Kategoriarkiv: Personligt

Med blommor i mitt hår…

Publicerad den av
Svara

Nä. Faktiskt inte. Det har regnat merparten av dagen. Nu börjar molntäcket brytas upp så kanske solen tittar fram…

Och jag är förkyld. Det känns. Men har turen att jag firar midsommar i ett sällskap där jag kunnat ta det lugnt. Har dock gosat lite med yngsta bonus-barnbarnet och det är få saker som är så njutbart som det!   

Utöver trettiotalet människor av alla åldrar som firar midsommar här, finns också en fyrfota kompis. Och Zac, som ligger vid mina fötter och håller mig sällskap i en stund av lite vila, har fått blommor i sin päls. Jag har lekt med Pixlr och den nya dubbel-exponeringsfunktionen.

Önskar dig och de dina en skön midsommar!

A steady stream of thoughts

Publicerad den av
Svara

So I couldn’t keep myself from quickly flicking through most of the birthday greetings on Facebook before going to bed.

And you know what? I sit here, writing this, with tears in my eyes. From joy. Feelings of gratitude, love and a great sense of peace. It might seem super soppy but I truly don’t care.

IMG_0149Here’s my take on it:
Hundreds upon hundreds of people, have taken the time to write me a greeting, long or short, on my birthday.

Some people I’ve never met physically. Some people I’ve known since the day I was born or shortly thereafter. Some I interact with on a daily, and sometimes almost hourly basis, and some very seldom. Maybe I write them a birthday greeting, and they write me one.

It doesn’t matter. It’s caring. It’s acknowledging of another person. It’s a message to me that I am seen. I am held. Yeah, it might only take a few seconds. But still, it’s seconds that could have been used otherwise. But all of you chose to give me those seconds. And hundreds upon hundreds of seconds turns into at least a few minutes. So on the day that was my birthday, I was in the minds – and sometimes in the hearts – of hundreds of people, for at least five minutes total.

Is it a wonder that I felt good the entire day? How could I not? With a steady stream of thoughts sent my way, what else is there, but to feel the love, the care, the wellwishes?

Vilken gåva!

Publicerad den av
Svara

Vilken gåva livet är. Har du tänkt på det?

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra dagen så fin!

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra min dag.

Jag har. Just nu. Efter en dag, en födelsedag till och med, denna min 43e, som varit så ofantligt fin. Maken sjöng för mig i morse (barnen är iväg). Sen har jag ägnat hela dagen åt att moderera Ny kraft i skolan med Ledarlyftet, med fyra människor som jag gläds åt att samarbeta med. Varmt tack Annhild Månsson, Johan Fredriksson, Stefan Knutsson och Stellan Nordahl för att ni bjöd in mig till ert samarbete, som nu är vårt! Det känns som vi fick en riktigt bra start tillsammans.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

En riktigt härlig startomgång fick vi idag med #nykraftiskolan, på Svaneholms Slott – vilka omgivningar! – med ett ganska lagom antal människor som verkligen var villiga att öppna upp och dela med sig under dagens samtal och övningar kring ledarskap, kring motivation, livslångt lärande och framför allt, kring värderingar. En sådan gåva.

Idag har jag blivit kramad må du tro! Bland annat av vännen Susanne Jönsson och nyvunna vännen Anna Brix Thomsen. Och som sagt - en dag på Svaneholms Slott i den miljön. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och kramar har jag fått! Bland annat av vännerna Susanne Jönsson och Anna Brix Thomsen, dessa pedagogiskt inspirerande människor. Och att få tillbringa en dag på Svaneholms Slott i den miljön är verkligen en gåva. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och Facebook-, Twitter-, mail-, SMS- och telefonhälsningar i parti och minut. Jag känner mig älskad. Och undrar om det känns extra mycket så, för att jag också är så mycket säkrare i min egen kärlek till mig. För det är jag. Jag är så glad i mig själv, och det gör det bra mycket enklare att bjuda på mig själv till de som vill. Inte pådyvla. Erbjuda. Möjliggöra.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Nästan 12 timmar efter att jag blev upplockad i morse återvände jag till en av maken tillagad smarrig tre-rätters middag. Nu är jag mätt, lite snurrig, väldigt trött och enormt tillfreds med livet ska du veta!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till - min make känner mig väl!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till – min make känner mig väl!

