Hudlös.
Metaforiskt.
Naken, utan mask, sårbar och samtidigt står allsköns upplevelser tillbuds, just därför.
Det är en risk.
Jag tar en chans (många?).
Tar mig fram till gränsen (!händelsehorisonten!)… och väl där, ett myrsteg bort, öppnar sig möjligheter… Allt jag någonsin vågat drömma och fantisera om.
Kan jag undvika att ta sista myrsteget?
(Nej. Jo. Men vill inte undvika det. Vill! Gör! Nu.)
Befinner mig hos själssöstra mi och står framför hennes bokhylla. Suktar efter att få låta mig uppslukas av än den ena, än den andra boken. Böcker som lockar, som finns på min Goodreads att-läsa-listamin Goodreads att-läsa-lista, och massor av böcker som ännu inte hamnat där men som nu, när ögat faller på dess lockande bokryggar – alla dessa fantastiska titlar! Och författare vars namn väcker igenkänning och nyfikenhet av ett eller annat skäl – borde berika den (som om den behövde berikas mer… Ja! Klart den ska fyllas till brädden!).
Påminns jag plötsligt om dagens utmaning på Instagram, som jag följt alla dagar i juni hittills. Letar fram originalinlägget om #bokpassionen och läser:
6. En högläsningsbok.
Så ögat glider mer medvetet över bokhyllorna på jakt efter en bok att högläsa. Dras till de böcker jag läst. Och det är många. Själssöstra sa jag av en anledning – och jag menar det! Tummar lätt på Lasse Berg och de två första böckerna om Kalahari, tvekar liten, men så: Ja! Där är den!
Valet känns sjävklart inte minst denna dag, Sveriges nationaldag:
Vägmärken av Dag Hammarskjöld.
Den skulle jag mer än gärna både läsa högt och få läst högt för mig! Boken som har den så skönaste vackraste av fraser, en fras jag tom bloggat om:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”
Städa, städa, städa.
Det här med att vara AirBnB-värdinna tar på krafterna. Putsar tom speglar och passar på att plocka ner (och putsa!) vinter-innerfönsterna i köket.
Bär ner dem i källaren och får syn på sidan av frysen, där jag skrivit ’Hello, sunshine’ inom ett hjärta, med svart whiteboardpenna. Det blev aldrig riktigt snyggt så jag tar tillfället i akt att ta bort det med fönsterputsen.
Tror jag ja.
Det som funkade finfint på whiteboardtavlan går bet på frysen. Så jag tar fram en röd whiteboardpenna och gnuggar noggrant in det över alla spår av min frys-hälsning. Tar fram trasan med fönsterputs igen och börjar torka bort det röda och också det underliggande svarta intorkade, är teorin.
Det funkar dåligt kan jag meddela. Det röda smetar ut sig istället för gå bort. Blir lätt desperat och gnuggar sonika ut allt det röda så det blir jätterött och jättefullt.
Tar fram nagellacksborttagningsmedel, och har tillräckligt med sinnesnärvaro att testa i bakkanten av frysen. Dålig idé! Den förstör frysens ytterskikt.
Googlar.
Tar fram T-röd. Testar också det på ett hörn, händer inget med ytskiktet men tyvärr knappt något med den stora röda flammiga blaffan mitt på frysen heller.
Gnuggar, gnuggar och gnuggar lite till. En flyktig tanke av att förbanna mig själv för att jag överhuvudtaget skrev på frysen, men än mer att jag skulle ge mig på detta just nu, med AirBnB-gäster på ingång…
Tar fram galltvål. Gör inte mycket skillnad det heller. Mer än att jag ser att mekanisk nötning nog kommer göra skillnad, om jag gnuggar en timme eller två eller tio.
Hämtar så ett suddgummi. Tänker att det kan inte bli värre i alla fall. Och helt rätt. Det börjar försvinna. Ja! Det funkar. Suddar. Tar ett foto. Suddar, suddar och suddar tills jag har ont i tummen! Med suddgummits hjälp får jag bort 90-95% av det röda. Och lika mycket av det underliggande svarta.
