Humble Brush

Publicerad den av
1

Såg Humble Brush susa förbi i mitt flöde, kanske tom som en Facebook-annons, sådana där som jag blivit fantastiskt bra på att bara ignorera. Men oavsett var det var så hajade jag till och tänkte, en sån vill jag prova. Kollade om de fanns till salu i Malmö eller om jag behövde beställa online, men sörru, mitt lokala ICA Maxi Toftanäs stod angivna som återförsäljare. Så endera dagen då jag faktiskt kom ihåg det så bestämde jag mig för att plocka ner en sådan i kundvagnen. Fast jag hittade den inte. Fick fråga. Stod inte bland alla tandborstar, tandkrämer och dylikt, utan på en egen ekologiskt-hylla tillsammans med ett hyfsat ok ekologiskt utbud av hygienprodukter. Så jag grabbade fatt i en snygg förpackning med en Humble Brush med rosa borst och gick glad mot utgången. humble brush

Jaha, men vad är en Humble Brush då???

Jo. En tandborste. En reko tandborste, gjord i bambu och nylon (BPA-fritt), och i en förpackning av återvunnet material. Dessutom skänker Humble Brush motsvarigheten till en tandborste för varje såld dito. Ja, det verkar överlag vara ett företag som verkligen tänkt till, så klicka dig vidare till deras hemsida och läs mer om tankarna bakom Humble Brush.

tandborstning

Borstat tänderna med denna tandborsten i ett par veckor nu, och även om den känns ganska udda till en början (materialet, men också formen där delen där borsten sitter är lite grövre än jag vant mig vid, de senaste åren) så har jag vant mig, och gillar den. Inte minst känns det ganska bra att veta att jag inte bidrar med en av de två miljarder (!) tandborstskaft av plast som varje år hamnar på deponi nånstans.

Två. Miljarder. MILJARDER! Årligen. Gisses. Det är så absurt! Frågan som Julia Butterfly Hill ställer om var ”bort” är när vi ”kastar bort något” är onekligen en fråga värd att fundera över både en och två gånger. Dagligen. Minst.

Så jag tackar Humble Brush för ett initiativ som jag tycker är lovvärt, och tänker att jag absolut kan tänka mig att shoppa en Humble Brush nästa gång det är dags för tandborstbyte här hemma. Varför inte prova du med?

 

Selecting a teacher

Publicerad den av
1

Selecting a Teacher 
There are so many teachers in the world and so many theories about life. 
When selecting a teacher, ask yourself… 
Is my teacher a well-balanced person? Is she or he happy? 
Does my teacher reflect and demonstrate the quality of life I desire? 
If the answer to any of these questions is no, move on in your journey.
Otherwise you may become one of the blind, led by the blind.
Sydney Banks, from The Missing Link

You can exchange the word teacher with other words, such as guide, coach, leader, boss, spiritual guide, enabler. The word doesn’t really matter anyway, but oh, how these words ring true for me.

I remember Lama Kathy Wesley stating in one of my favorite podcasts how important she felt it to be to look at the elders of any tradition of faith that you found interesting. By their appearance, health, harmony, you know, whether or not to venture forth into that tradition or not. In a nutshell, she’s stating exactly the same thing as Syd Banks is pointing to.

And at the same time, well-balanced doesn’t mean a person who is ”perfect”, and never gets out of whack. On the contrary, I would say. I do not require my teacher, coach, guide (yeah, you get it! That whatever-word you place here!) to be ”a perfect human being”, in the meaning that they do not live the human experience.

Because that’s part of the trick for me – living life, experiencing all the up’s and down’s of human experience, and doing it with grace, with balance (that is, returning to balance when off-centered for a moment or two), and a lot of love, laughter and light. Tears commingle with laughter, grief with ecstatic joy, boredom with the feeling of flow where time seemingly disappears. All of that is part of the human experience, but how I live into it, or perhaps, how I live out of it, is what tells a well-balanced person apart for me.

BoldomaticPost_Selecting-a-Teacher-There-areWriting this, I just had an insight.

This quote isn’t only about looking for external teachers. It’s also a great reminder to myself, on my ability to be my own guide and enabler.

