Offerkoftan

På Twitter har jag och några andra fört en diskussion om offerkoftor. Vad är de, varför finns det, hur används de och vad är motsatsen. Intressant som alltid att delta i dessa dialoger där det finns oerhört mycket lärande, åtminstone för mig. Att ha 140 tecken på mig (mindre ju fler som deltar i den specifika konversationen, eftersom deras användarnamn då tar upp en del av dessa 140 tecken) gör att jag tvingas koka ner mina tankar till få ord. Utmaningen är att ändå få det förståeligt, och därav blir det ibland en liten följetång av tweets, som jag oftast binder samman med -> eller >.

När jag så idag läste följande stycke i en bok så mindes jag vår konversation igen:

20130325-121411.jpgTittar jag tillbaka på mitt liv så har jag varit ganska snabb att dra på mig offerkoftan.
Nån annans fel att jag tvingades flytta.
Nån annans fel att jag inte trivdes i nya staden.
Nån annans fel att jag var stressad på jobbet.
Nån annans fel att jag blev sur i ett förhållande.
Nån annans…. ja, ni förstår poängen va?

Jag ska inte säga att offerkoftan aldrig kommer på nuförtiden, men den gör det definitivt bra sällan, och under extremt korta stunder. Den passar mig inte längre, känns obekväm, dålig passform. Tidigare satt den som en smäck, men gud ske lov att jag vant mig av att dra den på mig vid minsta motgång.

I boken jag läste var det en av karaktärerna som bodde i sin offerkofta, och det är snarast så att jag har svårt att se hur jag, och andra, kan låta oss duperas så. Att leva sitt liv med ett filter för ögonen som förvränger verkligheten. Som gör att vi inte ser vare sig vår egen storhet eller våra rädslor. Där vi låter någon annan sätta sig i förarsätet. Det är ett förminskat liv, som jag inte önskar någon. Det är samtidigt ett liv som ställer krav på individen. Och jag både vet och förstår att vi av olika skäl inte alltid klarar av att sitta i förarsätet, med allt vad det innebär.

Vågbrytaren hjälper när stormen kommerAtt välja att inte dra på offerkoftan innebär för mig att jag tar mitt ansvar, att jag undviker att stoppa huvudet i sanden, att jag möter stormen när den kommer. Och det är ju det som är livet. Eller? Hur tänker du?

Cirkeln sluts

Låg och läste i sängen när jag slogs av en insikt.

En av de saker jag är mest ihärdig med vad gäller #skolvåren är att det inte finns ett sätt som är rätt sätt, utan det finns många olika sätt, som är bra för olika individer. Vi är alla olika och vi behöver därför olika saker för att växa och utvecklas.

Mindes jag tillbaka till min tid som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, i USA. Lincoln är en frikyrklig stad, kanske kan jämföras med Jönköping. Min värdfamilj var sjundedags adventister, om jag minns rätt (det är några år sen vid detta laget!). Jag var en sextonårig svensk tonårstjej fullt övertygad om att jag visste allt och att jag alltid hade rätt dessutom. Lätt kulturkrock vill jag lova.

En av de första kvällarna hamnade jag i en diskussion om religion med min värdfamilj, främst med värdmamman Janene. Jag hade läst eller lyssnat till Jonas Gardell på sommaren innan jag reste över Atlanten. Han pratade om religiösa som envist bedyrar att just deras gud är den enda sanna guden, och la till att det omöjligt kan stämma…

”…för tänk om då eskimåerna skulle ha rätt och Gud är en isbjörn. Hur förvånade alla andra skulle bli!”

Det där tog jag fasta vid, och min argumentation med min värdfamilj rörde sig kring det faktum att jag anser det helt ok att säga att min gud är rätt för mig, men inte att jag därmed har rätt att säga till någon annan att deras gud är fel. Det är bara annorlunda.

Dvs, det finns inte en gud som är rätt gud, det kan finnas många olika gudar, eller avsaknad av gudar för den delen, som är rätt för olika individer. Mångfald!

Cirkeln slutes

Och när jag insåg det, där jag låg och läste min bok, så var det som om cirkeln slöts. Tänk att jag som 16-åring, odrägligt självsäker och full av mig själv, ändock bergfast trodde på något som jag nu, ett kvarts sekel senare, tror lika fullt på:

Det finns inte ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt. Och ditt sätt. Och hens sätt.

Det finns andra som tror som jag, och de som tror som du osv. Och det är ok. Men vad ska det till för att vi ska acceptera olikheter, utan att värdera dem utifrån en påhittad rangordning? Vad ska det till för att vi ska kunna se att det verkligen finns olika sätt att nå samma mål, och att det är ok? Vad tror du?

(Och om ni undrade: Min värdpappa tog mig åt sidan dagen efter vår diskussion och sa nått i stil med:
”Du kanske ska tänka på vad du diskuterar med Janene, hon är inte van vid så frispråkiga tonåringar. Religion är ett känsligt ämne vet du.”.)

Morgonläsning

Just läst Oskar Skogs debutroman Pojken som fann en ny färg.

20130323-094041.jpg

En nätt bok med vackert språk och tänkvärt innehåll.

En bok som betyder något mer för mig än den gör för dig, av skäl jag inte går djupare in på. Ni som vet vet. Ni andra får leva i ovisshet.

