Tog en promenad på eftermiddagen i syfte att plocka nässlor, kirskål och löktrav till kvällens middag, en fetaostpaj med naturens gröna guld.

Stod i godan ro längs Risebergaån och klippte toppen av nässelplantor och puttade ner i en papperspåse när det helt plötsligt föll en vit fågelskit på nässlorna lite längre in i snåret. Stod precis vid ett träd, så jag tittade upp och mindre än metern bort, rakt framför näsan på mig, satt en liten kråka och såg sig fridfullt omkring.

Pillade upp min fån, tog ett par foton och plockade sedan vidare. Kråkan satt kvar och höll mig sällskap tills jag styrde kosan hemåt.

Det bereder mig sådan njutning, i det lilla, att få dela en stund med lilla kråkan, att kunna ta en sväng ut på Bulltofta och plocka ingredienser till kvällsmaten, att knäcka ägg efter ägg från våra tre hönor ner i pajens äggstanning.

Livet. Vilken njutning det är!