When I am well-balanced, happy, reflecting and demonstrating the qualities of life that I desire – then I am a good teacher for myself.

And when I am the opposite (off-centered, miserable, definitely not demonstrating the qualities of life I desire, but rather the opposite), it serves me well to remember to take myself a lot less seriously, as it’s as if I am one of the blind, leading myself. And boy does it hurt when I stumble into all sorts of obstacles along the way, attempting to lead my blind self. In situations like that, the best thing I can do is to pause, to stop in my tracks, and wait for vision to return. Go about my day, doing the routine things that I can do blind-folded, staying clear of making radical decisions, and not expecting too much of myself either. It’s not always easy though.

So am I the only one dumb enough to try to lead myself even when I am in no shape to lead?

Podcast 24/52 – I wanna be a farmer!

Publicerad den av
1

Man, this was such a surprising episode with fact upon fact that made me drop my jaw, over and over again. Just incredible! What, what, what, you ask, eagerly, wanting to know what made my mind do cartwheels while listening.

Peak Prosperity on Sustainable farming 2.0 with Paul and Elizabeth Kaiser. That’s the one. That’s the podcast you just must listen to. And I really mean it, even if you have no inkling whatsoever to farming or even cultivating the teeniest carrot in your garden.

I just didn’t know. There’s so much that is wrong with the way humans cultivate the land today, and even though Paul and Elizabeth can only briefly describe some of the things they do differently, the results they are getting speak for themselves. At their farm, Singing Frogs Farm, They gross a whooping 5 times more per acre than the California average gross revenue per acre. Five times. Let me spell that out for you again: FIVE TIMES.

And they do it, possibleby working with nature rather than against it. If I am to sum it up, that’s what I would say. They go with the design of nature, rather than oppose it. Simple eh? Well. Yeah. But apparently not. Since they are a rare exception to the rule. But hopefully, the results they are getting will speak for itself, and will make more people open their eyes to what is possible when we shift from against-ness to with-ness.

After listening to the podcast, I am definitely thinking about what I can do in the garden at home, in the vegetable patches as well as the flower beds and so on. And while I might not pack up and buy a farm, I will definitely be rethinking my current gardening practice. I have no doubt that I will bring some of these things into my gardening from now on. Because it feels like there’s no turning back. I’ve seen something that cannot be unseen. Like cracking the reading-code. Once I got it, it was hard to understand what it felt like before I could read.

Please listen to this episode and let me know if you were as surprised as I. If so – what surprised you the most?

There is no harder

Publicerad den av
Svara

A tweet made me google for Ash Beckhams TEDx Talk, and to verify it really was the talk I thought is was I started to listen to it. My daughter was sitting beside me, and once she started talking (Ash that is), we both nodded and said ”Yup, this is the one, what a great talk this is!”. So great, in fact, that we listen to all of it. Even though we’ve both seen it before.

The talk is about coming out of closets, and she has a refreshing take on it, Ash, seeing how we all have closets that we come out of, or try to live inside, even though closets really aren’t a good place for a person to reside in. I agree with her.

BoldomaticPost_Show-the-world-that-we-are-bi

But the phrase that made me associate to this talk was another one, where she says that there is no harder, there is only hard. What she’s talking about is the fact that we often end up comparing our hardships with each other, and sometimes fall into the trap of wondering why my hardship is so much harder than someone else’s, and why that is so. And that is a trap. Because what we end up doing is compare our inside with someone else’s outside. We just have no clue.

BoldomaticPost_There-is-no-harder-there-is-j

And regardless, when I hit rock bottom, I hit rock bottom. When you hit rock bottom, you hit rock bottom. What’s the point in comparing our rock bottoms? When I’ve gone as low as I possibly can on the scale of my life experiences, I have reached rock bottom. For me. And the same goes for you. And that’s where the wisdom of Ash comes so handy. Because there is no harder rock bottom to hit, there is only really hard rock bottom to hit. And once it’s hit, it hurts. No need to compare, is there?