Så ja, vilken gåva livet är. Jag är oerhört privilegierad som lever ett så gott liv, på så många plan. Det är jag tacksam för. Därför vill jag skänka dig ett tack, från djupet av mitt hjärta, från mitt innersta skrymsle, från min själ. Tack. För att du delar med dig av dig och ditt liv, till mig. Och för att du vill vara en del av mitt liv. Tack.

Humble Brush

Publicerad den av
1

Såg Humble Brush susa förbi i mitt flöde, kanske tom som en Facebook-annons, sådana där som jag blivit fantastiskt bra på att bara ignorera. Men oavsett var det var så hajade jag till och tänkte, en sån vill jag prova. Kollade om de fanns till salu i Malmö eller om jag behövde beställa online, men sörru, mitt lokala ICA Maxi Toftanäs stod angivna som återförsäljare. Så endera dagen då jag faktiskt kom ihåg det så bestämde jag mig för att plocka ner en sådan i kundvagnen. Fast jag hittade den inte. Fick fråga. Stod inte bland alla tandborstar, tandkrämer och dylikt, utan på en egen ekologiskt-hylla tillsammans med ett hyfsat ok ekologiskt utbud av hygienprodukter. Så jag grabbade fatt i en snygg förpackning med en Humble Brush med rosa borst och gick glad mot utgången. humble brush

Jaha, men vad är en Humble Brush då???

Jo. En tandborste. En reko tandborste, gjord i bambu och nylon (BPA-fritt), och i en förpackning av återvunnet material. Dessutom skänker Humble Brush motsvarigheten till en tandborste för varje såld dito. Ja, det verkar överlag vara ett företag som verkligen tänkt till, så klicka dig vidare till deras hemsida och läs mer om tankarna bakom Humble Brush.

tandborstning

Borstat tänderna med denna tandborsten i ett par veckor nu, och även om den känns ganska udda till en början (materialet, men också formen där delen där borsten sitter är lite grövre än jag vant mig vid, de senaste åren) så har jag vant mig, och gillar den. Inte minst känns det ganska bra att veta att jag inte bidrar med en av de två miljarder (!) tandborstskaft av plast som varje år hamnar på deponi nånstans.

Två. Miljarder. MILJARDER! Årligen. Gisses. Det är så absurt! Frågan som Julia Butterfly Hill ställer om var ”bort” är när vi ”kastar bort något” är onekligen en fråga värd att fundera över både en och två gånger. Dagligen. Minst.

Så jag tackar Humble Brush för ett initiativ som jag tycker är lovvärt, och tänker att jag absolut kan tänka mig att shoppa en Humble Brush nästa gång det är dags för tandborstbyte här hemma. Varför inte prova du med?

 

Ett aktivt val

Publicerad den av
Svara

När jag var ung hatade jag, språkmässigt sätt, ofta, mycket och gärna. Jag hatade låtar, artister, vissa klädstilar, individer, företeelser, maträtter, aktiviteter, sporter… Ja gisses. Till vilken nytta? Vem gagnade det? Definitivt inte mig. Och ung, förresten. Då var jag väl ung upp till trettio eller så…

Men om det nu är så, att jag tror att enda (?) sättet att stoppa hat är att den möter en mottagare som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Då kan jag ju inte personligen använda mig av ordet hat i mitt språk, i det sätt jag möter mig själv och världen.

BoldomaticPost_Hat-ar-liksom-begreppen-rattSå jag gör inte det. Använder mig av ordet hat, alltså. Det är, liksom begreppen rätt och fel, ett begrepp som nästan inte kommer över mina läppar. För jag vill inte hata. Jag mår inte bra av att hata, och hatar jag så gör jag inte gott för någon annan heller. Så jag väljer bort det. Faktiskt.

Det betyder inte att känslan inte kan komma över mig ibland, självfallet inte. Jag bestämmer inte vilka tankar jag tänker nämligen, men jag har förmågan att vilja vilka jag ska göra något av, och hatet blir inte mitt val. Istället väljer jag kärlek. När jag kan och förmår. Kanske jag bara förmår välja att ignorera hatet istället, så jag hamnar i ett mer neutralt läge. Men att välja att stanna kvar i hatet, det minns jag inte senast jag gjorde.