20130323-095031.jpg

Ett av kapitlen heter Hållplatser, en metafor jag använt ofta på sista tiden, bland annat i samband med #skolvåren. Oskar skriver

Livet är en bussresa.

och jag håller med. Det är inte slutstationen som är det viktigaste – utan resan i sig, alla hållplatser där jag antingen kliver av eller på, människorna jag möter på resans gång och hur jag växer och utvecklas på resans gång.

Jag rekommenderar den varmt, och det gläder mig att jag tyckte om den!

Har du läst en bok som betytt något extra för dig? Dela gärna med dig, både av boktiteln och skälet, eftersom jag älskar att läsa och gärna vill hitta guldkorn som jag kanske inte stött på än!

Vårtecken

Ja, vårtecken kan man få leta långt efter så här den 22 mars, när snön ligger vit ute och det småsnöar. Men solen skiner, fåglarna sjunger och under snötäcket finns knoppande växtkraft. Om det har jag själv skrivit och visat i bildform tidigare. För en vecka sen skrev min son följande blogginlägg:

Vårtecken enligt Mr BSå nog kommer våren – om det hyser jag inga tvivel alls!

Vad gäller gossens bloggande är det ganska roligt att iaktta hur han hantera det hela. För det första är det hans egen idé att blogga, han fick tjata en vecka eller två innan vi tog oss tid att tillsammans starta den. När den väl var igång frågade jag vad hans tankar är men bloggen. Den är i första hand till för nära och kära, och han har som uttalat mål att skriva ett par två-tre gånger per vecka. Och det gör han nästan, oftast på alldeles eget bevåg. Detta blogginlägg visste jag inte ens om att han filade på, utan det trillade in i min Reader.

Jag uppmuntrar båda barnens bloggande, eftersom jag kan se hur det kan gagna dem. Det ger också utrymme till diskussioner med dem om hur man ska tänka, vad kan/bör man lägga upp, vad är av intresse för andra osv. Sen ger det ju en vana vid lite reflektion, och ger träning i att formulera sig, försöka hålla en röd tråd, sätta rubrik osv. Dessutom tycker jag det är viktigt att barnen (och vi vuxna!) lär oss att bli producenter och inte bara konsumenter på nätet.

Bloggar du, eller dina barn? Hur går dina tankar i frågan producent och/eller konsument på nätet?

Compassion

Skriver merparten av detta när jag är på hemväg från ett global summit i Nederländerna, för Transformational Presence Leaders and Coaches. Åkte nattåget både tur och retur, och hann därför med ett besök i Camp Vught. Detta var det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, och det är idag bland annat ett museum, ett nationalmonument.

Memorial wall

Jag fick skjuts till museet och på vägen dit pratade jag och en summit-kollega om den täta kopplingen mellan orden compassion och passion. Hur de inte kan separeras. Om du inte uppvisar omsorg och medmänsklighet i det som är din passion – är det då verkligen passion? Är det inte något annat?

Svenska översättningar av ordet synkar inte lika bra till passion, därav vidmakthåller jag engelskans compassion i detta inlägg. Tyda.se översätter compassion med deltagande, medlidande, misskund, medmänsklighet och ynk. (Vet inte riktigt var det sistnämnda kommer från.)

I poscasten On being with Krista Tippit som intervjuar Thupten Jinpa, nära vän, översättare och kollega med Dalai Lama pratar de i slutet om just compassion som den enande faktorn i alla världens religioner. Det ligger som grund till alla våra värdesystem. Att utöva compassion är en nyckelaspekt i att vara människa. Och då passar ju svenska översättningen medmänsklighet väldigt väl helt plötsligt.

Skriver detta samtidigt som jag satt Paul Halleys Ubi Caritas på repeat i hörlurarna – ett musikstycke som talar till mig, som uppfyller mig med hopp och tro på vad jag som enskild individ kan tillföra världen. Hur jag, tillsammans med dig och alla andra, kan förändra världen, till att bli ett ställe med mer compassion, eller medmänsklighet. Är det en strävan du är med på?

Hamburgvisit

Varit på uppdrag i Hamburg sedan i måndags, kom hem i eftermiddag. Det är intressant att lägga märke till skillnader i affärskultur, matvanor, umgänge osv. Tro nu inte att det var all pleasure för det stämmer inte, men kul har jag haft! Spännande och lite udda individer med mycket humor har jag umgåtts med i dagarna två!

Är trött och orkar inte tänka så mycket, så därför blir dagens inlägg en fotokavalkad.

20130320-211319.jpg
Park Hyatt Hotell i Hamburg – rekommenderas varmt! Tur jag slapp betala!

20130320-211433.jpg
Hotellfrukost – alltid rätt!

20130320-211534.jpg
Kombucha är spännande och gott – ska se till att hämta min utlovade bit av en dylik svamp (eller vad det nu är!).

20130320-211708.jpg
Konstinstallation på ett torg av något slag. Ganska roligt!

20130320-211803.jpg
Snubblade över favoritbutiken manufactum av en slump – synd jag bara hade 15 min att avvara!

20130320-211904.jpg
Så lite kan göra så stor skillnad

20130320-211937.jpg
Tschebull – österrikisk restaurang kväll ett. Mycket bra!!

20130320-212032.jpg
20up – bar på 20e våningen på ett hotell i hamnkvarteren. Vilken utsikt!

20130320-212129.jpg
Coast by East – middag kväll två. Annorlunda ställe – mycket gott!

20130320-212234.jpg
Känner hopp när jag tittar på denna lampan som stod i ett skyltfönster.

Säga vad man vill – borta bra men hemma bäst! Håller du med?

Rädslorna

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?