 

Ett aktivt val

Publicerad den av
Svara

När jag var ung hatade jag, språkmässigt sätt, ofta, mycket och gärna. Jag hatade låtar, artister, vissa klädstilar, individer, företeelser, maträtter, aktiviteter, sporter… Ja gisses. Till vilken nytta? Vem gagnade det? Definitivt inte mig. Och ung, förresten. Då var jag väl ung upp till trettio eller så…

Men om det nu är så, att jag tror att enda (?) sättet att stoppa hat är att den möter en mottagare som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Då kan jag ju inte personligen använda mig av ordet hat i mitt språk, i det sätt jag möter mig själv och världen.

BoldomaticPost_Hat-ar-liksom-begreppen-rattSå jag gör inte det. Använder mig av ordet hat, alltså. Det är, liksom begreppen rätt och fel, ett begrepp som nästan inte kommer över mina läppar. För jag vill inte hata. Jag mår inte bra av att hata, och hatar jag så gör jag inte gott för någon annan heller. Så jag väljer bort det. Faktiskt.

Det betyder inte att känslan inte kan komma över mig ibland, självfallet inte. Jag bestämmer inte vilka tankar jag tänker nämligen, men jag har förmågan att vilja vilka jag ska göra något av, och hatet blir inte mitt val. Istället väljer jag kärlek. När jag kan och förmår. Kanske jag bara förmår välja att ignorera hatet istället, så jag hamnar i ett mer neutralt läge. Men att välja att stanna kvar i hatet, det minns jag inte senast jag gjorde.

Och det är så j-a befriande, ursäkta språket. Jag inser när jag skriver detta, att jag, i min befrielse från det negativa skalet jag iklätt mig för länge länge sedan, också skalade av hat-skalet. För mig hänger de ihop. Hängde ihop, rättare sagt. För om dessa skal kvarstår i mitt liv, så är det enkom som en skugga av sina forna jag. Och de har ingen makt över mig. De få tillfällen då de försöker kraftsamla, de här tandem-skalen, så faller det platt. Det går inte. Korta stunder kan jag falla in i negativitet och (möjligen) hat, men det funkar inte längre stunder. Jag ryms inte där. Jag får inte plats helt enkelt. Det leder till ett görande i total o-synk med mitt varande, och det går helt enkelt inte. Jag har blivit o-kompatibel med dessa skal, som följt mig under så många år.

[Jag skrev först ”som följt mig under så många liv”. Upptäckte det, bakstegade och bytte liv mot år, men vet du – jag undrar om det inte stämde som det stod?]

Så ja. Det ÄR ett aktivt val, att välja hat. Eller kärlek. Och det valet har du varje dag, varje stund. I varje interaktion. Konversation. Handling. Om du betänker alla dessa val i en återblick på livet ditt. Vilket val tror du bidrar till att skapa ett bättre liv?

En riktig feelgood-serie…

Publicerad den av
Svara

Nä. Det är den inte. En feelgood-serie alltså. Pratar om The Honourable Woman med Maggie Gyllenhaal, som jag och maken just såg sista avsnittet av. Och många saker kan jag säga om denna TV-serien, men feelgood är den definitivt inte.

När sluttexten rullade efter tittade maken på mig och yppade följande fundering:

När har hat nånsin varit lösningen? 

Jag kunde inte annat än kontra med:

Kan hat nånsin vara lösningen? 

Det är en serie som jag definitivt tycker är sevärd, absolut. Välgjord, om än kanske lite stolpigt skådespel emellanåt. Mycket tankespjärn, men lite för många tillfällen då jag blundat och hållit för öronen och bett maken klappa mig på handen när det var fritt fram att titta igen. Jag blir mer och mer känslig för våld och otäckheter (behöver inte vara övervåld för att jag ska vilja stänga det ute från minna sinnen), och jag skulle så gärna ha sluppit de delarna. Men resten har varit tankeväckande. Inte minst pga de där slutliga funderingarna kring hat, hämnd, hopplöshet.

För jag kan förstå det. Tror jag. Hatet alltså. Önskan om hämnd. Öga för ett öga och allt det där. Jag kan förstå det. Och vid tillfällen i mitt liv har jag, åtminstone i drömmarnas värld, agerat dömande ärkeängel må du tro, utdömt det ena straffet värre än det andra, för upplevda oförrätter. Men där har jag låtit det förbli, något som sker i drömmarnas värld. Längre än så har jag inte gått, och jag ber till gudarna att jag gör det.