Och det är så j-a befriande, ursäkta språket. Jag inser när jag skriver detta, att jag, i min befrielse från det negativa skalet jag iklätt mig för länge länge sedan, också skalade av hat-skalet. För mig hänger de ihop. Hängde ihop, rättare sagt. För om dessa skal kvarstår i mitt liv, så är det enkom som en skugga av sina forna jag. Och de har ingen makt över mig. De få tillfällen då de försöker kraftsamla, de här tandem-skalen, så faller det platt. Det går inte. Korta stunder kan jag falla in i negativitet och (möjligen) hat, men det funkar inte längre stunder. Jag ryms inte där. Jag får inte plats helt enkelt. Det leder till ett görande i total o-synk med mitt varande, och det går helt enkelt inte. Jag har blivit o-kompatibel med dessa skal, som följt mig under så många år.

[Jag skrev först ”som följt mig under så många liv”. Upptäckte det, bakstegade och bytte liv mot år, men vet du – jag undrar om det inte stämde som det stod?]

Så ja. Det ÄR ett aktivt val, att välja hat. Eller kärlek. Och det valet har du varje dag, varje stund. I varje interaktion. Konversation. Handling. Om du betänker alla dessa val i en återblick på livet ditt. Vilket val tror du bidrar till att skapa ett bättre liv?

Älskar livet!

Publicerad den av
1

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?

Målgång tredje året i rad – #blogg100

Publicerad den av
2

Där är jag i hamn – hundra(ett faktiskt, glömde mig och bloggade två gånger en dag, fast jag normalt bara bloggar en gång/dag) blogginlägg senare på lika många dagar utgör slutet på årets resa av #blogg100.

Första året var det en utmaning. Ojoj, som jag slet. Från att ha bloggat cirka 10-15 inlägg på ett knappt halvår, till att blogga dagligen. En pärs. Åtminstone första månaden kanske, för sen vande jag mig, hittade rutinen, fick upp ögonen för en massa intressanta saker att skriva om. Så är det fortfarande, att jag tycker det finns massa intressanta saker att skriva om. Faktiskt så många att jag samlar på dem i min Evernote under taggen #bloggidé. Ofta sätter jag mig ner utan att egentligen ha en plan för dagens skrivande, men det brukar vakna något inom mig, och ett tu tre finns det ett inlägg att publicera. Andra gånger sätter jag mig ned med en tanke som sedan utvecklas sig själv ner på pränt på något vis, nästan som kommer det genom mig snarare än av mig. Och någon enstaka gång är det stillestånd. Då är Evernote-arkivet guld att ha, och så löser det sig ändå liksom.

BoldomaticPost_Jag-tycker-om-att-skriva-ned-tAndra året var mindre av en press, eftersom jag med några få undantag faktiskt då hade bloggat dagligdags sedan första #blogg100-utmaningen. Likaså i år, där det bara rullar på. Men på ett bra sätt. Jag tycker om att skriva ned tankar och funderingar, jag upptäcker saker om mig själv och världen under de här stunderna vid tangentbordet. Och igår publicerade jag mitt niohundrade blogginlägg. Om man betänker bloggfrekvensen jag hade innan jag upptäckte #blogg100 år 2013 så hade det talet kanske, möjligen, eventuellt, legat runt 50-100 inlägg vid detta laget.

Nu är det inte 900 mästerverk som jag publicerat, men det finns några inlägg som jag tycker är riktigt fina, vissa som slagit an en sträng hos många läsare, och ett par stycken som jag gläder mig alldeles extra åt.

Under årets #blogg100 är de tre mest lästa inläggen på min blogg alla direkt relaterade till skolan. Och det är på sätt och vis roligt, eftersom jag bryr mig ofantligt mycket om skolan, brinner för skolutveckling, och har mycket tankar i fråga om lärande. Samtidigt som jag skulle bli väldigt glad om vissa av inläggen som inte direkt kopplar till skolan lästes av just skolfolk, för det finns mycket att fundera över som knyter an till skola och lärande, om än inte direkt uttalat.

Det allra mest lästa inlägget handlar om mitt besök på Lunds Waldorf-skola. Därefter mina tankar om en lärares vardag, skrivet som en reflektion kring alla de skolmänniskor som jag kommit väldigt nära under årens lopp. Och sist, men definitivt inte minst, inlägget om Barn i Behovs oerhört viktiga föreläsning från Anhörigriksdagen i Varberg i maj.

