Hemlös?

Det finns många olika skäl till varför en individ eller familj hamnar i hemlöshet. Själv har jag svårt att ens föreställa mig hur det skulle vara, inte minst med tanke på barnen. Hur skulle vi kunna klara av att säkra en bra och trygg uppväxt för dem, med skolgång och möjlighet att utvecklas, i en sådan situation? Det måste vara ofantligt svårt. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva det!

Husie & Södra Sallerups församling ordnar en konsert tillsammans med Suzanne Flink och en mängd skickliga sångare och musiker, till förmån för Skåne Stadsmission och deras arbete för människor i hemlöshet i Malmö. Även Videdals GIF sponsrar arrangemanget.

20130126-151205.jpg

Artisterna uppträder gratis vid denna konsert. Du kan också stödja arbetet med 50 kr genom att sms:a Husie till 72980.

Jag ska definitivt gå på konserten – gör det du med! Tillsammans kan vi skapa en bättre värld, en och en blir det ofantligt mycket svårare!

Vi ses i Husie kyrka den 2 februari klockan 16 med andra ord!

Föralltid?

Missade #skolchattTwitter i torsdags, men lyckades fånga några guldkorn på slutet. Framför allt en intressant dialog lärare emellan om att spara på krutet, så de räcker till 67 års ålder. Blev lite fundersam över det där – för det kändes som resursslöseri. Och är det något jag inte är glad i så är det just det. För tänk – du kanske bara kommer vara lärare (eller lokförare, kommunikationsdirektör, ekonomiassistent osv) i fem år. Ska du då inte ge järnet av rädsla för att inte orka i just det yrket till pensionen?

Tror vi kommer se ett arbetsliv med mycket färre för-livet-yrkesval, och det tror jag är bra. Gör det du gör i ett antal år, bli riktigt riktigt bra på det – och då kan du inte hålla tillbaka inte! – och kasta dig sen ut till nya utmaningar. Gör detta nya ett antal år tills du blivit en hejjare även på detta, och då kastar du dig vidare igen. Upprepa önskat antal gånger.

Tänk så mycket du kan bidra med till vilken arbetsplats, företag, projekt, organisation som helst, med fler strängar på din lyra. Mångfald skapar merfald. Du kommer korsbefrukta både dig själv och andra, och vem vet vilka underbara skapelser det kan leda till? Annars kanske det blir så här – urtjusigt förvisso, men med ofantligt lite variation:

Rapsfältet saknar variation

Jag uppfattade att twittrarna var rädda för att bränna ut sig, och det förespråkar jag givetvis inte. Det gagnar ingen. Givetvis gäller det att säkra mental och fysisk återhämtning så att du som människa kan bidra med så mycket som möjligt under så lång tid bara tänkas kan. Men jag tror faktiskt det är större fara att bränna ut sig om du fastnar i gamla hjulspår, än om du beger dig ut på nya vägar med jämna mellanrum.

På ett möte i fredags fick jag höra följande:

Jag tror inte vi ska ha siktet inställt på slutstationen, utan snarast ta livet som att vi åker en hållplats i taget. Hoppa av, kolla runt, se vem som hänger där, och när du gjort/lärt ditt, så tar du dig till nästa hållplats.”

Vilken härlig tanke! I rörelse, men härvarande! Att leva i nuet, med en riktning framåt, det tror jag på. Vad tror du?

ÄtaSovaDö

Sett ‘Äta Sova Dö‘, och det är definitivt inte en feelgood-film, snarast tvärt om. Oerhört välgjord och trovärdig, lite för realistisk nästan.
Funderar kring hur jag skulle coacha detta gänget om jag hamnat i den positionen – skulle definitivt inte dra klyschorna som jobbcoachen i filmen gjorde. Det skulle dock vara ett uppdrag att bita i, onekligen.

Har skrivit tidigare om meningen med mitt liv, och är tacksam för att jag lyckats definiera det. Jag känner absolut att det finnas bra mycket mer i mitt liv än att äta, sova och dö. I ett så privilegierat land som Sverige känns det som det inte borde finnas någon som ofrivilligt hamnar i en äta-sova-dö-situation. Men det finns det. Allt för många, tror jag. Så Gabriela Pichler som skapat filmen har lyckats, för hon ville visa på svenskt klassamhälle av idag. Och det lyckas hon verkligen med.