Torkar av med trasa en extra gång och vet med mig att jag ska sudda ännu lite till, men nu är det tillräckligt presentabelt, så jag nöjer mig.
Inser samtidigt att ibland blir det inte så bra. Men vad det än var som blev mindre bra, så blir det inte ett dugg bättre av att jag bankar på mig själv!
Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.
Maj har flugit förbi i raketfart, och vilken underbart härlig, fantastiskt, utvecklande månad det varit sen då!
2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:
* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:
* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:
* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:
Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Månaden har varit så späckad att jag inte får in den på ett foto… utan drar till med två! Pilotomgången av 60 timmars tankespjärn gick av stapeln 8-10 maj och både inför, under och efter har #tankespjärn varit i fokus så klart! Vilken grej. Vilken ynnest! Trädgården frodas och jag får hjälp av goda och kunniga vänner med gröna fingrar – vilken skillnad det gör! Jag inspirerades av Michel och Mariella Issa, har spånat med Janine som dessutom startat Skåne Networking Community på FB som fullkomligt exploderade ur startblocken!. Har sjungit av hjärtats lust (Gaaaalen!), kallbadat (tom på körens sommarfest!) och varit på TEDxSlottsparken-repetition (jag ska vara moderator, ska bli så grymt kul! Går av stapeln 14 juni 2019, livesänds, så håll utkik!), varit på begravning, sett Guds olydiga revben efter boken av Gunilla Thorgren med samma namn – och blev fullkomligt wow:ad! Dessutom hade jag och Monika grymt kul på Party-a-long med Dirty Dancing på Spegeln. Utöver detta har jag hunnit med mycket jobb inklusive en heldagsinspektion från Läkemedelsverket ute hos kund, har städat hus så det stod härliga till, tagit foto och lagt ut det på AirBnB, lagt ut en drös saker till försäljning på Shpock och blivit Särskilt Förordnad Vårdnadshavare till mitt allra första Gode Barn. Stort!
Hinder? Möjliggörare?
Lekkamrat? Fängelsevakt?
Hejarklack eller mobbare?
Vad vill jag vara för mig själv?
Och vad gör jag för att vara det jag vill vara?
Möjliggörare. Lekkamrat. Hejarklack.
Är jag alltid det? Är jag inte mitt eget främsta hinder emellanåt? Agerar min egen fängelsevakt och mobbare? Jodå. Det händer. Hinder oftare än mobbare, fängelsevakt är en roll jag ikläder mig emellanåt också. Men det som händer när jag väljer möjliggöraren, lekkamraten, min egen främsta hejarklack:
Att ge mig själv lov att leka. Att utforska. Att ta del.
Att njuta. Att skratta. Röra mig. Dansa. Sjunga med till musiken!
Vid Gud, så mycket härligare livet blir när jag ger mig själv utrymme, tillåtelse, uppmuntran, att vara allt det där. Den lekfulla. Den utforskande. Den deltagande. Den njutningsfyllda, som skrattar högt och innerligt och låter kroppen röra sig när den så önskar. Den som dansar gladeligen, utan minsta tanke på hur det ser ut, på att hålla tillbaka, på att inte ta för mycket plats. Dansa, av lust och liv, sjunga för fulla muggar – att leva.
Vad vill jag vara för mig själv?
Den som på alla sätt bidrar till att jag älskar att leva livet!
Siri Hustvedt. Vad jag älskade. 
På Ds rekommendation läste jag Sommaren utan män och när jag var klar med den (Vackert – intensivt – känslosamt.) frågade han om jag läst Vad jag älskade? Nej, svarade jag, vilket möttes av ett omedelbart: Då måste du göra det.
”Han tog mig i underarmen och skakade den. Denna plötsliga gest av kamratskap, till och med av tillgivenhet, gjorde mig osedvanligt lycklig. Jag har ofta tänkt på den, eftersom den där korta dialogen kom skuggorna fick mitt liv att ändra riktning. Den kom att markera det ögonblick då ett vindlande samtal mellan två människor oåterkalleligt slog in på vägen mot vänskap.”