Tack för denna resan #blogg100 – kanske ses vi 2016 igen?

Räddat ett liv?

Publicerad den av
3

cykelkorgenTar tåget hem från Stockholm. Promenerar bort till cykelparkeringen på andra sidan kanalen. Noterar att mitt röda regnskydd på cykelkorgen som Skånetrafiken förärat mig för något halvår sen verkar vara lite öppet. När jag parkerade cykeln där dagen innan la jag ned min cykelhjälm i korgen och snörpte åt regnskyddet. Nu är det definitivt uppsnörpt. Kommer närmre och tittar ner i korgen. Cykelhjälmen borta.

Ahmenvafaaan, börjar tankarna spinna. Vem faaan snor en cykelhjälm? Alltså, vad är det för fel på folk!!!

Tittar mig omkring, i närbelägna cykelkorgar, på trottoaren, i vägrenen osv.
Ingen hjälm.

Låser upp min cykel och börjar cykla hemåt, fortfarande lätt irriterad, för jag menar:
Sno en väl (!) begagnad cykelhjälm, vem tusan gör det?

Irritationen växer inom mig, och i just den stunden får jag syn på mina tankar. Inser att jag inte vill ägna 20-25 minuters cykeltur i en stegrande irritation. Så jag ignorerar den senaste tanken, och funderar istället kring det faktum att kanske det är någon som verkligen var i behov av en cykelhjälm som blev överlycklig av att hitta en liggandes i en cykelkorg. Kanske den kommer till nytta hos sin nya ägare, och kanske, kanske, så räddar jag, eller min fd cykelhjälm rättare sagt, ett liv endera dagen.

Genast känns det mycket bättre och jag blir tom lite småglad vid tanken på att min bättre begagnade cykelhjälm åker Malmö runt och skyddar skallen på någon som saknade en hjälm. Känns riktigt bra till och med. För vem vill inte vara med om att (potentiellt åtminstone) rädda ett liv?

Njutning i det lilla

Publicerad den av
1

pajTog en promenad på eftermiddagen i syfte att plocka nässlor, kirskål och löktrav till kvällens middag, en fetaostpaj med naturens gröna guld.

Stod i godan ro längs Risebergaån och klippte toppen av nässelplantor och puttade ner i en papperspåse när det helt plötsligt föll en vit fågelskit på nässlorna lite längre in i snåret. Stod precis vid ett träd, så jag tittade upp och mindre än metern bort, rakt framför näsan på mig, satt en liten kråka och såg sig fridfullt omkring.

kråka

Pillade upp min fån, tog ett par foton och plockade sedan vidare. Kråkan satt kvar och höll mig sällskap tills jag styrde kosan hemåt.

Det bereder mig sådan njutning, i det lilla, att få dela en stund med lilla kråkan, att kunna ta en sväng ut på Bulltofta och plocka ingredienser till kvällsmaten, att knäcka ägg efter ägg från våra tre hönor ner i pajens äggstanning.

Livet. Vilken njutning det är!

 

Lost my run streak

Publicerad den av
2

Woke up, got my IPhone, and opened the Headspace app. Clicked on a 10 minute unguided meditation but it just froze, nothing really happened, the meditation wouldn’t download. Restarted the app, same thing, so I told myself I’ll do a ”meditation by bike” instead, as I had roughly an hour’s worth of bike riding to look forward to later that day.

Then I woke up again. The next morning. And realized I never did do my ”meditation by bike” and hence, I lost my run streak. I was up to 278 days in a row… and just realized I’d dropped down to zero again. headspaceAnd just as when my blog-every-day-in-a-row-streak was shot after blogging for almost a year without fail in October 2013, I just observed the fact that my run streak was gone. No chastising myself, no telling myself how incredibly stupid and forgetful I was, no moans of regret wishing that it hadn’t happened. Nothing of the sort. Just accepting the fact that I was down to zero, and being ok and absolutely at peace with it.

Because it is ok. The world hasn’t gone to pieces in the days since, and the only action I took was to meditate, when I’d woken up, and I’ve been doing it every day since, just like I was doing before the day I missed it. Can you imagine the amount of heartache and miserable denigrating self-talk I could have saved myself over the years if I had learned this at an earlier stage in my life?