Michael Grants bokserie GONE fångar mig som läsare. Jag läser, läser, läser. Vänder sida efter sida och hux flux har jag läst ut första boken. Skyndar mig till biblioteket och lånar hem resterande tre böcker i serien som finns hemma. Plöjer andra boken. Nu halvvägs genom tredje boken, med fjärde boken väntandes på nattygsbordet. De två sista böckerna måste jag beställa hem från biblioteket, och finns de inte på svenska får jag byta språk till engelska.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att bjudas in i och fångas av en annan värld, och Michael Grant gör verkligen det: bjuder in och fångar mig. Med spänning, med nyfikenhet, med rädsla. Vad månde hända? Hur ska det gå? Finns det något utanför Zonen? Hur hänger allt ihop? Frågor som en efter en får ett svar, när jag läser vidare, slukar sida upp, sida ned.

Det är en bokserie som väcker mycket tankar i mig, många personliga frågor också, utöver de som handlar om berättelsen i sig. Hur skulle jag agerat? Vem hade jag varit i Zonen? Hur hade jag hanterat min rädsla för det som hänt, min sorg och saknad efter det som varit?

Och så kommer det. Raderna som jag omedelbart fotar och lägger in i Evernote, rader jag vill reflektera över, fundera kring, ta in och smälta:
”Den dagen hade han insett en grundläggande sanning:
Andra människor kan inte fånga in en. Det kan bara ens egen rädsla göra. Trotsa den så vinner man.”

Vinner. Nej. Det är inte poängen, det är inte vinna/försvinna det handlar om för mig.
Det är meningen innan, att endast min egen rädsla kan fånga in mig, spärra in mig, sätta fotbojor på mig. Ja. Den är det som får mig att stanna upp. Och efter en stund fråga mig själv: Vad låter jag rädslan hindra mig från att göra?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Hunger (del 2 av GONE)” av Michael Grant.