Inga-Lill Lellky pingade mig på Twitter och undrade vad jag tyckte om Alex Schulmans krönika till svar på Fredrik 2.0, FB-statusen som snurrat runt i sociala media senaste veckan. Jag läste Fredrik 2.0 (och det är medvetet jag inte länkar och inte heller har delat inlägget) förra veckan och blev matt, men framför allt rädd. Rädd för vad jag läser in i det där, hans uppgivenhet inför vad det egentligen är han som lärare är där för, men än värre, rädd för tron att ordning och reda, att veta hut, att minsann lyda när någon pekar med hela handen, är lösningen, svaret på alla problem… Och i den fällan faller Alex Schulman också.

Jag reagerar på dessa eviga krav på mer regler. Fler. Tydligare. Allomfattande. Det ska finnas regler för allt! Det är för mig ett rop på symtomlindring, istället för att gå på djupet och förstå vad problemet egentligen är och hur vi åtgärdar det.

Nämligen förståelse, eller kanske snarast brist på förståelse. Förståelse för och kontakt med min egen känsla av respekt, omsorg, kärlek. För är det inte det som dessa rop på hjälp egentligen syftar till? Är det inte det både Fredrik 2.0 och Alex önskar? Jag tror och hoppas det.

Den riktigt intressanta frågan blir ju då om regler bygger förståelse? 

Jag tror inte det. Jag tror inte regler bygger respekt, kärlek och inre självkännedom. Inte per automatik åtminstone. De kan vara en hjälp på vägen, visst. Men de är väl reaktiva till sin natur, är de inte det? Först när något inte fungerar som tänkt, kommer vi på tanken att skapa en regel för det, eller hur?

Inga bollar på gräsmattan. Din mamma jobbar inte här så städa undan efter dig i köket på jobb. Inga barnvagnar inne på caféet. Ta inte mer mat än du orkar äta upp. Räck upp handen om du vill prata i klassrummet, för du får absolut inte bara prata rätt ut. Ät inte med öppen mun. Bada inte förrän tidigast en timme efter du ätit.

Många regler blir det. Så lyckliga vi måste vara som har så många regler – vissa tydligt uttalade och andra outtalade – att förhålla oss till. Att lyda. Blint. För det måste väl vara poängen va?

Så hur gör man då när vi rör oss i sammanhang där det saknas tydliga och uttalade regler? Hur gör man då? Då är det grönt ljus, fritt fram för vadsomhelst, right? Eller neeeeeej, för höge farao, tänk själv! Men – hur ska jag kunna tänka själv om jag hårddrillats till att lyda, att följa regler? Hur gör man då? Ropar på än fler regler måhända? Och handen på hjärtat, jag är den förste att erkänna att det är ett ganska enkelt sätt att hantera det hela. Jag gör det själv. Om något är fel – skapa en regel. Stökigt i klassen? Skapa en regel som säger att det ska vara lugn och ro, tyst i klassrummet, händer i vädret om du vill säga något, ingen får komma försent osv osv osv. Det är garanterat jobbigare att ta reda på vad det där egentligen handlar om, anledningen till stöket. Ska man dessutom behöva titta inåt, fundera över varför jag har så lätt att ropa på fler regler, strängare krav, fundera över vad det egentligen handlar om, var kommer det ifrån inom mig? Jobbigt, var ordet. 

Istället för ropa efter hårdare tag och fler regler, är det inte den inre kompassen vi önskar att alla människor ska komma i kontakt med? Och där kan absolut regler fylla en funktion. Men då är det ju processen kring dem, samtalet om dem (Varför är de relevanta? Hur gör man för att vara i enlighet med dem? När är de tillämpliga? Ska jag blint följa dem, eller är det också något jag behöver lära mig?), både det inre och det yttre samtalet, som är viktigt. Det är ju där förståelsen kommer in. Insikten att jag är en människa, och det är du med. Förståelsen för det mellanmänskliga, vanan vid att både ta ansvar för mig och för oss. Inte att luta mig tillbaka i tron att någon annan ansvarar för ordning och reda. För det är risken jag ser. Att dessa krav på hårdare tag bara föder än mer passivitet, nånannanism och empatiskt outvecklade människor, som i sin tur ropar på än hårdare krav…. en ond spiral. En cirkel jag inte önskar. Jag önskar dess motsats. Jag vill se mer respekt för allt och alla, kärlek och inre självkännedom.

Och för dig som läser in i ovanstående att jag är helt emot regler och lagar, tycker vi ska vara helt fria att göra precis som vi vill när och var vi vill det: Nej, det är inte vad jag säger, inte alls. Jag säger bara att världen jag tror på, en mer kärleksfull värld, med respekt och inre självkännedom, inte skapas av tuffare tag. Jag ser inte hur det skulle leda till den värld jag önskar. Den värld där vi respekterar oss själva och varandra och för oss i världen utifrån en välfungerande inre kompass.

Hur skapar vi den världen? Är svaret på frågan verkligen mer regler och hårdare tag?