Att få upp ögonen för att dessa klyftor faktiskt finns är ett steg på vägen för att förändra samhället till det bättre.
För det tror jag går – så obotlig optimist jag är!

20130126-145446.jpg

Frågetankar

Har ni tänkt på hur mycket av det vi lär oss kommer sig av att vi ställer frågor? Det är i sig en konst att formulera en fråga, så jag kan få svar, tankar, reflektioner från mina medmänniskor, på det jag faktiskt var nyfiken på och ville veta mer om.

Jag behöver ha någon form av ingångskunskap för att ens kunna formulera en fråga. Tänk själv hur du skulle gå tillväga för att googla något du inte kan någonting om. Du behöver ju ha något att skriva in i sökfältet för att det ska vara lönt att trycka på SÖK-knappen.

Det finns många som skrivit bra om frågor, t ex Anne-Marie Körling, som funderar kring lärandet för läraren om hen lyssnar ordentligt till elevernas frågor, om det faktum att läraren ställer en massa kontrollfrågor, men att eleverna kanske inte frågar så mycket själva, samt hur själva frågandet faktiskt kräver en viss kunskap.

Anne-Marie är i sanning bra på att ställa frågor till sig själv, som hon nyfiket besvarar i sina tankvärda inlägg. Många gånger när jag läser hennes blogg känner jag en önskan att få bli elev igen, med förbehållet att jag vill ha henne som lärare. 🙂 Men nu slog det mig, hon är ju faktiskt min lärare, eftersom hennes frågor och tankar sätter igång så mycket i mig själv. Tack för det Anne-Marie, jag uppskattar verkligen att få lära mig mer i ditt sällskap!

Jag pratar med mina barn på vardagskvällarna om de ställt någon fråga under dagen. Ofta har de inte gjort det. Jag fortsätter fråga dem, formulerat på olika vis. Tänker att de kanske får en insikt i att det kan gagna dem att kunna formulera frågor (något som ju barn gör fulständigt naturligt – när slutar de med det?).

Tyvärr ser jag att barn och ungdomar får väldigt lite plats och utrymme för att ställa frågor i skolan. Många elever, snabba puckar, tajt schema att följa, regler som att man måste räcka upp handen och en önskan att hinna med allt enligt planen för lektionen gör att både elever och lärare verkar undvika fråge-formen. Många elever drar sig för att ställa frågor, nöjer sig med att inte förstå. Många lärare (och här kan nog en hel drös föräldrar känna igen sig också!) orkar inte riktigt svara, och kanske snäser av på olika sätt. Och det tycker jag är synd. Att kunna ställa en riktigt kraftfull fråga är en ofantligt bra färdighet att besitta, inte minst som professionell coach. Men alla har nytta av det, och det är nog därför även läroplanerna lyfter fram förmågan.

Frågan!Den som ställer många frågor ökar mångas visdom.
– Kinesiskt ordspråk

Jag önskar att vi alla fortsatte ställa frågor, för de visar på en nyfikenhet, en önskan att lära mer, förstå, få nya infallsvinklar, se något nytt. Därför bjuder jag in till frågestund:
Snälla läsare, ställ en fråga till mig (i en kommentar nedan eller genom att maila helena.roth at respondi.se), så ska jag göra mitt bästa för att besvara den, kanske i ett blogginlägg eller två!

Spaning

Under ett par veckors tid har vi från läggdags fram till arla morgonstund hört en hoande kattuggla ute på Bulltoftafältet. Ett ljuvligt hoande, lite längtansfyllt så där, som sätter ett smajl på mina läppar varje gång jag hör det.

Igårkväll hörde jag ugglan redan vid sjutiden och tre fjärdedelar av familjen bestämde sig där och då för att gå på kattuggle-spaning. Och minsann om vi inte lyckades!