Fann den på Myrorna, och har just lagt den ifrån mig, färdigläst. För denna gången. En bok jag gärna skulle läsa igen (kanske på engelska nästa gång?) eftersom den fullt möjligt kvalar in som den bästa roman jag någonsin läst.
”Avundsjuka och grymhet är en oundviklig följd av berömmelse, hur obetydlig denna berömmelse än må vara. Detta kan uppstå var som helst – på skolgården, i styrelserum, i universitetskorridorer eller på de vita väggarna i ett galleri.”
Välskriven. Fascinerande.
En story som griper tag, och sen tar ett nytag, ett till och slutligen ännu ett.
Vändningar som jag instinktivt kände på mig men verkligen inte ville skulle ske…
”Att veta och ändå kunna inte veta är det svåraste av allt.” – Philip Guston
Beskrivningar av konstverk som är så målande att jag utan problem ser dem för mitt inre öga, karaktärer som är så genomtänkta och välskapta att de skulle kunna sitta brevid mig, som människor av kött och blod.
”När jag kom ut ur huset på Central Park West tittade jag bort mot träden som helt hade slagit ut, och jag greps av en outsäglig och sällsam känsla. Att vara vid liv är något oförklarligt, tänkte jag. Själva medvetandet är oförklarligt. Det finns ingenting vanligt i världen.”
Det sätt som Hustvedt väver in de olika verk som skapas av bokens olika karaktärer, oaktat om de är målningar, installationer, böcker eller teaterstycken, gör mig matt av blotta tanken på hur mycket hon själv måtte ha vidgat sin egen värld för att kunna vara skapare, inte ”enkom” till en fantastisk roman, utan samtidigt till ett antal verk i verket, av så vitt skilda karaktär. Imponerande!
Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.
Hemkommen efter en Party-a-long-kväll på Biograf Spegeln. Dirty Dancing. Fullsatt salong, 5-6 män tillstädes, resten av publiken bestod av kvinnor i alla åldrar.
Precis som då jag gått på Sing-a-longs, lämnar jag Spegeln upprymd och fylld av glädje! Livet bubblar i mig, ostoppbart, flädar över. Kramar min väninna adjö, låser upp cykeln, sätter lurarna i öronen och cyklar hem, snabbare än vinden, högljutt sjungande med till Galen. Påminns än en gång, över att jag allt oftare släpper på förlåten och ger livsuttrycket som vill komma ur mig få göra det, fullkomligt otvunget fläker jag ut mig i hela min existens. Betraktar världen som min lekplats, njuter för fulla muggar och eftersom vi får mer av det vi fokuserar på, varför skulle jag någonsin välja att gå på någon annan form av bio än -a-long-bio?
När det ena leder til det andra som i sin tur föranleder det tredje… händelsekedjor som sätts igång och ett tu tre har hela dagen gått!
Vill lägga ut hus (och katt – får man det ens?) på AirBnB.
Behöver bilder. Representativa och samtidigt fina, så klart.
Därför vill jag städa och röja.
Det här har jag tänkt på ett tag. Men så, ett tu tre, hörde jag mig nyligen lova, att jag innan veckan är till ända ska ha lagt upp huset på AirBnB. Och då var det liksom inte mycket att be för…
Så jag har dammat. Skurat toa, badrum, tvättstuga, kök. Passade på att lägga ut lite prylar som ska väck på Shpock och FB. Fortsatte med dammsugning, tre våningar, med start uppifrån. Och när jag så var klar i källaren… tittade jag bakom badkaret. Attans… det där är husets främsta sorgebarn, som i princip aldrig städas… men nu så. Det var liksom lika bra att fortsätta på inslagen väg. Så jag drog ut badkaret, beväpnade mig med skurhink, -borste och -trasa och skred till verket.
Nu känner jag mig slut. Och nöjd.
Hoppas bara på lite solsken så jag kan få lite glada solbelysta bilder imorgon!
Och ärligt talat, jag roade mig under städningen med att i huvudet författa texten till min hus-listning. Blir bra ska ni se, och blir definitivt ”på mitt vis” snarast än ”så där som alla skriver”. Lite roligt ska jag väl få ha när jag slitit så dant?
