Målgång tredje året i rad – #blogg100

Där är jag i hamn – hundra(ett faktiskt, glömde mig och bloggade två gånger en dag, fast jag normalt bara bloggar en gång/dag) blogginlägg senare på lika många dagar utgör slutet på årets resa av #blogg100.

Första året var det en utmaning. Ojoj, som jag slet. Från att ha bloggat cirka 10-15 inlägg på ett knappt halvår, till att blogga dagligen. En pärs. Åtminstone första månaden kanske, för sen vande jag mig, hittade rutinen, fick upp ögonen för en massa intressanta saker att skriva om. Så är det fortfarande, att jag tycker det finns massa intressanta saker att skriva om. Faktiskt så många att jag samlar på dem i min Evernote under taggen #bloggidé. Ofta sätter jag mig ner utan att egentligen ha en plan för dagens skrivande, men det brukar vakna något inom mig, och ett tu tre finns det ett inlägg att publicera. Andra gånger sätter jag mig ned med en tanke som sedan utvecklas sig själv ner på pränt på något vis, nästan som kommer det genom mig snarare än av mig. Och någon enstaka gång är det stillestånd. Då är Evernote-arkivet guld att ha, och så löser det sig ändå liksom.

BoldomaticPost_Jag-tycker-om-att-skriva-ned-tAndra året var mindre av en press, eftersom jag med några få undantag faktiskt då hade bloggat dagligdags sedan första #blogg100-utmaningen. Likaså i år, där det bara rullar på. Men på ett bra sätt. Jag tycker om att skriva ned tankar och funderingar, jag upptäcker saker om mig själv och världen under de här stunderna vid tangentbordet. Och igår publicerade jag mitt niohundrade blogginlägg. Om man betänker bloggfrekvensen jag hade innan jag upptäckte #blogg100 år 2013 så hade det talet kanske, möjligen, eventuellt, legat runt 50-100 inlägg vid detta laget.

Nu är det inte 900 mästerverk som jag publicerat, men det finns några inlägg som jag tycker är riktigt fina, vissa som slagit an en sträng hos många läsare, och ett par stycken som jag gläder mig alldeles extra åt.

Under årets #blogg100 är de tre mest lästa inläggen på min blogg alla direkt relaterade till skolan. Och det är på sätt och vis roligt, eftersom jag bryr mig ofantligt mycket om skolan, brinner för skolutveckling, och har mycket tankar i fråga om lärande. Samtidigt som jag skulle bli väldigt glad om vissa av inläggen som inte direkt kopplar till skolan lästes av just skolfolk, för det finns mycket att fundera över som knyter an till skola och lärande, om än inte direkt uttalat.

Det allra mest lästa inlägget handlar om mitt besök på Lunds Waldorf-skola. Därefter mina tankar om en lärares vardag, skrivet som en reflektion kring alla de skolmänniskor som jag kommit väldigt nära under årens lopp. Och sist, men definitivt inte minst, inlägget om Barn i Behovs oerhört viktiga föreläsning från Anhörigriksdagen i Varberg i maj.

Tack för denna resan #blogg100 – kanske ses vi 2016 igen?

När stödet i skolan brister

#anhörigriksdagen i Varberg deltog Barn i Behov och gjorde stort intryck på alla deltagare. Jag träffade Cilla och Jessica som anhörigriksdagens första dag höll ett föredrag. Ett föredrag som ruskade om och ledde till en strid kö till BiBs monter där de som var intresserade kunde kolla hur just deras egna kommuner stod sig i den datainsamling som Cilla skapat under idogt och ihärdigt arbete. Helt sanslöst egentligen att hon tagit fram ett material baserat på data som de flesta av kommunerna inte ens kunde svara på rakt av, utan fick sätta folk på att leta fram siffror och fakta i rapporter och system.

Och bäst av allt så filmades föredraget så du kan titta på det du med:

Om du tvekar på om det är värt dryga 35 minuter av ditt liv så kan du ju lyssna till vad Mikael 6 år säger:

Jag står här i korridoren för jag förstör för hela klassen.

Vi kan inte ha det så här längre, eller hur?

Anhörigriksdagen 2015 i Varberg

Igår var jag över dagen i Varberg och deltog i dag 2 på Anhörigriksdagen 2015, som ordnades av Anhörigas Riksförbund med flera. Anledningen till att jag tog mig dit ligger främst i ett engagemang jag är inblandad i, som rör skola, barn och kanske framför allt lärande. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Det som var allra härligast igår var att se hur Barn i Behov, en grupp som jag följt under ett år eller så, verkligen lyckats på alla sätt och vis. De hade en monter, som var mest besökt av alla montrar. Höll en föreläsning dag 1 (som jag alltså missade tyvärr!) som var värsta snackisen även dag 2, och som gjorde att kön ringlade sig lång till att få kolla i den databas som Cilla Lundström skapat, efter att ha ringt runt till Sveriges kommuner för att samla siffror, svart på vitt, på hur det faktiskt ser ut runt om i landet med avseende på bland annat särskilt stöd i skolan. Cilla startade i höstas samla information vilket först ledde till en tryckt rapport som visade 125 kommuners hantering av tilläggsbelopp varje år från 2010 till nu; dvs givna och avslagna samt varje kommuns riktlinjer. Många kommunala tjänstemän var väldigt nyfikna på att få veta hur det stod till hos just dem. Det övergripande budskapet till dem alla var dock: Din kommun bidrar till att sätta Sverige sist bland alla EU-länder om stöd i skolan!

Om du är nyfiken på att höra mer hur din kommun ligger till, så hör av dig till Cilla via Facebook! Mer information om Barn i Behov hittar du bland annat på Facebook, men de twittrar aktivt också.

101 berättelserBarn i Behov (ofta förkortat BiB) har också tagit fram en bok som jag fick med mig hem från Varberg. Den heter 101 berättelser om en skola som inte är för alla, och den ska jag självfallet läsa. Ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning ärligt talat, för jag misstänker att jag kommer bli både förtvivlad, förbannad och frustrerad när jag läser de 101 olika röster som delar sin upplevelse i boken. Lovar blogga om den när jag läst klart.

Ja. Onekligen är det så att BiB var det som gjorde mest intryck på mig igår. Tankarna går till Margaret Mead när jag ser hur fantastiskt engagerade människor det finns:

Tvivla aldrig på att en liten grupp av omtänksamma och engagerade medborgare kan förändra världen. I själva verket är det det enda som någonsin har lyckats. 

Jag vill förändra världen. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Men gisses så skönt det är att översköljas av bevis på att det är just så. Känns det igen?