Vi inte bara lokaliserade var den huserade, utan vi såg den också – tror vi åtminstone. Den tystnade när vi kom nära, men alla tre såg vi en skepnad i uggleform, som satt på ett sätt så det inte riktigt fanns något annat det kunde vara. Tyvärr är fotona svårtolkade, framför allt lågupplösta som här, men i högre upplösning syns en typisk ögonreflex. Så jag är bombsäker, visst såg vi ugglan!

Kattugglan1 Kattugglan2

Spelade in med DropVox, och även det lyckades. Hör här när ynglingen i familjen fick syn på kattugglan i trädet, innan hoandet tystnat alldeles.

Vilken ynnest att få uppleva sådant här – får du någonsin chansen att gå på ugglespaning, ta den! Carpe diem!

#Blogg100

Ibland är det lika bra att kasta sig ut i nya okända vatten – läste just ett blogginlägg av Ronnestam som lockade till handling.

Så, sagt och gjort, jag har just anmält mig till #Blogg100-utmaningen och känner mig lite glad över att jag läste detta just idag, då utmaningen faktiskt börjar. 😀

Trio i speglarSer fram emot utmaningen, inte minst eftersom jag upptäckt svårigheten som Ronnestam beskriver, tankar och idéer finns det gott om, men de faktiska inläggen är inte så många. Nu blir det dock andra bullar – tutar och kör, så får vi se vad jag lär mig under resans gång!

Du kanske vill haka på du med? Anmäl dig och gör mig sällskap vet ja, så kan vi dela tankar & reflektioner under resans gång!

Vattenmelonen

Minns ni Marian Keyes bok Vattenmelonen från 1995? Det gör jag. Jag fick den av en nära släkting när jag och min man just separerat, efter 10 år tillsammans. Det som gjorde separationen lite extra jobbig var att jag var i åttonde månaden med vårt första barn. Boken handlar om just en sådan situation, och det var så himla skönt att läsa om någon – må så vara en fiktiv person – som genomlevt det jag just då gick igenom.

Det var i sanning en livskris, och jag tackar för att jag fick genomgå den! Det var väckarklockan jag behövde för att titta inåt, känna efter på riktigt vem jag är, hur jag är, mår jag bra, vad gör mig lycklig, hur vill jag leva mitt liv, vad vill jag ge mitt ofödda barn, och så vidare.

Där började också resan som gett mig den viktigaste insikt jag någonsin fått, nämligen att det går att lära gamla hundar att sitta, bara man är ihärdig nog! Den insikten kom sig ur att jag bestämde mig för att vända min inställning från minus till plus, från negativ till positiv. Och jag lyckades. Denna erfarenheten gagnar mig och mina coachklienter, eftersom jag med total säkerhet kan säga att det går att göra stora förändringar, bara man vill det tillräckligt väl.

Trassel

Tror du att det går att lära gamla hundar att sitta? Dela gärna dina tankar nedan!

2013

Nytt år, nya förutsättningar. Vem vet vad som väntar, längre fram längs vägen?

Vägen fram

Jag vet det absolut inte. Dock vet jag med bestämdhet att jag brinner av iver och nyfikenhet att få upptäcka & forma året som just inletts. 2013 är för mig det år jag valt att vika åt att göra ett rejält avtryck i det svenska skolsystemet. Jag brinner passionerat för skolutveckling, och väljer därför att satsa på det. Hur, när, var, med vem osv, tja, det löser sig på vägen, tänker jag!

Idag under lunchen tittade jag på en helt fantastisk TEDx med Seth Godin, som förövrigt är min husgud, som på 15 minuter ger en ypperlig förklaring till varför jag (likväl som han själv) brinner för detta: Stop stealing dreams – Seth Godin

Tre citat ur Seth’s framträdande, se det som ett smakprov:

”We built a system all about interchangeable people, because factories are built on interchangeable parts, if this piece is no good, put another piece in there.”

”Are we asking our kids to collect dots, or connect dots?”

”Grades are an illusion, passion and insight are reality.”

Jag blir oerhört glad om du tittar på detta – och ännu gladare om du skriver en rad om din reaktion! Och du, vill du göra mig helt exalterad så skriver du din syn på frågan ”Vad ska vi med skolan till?”. Mitt svar på den frågan kommer en annan gång!
(Om min son läser detta kommer han brista ut i ett förtjust ”Mamma, mamma, en cliff hanger!”)