Just hemkommen från vad som lätt kvalar in på min top-fem-bästa-scenföreställningar-jag-någonsin-sett. Guds olydiga revben, baserad på boken av Gunilla Thorgren, en bok jag först hörde talas om i avsnittet Den kvinnliga hemligheten i podserien Myter & Mysterier.
Nu har jag sett föreställningen. Köpt boken dessutom (såldes på HIPP). Ska läsa den. Och sen återkommer jag med mer samlade tankar, men spontant, just nu, känner jag mig alldeles uppfylld av urkraft. Kvinnlig urkraft!
Mäktig föreställning. Kraftfullt. Skrämmande. Oerhört estetiskt tilltalande, vackert, suggestivt, perfekt blandning av ljud/tystnad, av ljus/mörker, av rörelse/stillhet, av akrobatik/skådespeleri. Fantastisk föreställning helt enkelt. Har du möjlighet, köp biljett och gå och se den (vilket kan bli svårt… Sista föreställningen i Malmö den 29 maj 2019, och den är utsåld. Hoppas föreställningen kommer gå på fler ställen!)!
Skriver en rutin. Eller… flera?! Möjligen fyra. Kanske sex. Inte fler. Kanske färre.
Baseras på en handfull existerande rutiner. Indirekt påverkad av eller påverkande ytterligare två handfull andra rutiner.
Läser.
Klipper och klistrar.
Lägger kommentarer och gulmarkerar, funderar och kliar mig i huvudet.
Hur ska jag få ihop det? Så flödet blir tydligt? Så handhavandet följer en logisk och korrekt bana? Så var och en som berörs vet var de hittar vad, och inte själva står där och kliar sig i huvudet när de ställs inför dessa totalrenoverade rutiner…
Läser lite till.
Klipper och klistrar en omgång till.
Tar bort en kommentar och skriver dit tre nya.
Ändrar en formulering här, markerar ännu en sak gul där. Skriver, skriver om, raderar. Byter ut ett begrepp mot ett annat. Ångrar mig. Fast låter det nya stå kvar, gulmarkerat, för säkerhets skull, så jag kommer ihåg det, och inte blir hemmablind.
Läser igenom mitt långa extremt grova utkast, skriver ner alla delrubriker på ett papper, och börjar se… Flödet. Tydligheten. Uppdelningen som följer logiskt givet vad som ska göras, av vem, när och hur. Sakteliga känner jag att jag – kanske kanske – börjar få fatt i ett yttre ramverk som skulle kunna funka…
Och hela tiden fajtas jag med effektivitetsmonstret inombords. Den där rösten som säger: Du måste vara effektiv, Helena. Kom igen, skriv, skriv, skriv, vad är det som tar sån tid, varför skriver du inte bara klart rutinen/erna? Kom igen, du slösar tid, du är inte effektiv, du är inte produktiv, kom igen, kom igen, kom igen! Basta – bli klar med utkast åtminstone, pronto pronto!
Och samtidigt vet jag att det inte funkar så.
Vissa saker måste få lov att ta tid. Och det här är en av de sakerna.
Vis av erfarenhet från projektet för ett par år sedan då jag skulle skapa en helt ny kvalitetsmanual baserad på en vildvuxen skara rutiner, instruktioner och blanketter. Även där var det en kringelikrokig process för att nå i mål. Och i mål kom jag. Och manualen blev strukturerad, logisk, förståelig och förenklad, inte minst! Det tog sin tid dock. Inte gick det snabbt inte. Och det var kanske inte så mycket den faktiska läs- och skrivtiden som egentligen gjorde att det tog tid, utan snarast det faktum att materialet behövde landa i mig. Landa, smältas, brytas ned i beståndsdelar och sakta sakta, som vore jag puppan som höll utrymmet där larven i säkerhet kunde genomgå sin transformation (transmutation!) till fjäril innan den slutligen var redo att ta sig ur puppans begränsande väggar.
Tankeverksamhet som denna måste få lov att ta tid. För det tar tid.
Åtminstone om jag strävar efter att göra ett bra jobb, och inte enkom ett snabbt dito.
HERO - the coach 