Jag är i färd med att kläcka ett nytt koncept, erbjuda en tjänst jag inte tidigare erbjudit, något som känns som en given grej utifrån min personliga och yrkesmässiga resa sedan 5-10-15 år.
Jag bubblade om detta på dagens Hyvens nätverksfrukost och fick tankehjälp av Helena Kurki som studsade fram till whiteboardtavlan och ritade innovationsspiralen som hon sen berättade insiktsfullt och inspirerande om.
Poängen med innovationsspiralen är, som jag ser det, tvåfaldig:
För det första, vikten av korta cykler (eller loopar) – att det inte är ett linjärt tillvägagångssätt som funkar bäst i en innovationsprocess, utan mer av design thinking, med iterativa design- och prototypfaser med mycket lärande som gör nästa loop än bättre.
För det andra, vikten av att inte försöka detaljplanera kommande steg alltför tidigt. Jag känner själv hur lätt det är att redan nu gå vilse bland alla möjliga Hur gällande min nya idé. Som tur är så fångar jag mig själv när jag går vilse bland Hur-alternativen, och leder mig själv hem till källan igen. Jag är precis i begynnelsen av denna process, och känner att det är mitt grundläggande Varför som jag behöver sätta, så jag grundar resten av utvecklings- och prototyparbetet på ett syfte jag kan stå för, fullt ut.
Föga förvånande är detta även temat på dagens live:
Så. Jag testar. Leker med orden Sara gav mig. Smakar på dem, utforskar dem, känner efter vad som händer i mig när jag skriver och uttalar dem:


UTVECKLING. Fastnar i ordet i sig. Utveckling. Att vecka ut något. Lite som en solfjäder. Eller påfågelns stjärtfjädrar. Ser inte mycket ut för världen när de går där och släpar den efter sig… men så vecklar de ut den och helt plötsligt står man inför ett slags sagoväsen, som bär med sig en tablå, med ett mönster som på den vackraste tavla. Fantastiskt.

Jag har fått lite svar, funderingar och kommentarer på Twitter, men vore väldigt intresserad av att få ännu lite mer. Kanske någon kommun eller organisation faktiskt gjort en analys av detta?



