clever girl!”, ”You got a good grade on that test!” and such. Accompanying though of fixed mindset might be ”I suck at this, so there’s no point in trying, because I will never get better.”, ”I hate drawing because it never looks like I want it to.”.

Grown mindset on the other hand says that you can get better, at anything really, as long as you put some effort into it. The focus is more on the process than the result. Regardless of my starting point, if I apply myself to it, I will get better at it. In time, I might even achieve mastery, if I put in the hours. So accompanying thoughts might be ”I have no clue how to crack this code, but if I work at it, I could probably figure it out. Let’s get started!”. Growth mindset is encouraged by putting attention to the process, like ”I can see how you’ve really put in an effort here!”, ”I see how you used all those different colors of green to draw that tree. It really bring it to life.”.

Anyway. What I find most significant in this podcast is the way Carol Dweck stresses the risk of fixed vs mind growths becoming ”a thing”, especially in school circles. This I believe is definitely a risk, and I fear that’s where it will end up in Sweden. It’s easy to fall in the trap of ”methodizing” something like this. That would be very unfortunate. Because this is not a thing you do. It’s a way you are.

Now, I say mindset something I am, rather than something I do, but of course, I will act out of my being, so it’s not as easy as saying it’s only about being and not about doing. The feedback to others that I exemplify above is a form of doing. But the risk, that Carol Dweck and I share a concern about, if you try to Do this without Living it. The risk of trying to give kids/pupils a growth mindset, while being stuck in fixed for my own development…. I mean, you can see for yourself how weird that would be, right? I guarantee that kids – if you are teaching, or parenting etc – will pick up on the mixed signals you are sending out, and they will see right through you.

So the question for me, is how do I switch my internal beliefs about myself, from fixed, to growth? How to live a life more based on a growth mindset?