Men även om man gjort det, börjat agera på hatet, utdelat hämnd, så kan man sluta. Det är möjligt att förändra framåt, även om man aldrig kan ta tillbaka något som sagts eller gjorts. Men det är möjligt att avstå ytterligare handling. BoldomaticPost_Enda-sattet-att-stoppa-hat-arFörhoppningsvis även avstå hat, för det står bortom allt tvivel, i mig, att den som skadas allra mest av hat är hataren själv drar det kortaste strået.

Men ärligt. Kan hat vara en lösning? Kan hat nånsin leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap? Eller föder det bara än mer hat?

Enda sättet att stoppa hat, är ju att den möter en mottagare som tackar nej, som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Spelar kanske mindre roll, under förutsättning att hatet ger vika för något som kan leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap?

Berikande upplevelse?

Publicerad den av
Svara

Många saker kan jag få mig till del när jag läser kommentarsfält på diverse ställen, oavsett om det är på en artikel, eller YouTube-klipp eller en Facebook-status, men att kalla det för en berikande upplevelse – nä du, det tror jag minsann aldrig jag känt. Åtminstone är det inte så det känns då jag visualiserar ett kommentarsfält eller två.

Då känns det, tyvärr, mer som Nemi beskriver det nedan:

kommentarsfältet

Hahaha, skrattar lite när jag läser texten och tittar på bilden. Kan så på pricken känna igen mig i det där, den ultimata uppgivenheten där all min muskelkraft – både fysisk och mental – på något vis bara försvinner, går upp i rök, smälter bort. Kvar blir en matthet, en orkeslöshet. Vill inte läsa en enda rad till, inte försöka nå fram till någon typ av samsyn (om så bara kring att vi inte är ense och att det är ok) med folk jag försöker samtala med, vill bara dra nått gammalt över mig och gå i ide.

Och sen. Ett tu tre. Så kommer muskelkraften så sakteliga tillbaka. Mentalt och fysiskt så är det som jag väcks, fylls på, som att tanka bilen. Från att ha gått på ångor och slutligen fått total soppatorsk, till att vara fulltankad igen. Redo att kasta mig ut i en värld som inte enkom består av icke-befriande kommentarsfält, ankdammar på Twitter och människor som verkar ha som främsta mål i livet att medvetet missförstå. Den där världen består ju också av fantastiska artiklar, statusuppdateringar, blogginlägg (snöat in på sociala media, som du kanske märker) och inte minst möten, på riktigt, verkliga möten, mellan människor med välvilja och nyfikenhet. Den där världen som jag älskar, på alla sätt, med allt den innehåller. 

Berikande upplevelser finns det gott om, livet är proppfullt med dem! Och jag ska utmana mig själv att försöka hitta dem även i kommentarsfälten. För nog måste de finnas även där?

 

Älskar livet!

Publicerad den av
1

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?

Målgång tredje året i rad – #blogg100

Publicerad den av
2

Där är jag i hamn – hundra(ett faktiskt, glömde mig och bloggade två gånger en dag, fast jag normalt bara bloggar en gång/dag) blogginlägg senare på lika många dagar utgör slutet på årets resa av #blogg100.

Första året var det en utmaning. Ojoj, som jag slet. Från att ha bloggat cirka 10-15 inlägg på ett knappt halvår, till att blogga dagligen. En pärs. Åtminstone första månaden kanske, för sen vande jag mig, hittade rutinen, fick upp ögonen för en massa intressanta saker att skriva om. Så är det fortfarande, att jag tycker det finns massa intressanta saker att skriva om. Faktiskt så många att jag samlar på dem i min Evernote under taggen #bloggidé. Ofta sätter jag mig ner utan att egentligen ha en plan för dagens skrivande, men det brukar vakna något inom mig, och ett tu tre finns det ett inlägg att publicera. Andra gånger sätter jag mig ned med en tanke som sedan utvecklas sig själv ner på pränt på något vis, nästan som kommer det genom mig snarare än av mig. Och någon enstaka gång är det stillestånd. Då är Evernote-arkivet guld att ha, och så löser det sig ändå liksom.