Vilja

Har du någonsin funderat över skillnaden mellan att VILJA något och vara VILLIG att göra jobbet som krävs för att nå dit du vill? Jag använder detta mycket i min coaching, eftersom det sätter fokus på det som krävs på ett väldigt enkelt sätt.

Vilja & villighet

Säg en människa som vill sluta röka. Om h*n svarar tio på frågan hur gärna h*n vill sluta röka, på en skala från 1-10, så blir min nästa fråga Hur villig är du att göra jobbet som krävs för att sluta röka, på en skala från 1-10?
Det är HÄR som avgörandet faller, i mina ögon. Om svaret är under sju, ja, då kommer personen med största sannolikhet inte att sluta röka hur mycket vederbörande än vill det. Finns inte villigheten så så blir det ingen förändring ändå. Om svaret däremot är över sju är det mycket mer troligt att personen verkligen är villig att lägga den insats som krävs för en förändring. (Om h*n svarar under sju på första frågan öppnar sig helt andra frågeställningar så klart!)

Först när du själv verkligen vill genomföra en förändring och är villig att satsa din energi och tid på det kommer det att hända. Om din vilja och villighet inte är synkroniserade, är det dags att reflektera ordentligt. Du kan till exempel gräva lite grann i din bristande villighet, varför är den så låg? Kanske anledningen bakom din önskan efter förändring (dvs, det du uttrycker att du vill) kommer utifrån, snarare än inifrån? Kanske det är någon annan som vill att du ska sluta röka, för att knyta an till exemplet. Om du tycker det är svårt att ställa tuffa frågor till dig själv så rekommenderar jag att du kontaktar en professionell coach. Vi är utbildade att ställa kraftfulla frågor, och även att lyssna till det som du kanske inte säger.

I boken SWITCH – how to change things when change is hard (finns även på svenska, med titeln Byt Spår! skapa förändring genom att bryta invanda mönster) berättar bröderna Dan och Chip Heath om elefanten och elefanttränaren/mahouten. Det handlar om just detta. Läs boken själv, eller vänta på att jag framöver skriver ett blogginlägg om just det!

Har du något exempel där du varit välsynkad mellan vilja och villighet, eller kanske tvärt om, riktigt dåligt synkad? Dela gärna med dig i kommentarsfältet nedan. Vem vet, just din berättelse kanske kan hjälpa någon annan framåt!

CoachWalk

Oh vad jag älskar att gå CoachWalks med mina coachklienter!

Idag har jag haft ynnesten att gå två CoachWalks på eftermiddagen, i två av Malmös vackra parker, under ymnigt snöfall. Men det har inte stoppat oss, snarast tvärt om! Vi pulsade gladeligen på. Mina kinder (och min själ!) känns fortfarande rosiga!

Jag utbildade mig till professionell coach (enligt ICF) på CoachWalk Academy. Rekommenderar dem varmt om du står i begrepp att gå en coachutbildning – vill du veta mer så kontakta dem direkt eller hör av dig till mig. En av höjdpunkterna jag tagit med mig därifrån är CoachWalken i sig. Att gå en CoachWalk är något så enkelt som ett coachingsamtal under en promenad.

En CoachWalk ger många vinster, inte minst för att det kombinerar reflektion med motion, bådadera är aktiviteter många behöver mer av. Dessutom är det så finurligt att det är vansinnigt svårt att stå stilla mentalt samtidigt som du rör på dig fysiskt. Att du tar kliv efter kliv framåt gör att det mentala hakar på av bara farten. 🙂

Fåglarna i Slottsparken

Har du tur får du lite härliga naturupplevelser på köpet! (Även bilderna till följande blogginlägg är tagna av mig under CoachWalks: MöjligheterBortvald.)

Hur är det, har du själv upplevt att du får annat perspektiv på tillvaron, eller plötsligt kommer på lösningen till ett problem som gäckat dig under en längre tid, när du t ex går en promenad, eller springer en runda? Eller har du kanske tom provat på en CoachWalk? Dela gärna med dig av dina tankar, kanske kan det ge en annan läsare en skjuts ut i promenadstråket, med eller utan en coach!