BoldomaticPost_Jag-tycker-om-att-skriva-ned-tAndra året var mindre av en press, eftersom jag med några få undantag faktiskt då hade bloggat dagligdags sedan första #blogg100-utmaningen. Likaså i år, där det bara rullar på. Men på ett bra sätt. Jag tycker om att skriva ned tankar och funderingar, jag upptäcker saker om mig själv och världen under de här stunderna vid tangentbordet. Och igår publicerade jag mitt niohundrade blogginlägg. Om man betänker bloggfrekvensen jag hade innan jag upptäckte #blogg100 år 2013 så hade det talet kanske, möjligen, eventuellt, legat runt 50-100 inlägg vid detta laget.

Nu är det inte 900 mästerverk som jag publicerat, men det finns några inlägg som jag tycker är riktigt fina, vissa som slagit an en sträng hos många läsare, och ett par stycken som jag gläder mig alldeles extra åt.

Under årets #blogg100 är de tre mest lästa inläggen på min blogg alla direkt relaterade till skolan. Och det är på sätt och vis roligt, eftersom jag bryr mig ofantligt mycket om skolan, brinner för skolutveckling, och har mycket tankar i fråga om lärande. Samtidigt som jag skulle bli väldigt glad om vissa av inläggen som inte direkt kopplar till skolan lästes av just skolfolk, för det finns mycket att fundera över som knyter an till skola och lärande, om än inte direkt uttalat.

Det allra mest lästa inlägget handlar om mitt besök på Lunds Waldorf-skola. Därefter mina tankar om en lärares vardag, skrivet som en reflektion kring alla de skolmänniskor som jag kommit väldigt nära under årens lopp. Och sist, men definitivt inte minst, inlägget om Barn i Behovs oerhört viktiga föreläsning från Anhörigriksdagen i Varberg i maj.

Tack för denna resan #blogg100 – kanske ses vi 2016 igen?

Podcast 23/52 – the wisdom of tenderness

Publicerad den av
1

I can’t help it. Here’s another On Being-episode that I so hope you will listen to. Krista Tippett in a conversation with Jean Vanier, an episode recorded in 2007 when he was 79 years old. Jean is the founder of L’Arche, just having celebrated it’s 50th anniversary, hence the re-broadcast of the interview. And I am grateful for that, since I might not have discovered this particular episode in the archives of On Being otherwise.

(But there’s a thought – how many other gem’s are hidden in the archives? I might just set my mind to listening through all of On Being, every episode produced…. now there’s a quest!)

Being very interested and involved in the school debate and the educational system, I found this bit especially interesting to listen to:

The balance of our world frequently is seen as a question of power. That if I have more power and more knowledge, more capacity, then I can do more. […] And when you have power, we can very quickly push people down. I’m the one that knows and you don’t know, and I’m strong and I’m powerful, I have the knowledge. And this is the history of humanity. And that is all of what I’d call the whole educational system, is that we must educate people to become capable and to take their place in society. That has value, obviously. But it’s not quite the same thing as to educate people to relate, to listen, to help people to become themselves. 

BoldomaticPost_It-s-the-realization-of-how-t

There’s something to ponder, for me, and others, of whom I ask the question Why school? The reason for asking, for me, is to get people thinking about the society we create, through the whole educational system (as well as other structures, but for me, the educational system and family are the top two factors.), and if we are creating that which we want to see more of. Like Jean Vanier said, capable people taking a place in society is all fine and dandy. But then what? What else is needed/desired?

L’Arche, which centers on sharing the lives of people with intellectual disabilities, is new to me, as Jean Vanier is. I get intrigued, as I listen to what Jean speaks about, which is the thing I dream of. A world of people becoming themselves, relating and listening, sharing tenderness and love. A culture of welcoming. To and of all.

Fascinating to listen to the wisdom of tenderness this old gentleman has, towards life, all of it, regardless. And to hear him speak of growing older, and absolutely loving it. Witnessing the increasing frailty of his own body, being in total acceptance that his mind no longer can keep up as it used to, that his body demands an afternoon nap and so on. It’s just pure love. Magnificent.

What if…. I met the world from the wisdom of tenderness? What if…. we all did?